70-talist i upplösning

2011-11-06T07:20:00.000+01:00

Ibland möter vi människor och kommer ut som en annan. Våra horisonter korsas och vi låter dem befrukta varandra. Vi ser delar av världen på nytt. Är inte längre den vi lärt känna. Måste börja om. Mingla oss själva igen.

Stötestenen i detta fantastiska infinner sig då det nya; dess spekulationer, prat, sysslor, relationer och drömmar; inte får plats i det gamla. När de inte ställer upp på dig som ett annat. Du är nu en främling som skrämmer. Ett hot mot enheten.

Tro aldrig att du kan lämna din stam och återvända utan att söndra. Försvar är pimärenhetens syfte. Här är Jag sekunda.

2011-10-28T21:44:00.001+02:00

Det är inte ljust och fräscht. Det är mörkt och svettigt. Blodsmak. Livet kan inte vara bättre.

2011-10-09T16:42:00.001+02:00

Läge, art eller vad ni nu vill av substantiell karaktär är en kombination av effekt och abstraktion. I någon mening rör det sig alltid om ett tvehövdat fantasifoster.

2011-10-08T05:25:00.001+02:00

POSTMODERN, det måste vara en konspiration av något slag - efter modern - det måste ha med min avhandling att göra

2011-10-04T07:13:00.000+02:00

Män, överallt ser jag bara män... Nä här är faktiskt en kvinna till...

2011-09-30T07:57:00.001+02:00

Administrationen blir förskräckt över alla former av liv som uppstår utanför de ordnade strukturerna.

A Christensen (1985)

2011-09-28T12:15:00.002+02:00

Sitter här på en lunchrestaurang någonstans i Sverige och känner mig som ett litet utsnitt av de Niros karaktär i (den för övrigt rätt kassa) filmen The fan.

2011-09-27T11:16:00.001+02:00

Likt Istanbuls eller Armenelos stadsvandrare lever jag nostalgin.

Jag föddes gammal.

Allt annat är charad.

2011-09-27T06:24:00.001+02:00

Ok, en vecka har gått.

The management poet.

Den sämsta av två världar kallade jag det med en blandning av ironi och allvar. Kanske hade jag mer rätt än jag anade.

Här är problemet;

Lika lite som du kan dra lidandet ur poeten kan du dra tidstudiemannen ur managern.

Det effektiva lidande som där ur uppstår förefaller inte ett dugg bättre än dess slösaktiga dito.

Fortsättning följer.

Om att arbeta med mål

2011-09-26T13:20:00.004+02:00

Varje ej målsatt tidsenhet över 20 % av arbetad tid minskar potentiellt effektiviteten med 80 % under den arbetade totaltiden under ett givet arbetsintervall (t ex en arbetsdag = 8 timmar).

2011-09-22T05:51:00.001+02:00

Igår pressades jag som aldrig förr.

Som alltid tror man att kraften i kraven är någonting som tränger sig på utifrån. Något okänt som hotar en hjärna i ordning.

Inget kunde vara mer fel. Fienden rör sig inom oss. Om en nalle med ganska litet - men alldeles lagom - förstånd greppar det, borde det väl inte vara så svårt för en annan.

Idag känns det bättre. Jag är bra. Det är återigen min fulla övertygelse.

Management Poet

2011-09-20T15:12:00.004+02:00

I all min ödmjukhet - jag är verkligen uppfylld - har jag nu förlänat mig själv titeln Management Poet. Åhhh är det inte ett underbart vedervärdigt uttryck. Jag älskar det redan.

En fantastisk förening, som det sämsta ur två världar. Jag tror faktiskt inte att det kan bli bättre än såhär. Poeten har väl aldrig levererat någon nytta, aldrig gjort någon nöjd, allra minst sig själv. Managern å sin sida har väl aldrig gjort något annat än nytta. Till vems glädje? Det vet ingen.

Nåväl låt mig ge er ett litet smakprov:

Om vardagsfokus

Kom ihåg följande. Det är i detaljerna – de många små – som vi tjänar eller förlorar pengar.

När en medarbetare i din lokala livsmedelsbutik (nummer 125 i den stora kedjan) genom en specifik handling får dig att köpa en av deras egna varor där de har en vinstmarginal på 5 kronor istället för 2 kronor som hos märkesvaran, då skapar medarbetaren historia, eftersom hon gör det 150 gånger till samma år, liksom hennes 450 kollegor. Tillsammans har de då genom sina vardagshandlingar ökat företagets vinstmarginal med 202 500 kronor.

Detta gäller alla typer av verksamheter. Det är en lagbundenhet. Rätt handling i rätt ögonblick ger önskat resultat.

Framgång handlar således inte i huvudsak om de stora planerna, strategierna eller rapporterna. De fyller säkert sina syften – men det är vare sig i eller genom dem som vi bygger mer lönsamma och framgångsrika företag.

Låt mig ta ett annat exempel.

Det är t ex knappast i eller tack vare årsplanen för min löpning som jag utvecklas till att springa Lidingöloppet på under 2,5 timme. Även om min plan kan ge viss överblick om vad jag skall eller borde göra så är det i själva görandet som det händer. Den faktiska grunden för min prestation i Lidingöloppet den 26 september läggs alltså vid varje träningspass, 5 dagar i veckan under de år som föregår loppet.

Och notera följande: I slutändan är det stora loppet relativt betydelselöst. Det centrala är nu livet som löpare det som jag lever dag efter dag - på topp. Häri ligger nyckeln till all reell framgång, oavsett om det handlar om företagande eller löpning.

Vardagsfokus!

2011-09-20T05:09:00.003+02:00

Om orden på pappret ter sig banala är ointressant. Allt handlar om hur orden ligger i munnen.

Gradvall om Horn i DN 110918

2011-09-19T05:36:00.000+02:00

Stack ut och sprang. Regnet hade dragit bort nu. Det gjorde ingenting. Visserligen torkade solen marken men de blöta stenarna fortsatte att viska ditt namn. Jag sprang där över vägen - som en annan Don Quijote - och samlade på dem. Det är fan inte klokt att vara människa. Och glad skall man vara. Och det är jag - hur jobbigt det än känns. Det är väl bra att man får kämpa lite granna. Gratis är skit.

2011-09-18T05:46:00.000+02:00

Jag upprepar:

Vad man i åtrån till allt det där som inte blev av, som nu inte får plats, glömmer, är det faktum att skapandet av det nya avkräver lika mycket som upprätthållandet av de gamla.

2010-02-17T15:47:00.003+01:00

Pekoral. Man kan fundera på ordet. Man vill inte vara där men för att kunna säga något måste man balansera på gränsen till det förment allvarliga.

Frågan infinner sig hur något kan skilja sig åt överhuvudtaget. Hur kan något inte vara pekoral. Vad bestämmer kvalitet. Tidsandan förstås men den kan ju befinna sig lite varstans.

En hel del skulle nog vilja framhärda i att vår(!) tid kan ingenting sägas som inte är pekoral. Ett alternativt svar pekar istället på möjligheten att språkligheten i sig är pekoral, som i att pekoralen är dess modus operandi. Människor har och kommer heller aldrig kunna uttrycka sig på annat sätt. I de händelser vi går omkring och tror någonting annat har vi blott drabbats av ett romantiskt infall.

2010-02-14T01:21:00.003+01:00

Du sov. Din jävel.

Du som var, tog och fick allt ända till slutet.

Kung Midas narr. Svin.

Jag ströp dig. Försökte spara men spara på kraften.

Det var en genväg. Vilse med viljan som lugnande medel.

Välkommen.

En muterad jävel.

2010-02-11T23:07:00.002+01:00

Dikten bär poetens börda. Det man inte kan tala om med andra skrivs ner i smyg. Lite fegt. Mycket ensamt.

Jag vet inte om det finns någon väg ut. Om verket faktiskt kan tala med andra eller om det är dömt att göra skada - att vara ett med det gift som var dess primus motor.

blott ytterligare en post i intoleransens och dumhetens arkiv.

2010-02-11T13:24:00.006+01:00

Jag lever bland de väsentligheter som byggts upp kring min kropp. Allt det där andra, så lockande, suddas nu i konturerna. Just däri ligger ändock en frestelse. I de möjligheter som oklarhet ger.

Vad man i åtrån till allt det där som inte blev av, som nu inte får plats, glömmer, är det faktum att skapandet av det nya avkräver lika mycket som upprätthållandet av de gamla.

Lidelsens energi fyller blott ett timglas. Drömmars jakt falnar alltid mot en vardag. Lycka ändå, att de är gratis, att man kan segla på dem i sina till synes torftiga strävanden.

South Africa II

2010-02-04T05:32:00.004+01:00

I'm just fed up with so many things nowadays. With the decomposition of my own body, the meaninglessness of key-note speeches and the victory of the technical in favour of the passionate.

The air seems just so thin up here in Pretoria. There's obviously not enough for everyone, why one has to steel in order to speak out.

Read the guerilla key-note (below) that I gave at the last day of the conference.

(It was not me coming up with the parable/metaphor, although I've used it earlier this week in another context, someone more homourus gave me a new nick-name, you may wonder what it was when you've read it, feel free to guess...., quite witty)

Many words have been used in this conference. Not much to say about that; words unveil our humanity, as it has appeared trough the millennia’s (or more). But as has been said repeatedly during the conference, it should be more to it, to our work, than just words, than theoretical concepts and models.

Hopefully action will develop from this point; particularly I would like to see courageous border-crossing interaction. But as much as I love to see it coming from each and every one part-taking in the conference, I know that is has to start with myself and my own work.

Aware of the risk building further on the collection of words we have piled at the conference I would nevertheless comment on a certain word and its corresponding inner sense which I somewhat feel is missing in the debate and the presentations at the conference. I think of curiosity, the desire to the inner and practical worlds of others. This word and its, for so many species, along with them homo sapiens sapiens, vital practices is, I believe, of the utter most interest for us. In opposition to the more commonly used concepts and words here, such as tolerance, respect, justice and even democracy, the concept of curiosity points toward the active, not the passive, toward the drive to live within others, not apart from them.

What I suggest is therefore, with the respect for the deep going differences between the many cultures and social orders present here, is a much more enthusiastic and positive approach to the discussion of how people may live together, instead of the sometimes more defensive one that has come to the fore here.

Similar to what I said above, this is also something that has to start with ourselves. This ought not to cause problems for researchers, since much of the driving force, at least as we often present it for our students, behind our motivation and choice of career has to do with curiosity. Still curiosity has almost been invisible here, (although one could feel its importance in the speech of Mrs Ela Gandhi today).

Having said this, I also sense that it is of utter most importance that we, as researchers and activists in the quest for peaceful coexistences, also see it as our duty to more actively encourage this passion. The desire to know those whom we share the physical space of our existence, in order to also be able to share the spirituality, or if you prefer wisdom, of spatial existence.

I am most aware of the mounting need for curiosity in my own country, Sweden, and it’s hard not to sense the universality of this need in the world today. Of course the curiosity of which I am talking about is something that not each and everyone can afford, nonetheless I am certain that it must play a role in our work, since without it, our values and technical arrangements such as tolerance and respect and democratic institutions seem to have a very uncertain future.

This is one of the thoughts that I take with me from my almost two week visit here in South Africa for the first time. Without hesitation I am sure that this will come out as one of these journeys that you may do from time to time in life. After which you are the same but different.

I do not believe that curiosity killed the cat. But if it finally did, this at least saved her or him from hatred and loneliness.

Sydafrika

2010-02-01T23:57:00.002+01:00

Sydafrika blåser rakt igenom. Man hinner liksom inte ta tag i det. Servicen är just så överväldigande. Här förstår man varför de bemedlade aldrig får någon chans att säga något av värde.

Jag vet inte om jag kommer att sakna något efter denna resa. Det återstår att se. Förändringen är förmodligen oundviklig.

2009-10-06T14:44:00.004+02:00

Förlåt igår då jag i ett ögonblick av oaktsamhet var mig själv.

2009-09-03T17:00:00.002+02:00

Insåg just (det tar lite tid för somliga) att de flesta är idioter.
Som en i massan känns det lite tungt då.
Motivationen tryter.

2009-06-04T12:39:00.002+02:00

För övrigt tror jag att man måste förhålla sig skeptisk till massfenomen. Livet och döden förstås men så även Springsteen.

Läst på nätet (?!)

2009-06-04T12:37:00.000+02:00

Året är 2006 och Figo, Ronaldo och Zlatan har alla hamnat i Real. Av någon anledning är de ute och åker bil tillsammans med Kluivert.

Kluiverts körkapacitet är ju inte så lysande och efter några pilsner så drar han rätt in i ett träd. Alla fyra dör. Som alla förstår så tar Kluivert steget direkt ner i helvetet.

Figo, Ronaldo och Zlatan tar sig dock upp till pärleporten där de välkomnas av Sankte Per som direkt leder dem in till vår Herre.

De tre stegar fram mot Gud som sitter på sin tron. Gud säger då:
- Figo, vad är det bästa med fotboll?
Figo bugar sig och svarar:
- Det bästa med fotbollen är att jag har kunnat sprida glädje till folket, tjäna pengar till mitt uppehälle och få se hela världen.

Gud ansåg att det var ett bra svar då han sa:
- Bra Figo, kom och sitt på min vänstra sida.
Gud tittade sedan på Ronaldo och sa:
- Och du Ronaldo, vad är det bästa med fotbollen?

Ronaldo svarar lite försynt:
- Herre, jag kommer från fattiga förhållanden och har lyckats visa mina medmänniskor att det finns en väg ut ur det hela och att man inte behöver vara dömd till ett liv i misär. Samtidigt har även jag kunnat sprida glädje till folket.
- Bra svarat Ronaldo, sade Gud, kom och sitt på min högra sida..

Gud tittade sedan på Zlatan och sa:
- Vad tycker du då Zlatan?
Zlatan tittar upp, harklar sig, spottar på marken och säger:
- Du sitter på min stol.

2009-05-20T08:17:00.002+02:00

Många mornar, även då man har sin dörr i stan´, kan det kännas som om man kliver ut genom dörren rakt in i ett ko-arsel. Imorse, då jag klev ut ur min lantdörr, var det snarare ett faktum. Vårens förvånande värme blandat med den bekanta doften (f´låt JP Barda).

Det finns ett otal aspekter på det här med att bo på landet*).

*) Den kanske viktigaste rör de historiska villkoren för att det överhuvudtaget är möjligt att föreställa sig en betydelse av denna fras, i förlängningen sig själv.

2009-04-23T06:22:00.001+02:00

Kommer inte ut nu
Arrogansen slöt dig
Undflydde alla de andra
Jag var en dröm
nu en fläck på väggen
i någon annans håla.

Webers koggar i sin mångfald

2009-04-21T08:16:00.004+02:00

Varje plats fylls av en uppsättning människor. Typer. De allvarsamma. Tar leken på riktigt. Mest sig själva. De uttråkade. Tröttnat. Hittar inte ut. De nödgade. Blod på händerna. Hör inte dit. De maskerade. Är någon annanstans. I flaskan. På gymmet. Vid disken. De distanserade. Band- och kastlösa. Egoregenterna.

Studentbay

2009-04-21T06:48:00.006+02:00

Jöran Enqvist på Sveriges läromedelsförfattares förbund (SLFF) verkar påläst. Inte särskilt klok.

Intervjuad i DN ger han sin syn på kunskap.

"Jöran Enqvist tycker också det är allvarligt att Studentbay uppmanar studenter att dela med sig av kurslitteratur."

Ja det är verkligen hemskt. Det borde skämmas. Kreativitet är synd!!!

Det finns författare som inte har sålt någonting sedan Studentbay började lägga ut material, säger Jöran Enqvist, ordförande i SLFF.

Ja det är inte klokt. Kunskap skall kosta!!!

I ett pressmeddelande på SLFF:s hemsida säger Jöran vidare:

Stöld är stöld, oavsett om man stjäl andras saker eller andras texter, säger Jöran Enqvist, ordförande i SLFF.

Med denna inställning står åklagarna inför en kämpig tid, hela litteraturhistorien, ja språkhistorien är ju en stor stöldhärva. Det vore fan om inte hela arten var en slags kopiator/lagringsmedium. Vilket får mig att tänka på... borde inte varje kvinna betala pengar till stim för varje barn som framställs. Varför har ingen tänkt på det, eller, näh kan det va så, ja, det är redan fallet!!!

PS. Hörde att universitetsåklagare Zorn Jahvle Zniiken börjat skissa på en inlaga rörande upphovsrätten (och då särskilt den kommersiella) till de verk som författats på arbetstid. Hmm intressant utveckling. Vem var det nu som var vems intressent var någonstans, när då...

Ett krig för minuterna i ljuset

2009-04-20T07:03:00.003+02:00

Det finns ett liv efter detta
Ta inte min dröm
Jag är troende
Låt mig va
i fred

Läsbart

2009-04-14T08:36:00.005+02:00

Läser en artikel om s k corporate storytelling i SvD. Bra gjort Lars Berge.

PS. Läs också Sven Lindqvist bok från 1957 (!) Reklamen är livsfarlig. Finns att köpa i ny upplaga från 2001 men du finner en fulltextare i PDF via denna länk.

Vägen vid rikets slut, del 4

2009-04-08T07:53:00.005+02:00

Bra Larsmo, dessutom:

En stor majoritet av svenska folket ogillar pengar.

Vårens första match

2009-04-07T08:04:00.010+02:00

Satt med gråten i halsgropen igår mellan 19 och 21 (stundtals i alla fall).

Tog med Alma på hennes första fotbollsmatch på plats.

"Skall du spela, pappa?" frågade hon innan vi åkte.
"Öhh... neej, det är är några andra...", svarade jag.

På plats köpte vi förstås halsduk: KIF Örebro. Det gillade hon. Alla andra med på läktaren...

30 minuter klarade vi i första halvlek, sen blev det korvpaus (hon är ju "bara" 4 1/2.).

Andra halvlek inledde vi nere vid planen med korv, läsk och kexchoklad.

Efter 15 minuter hade Alma och en tjej i hennes ålder tittade färdigt på varandra och bestämde sig för att ta kontakt. Sen var hon eld och lågor sista 30.

"Pappa, jag har fått en kompis!".

Sen gick slutsignalen.

"Vad blev det pappa?"
"1-0 till KIF, vårat lag".
"JAAA", kom svaret.

På vägen ner från läktaren funderade Alma förstås på var kompisen gick, var hon bodde och om hon skulle komma nästa gång.

I trappen ner mot parkeringen brast hon, till allas glädje, ut i:

"Pappa, vilken bra match det var."

Det var det också, sett till helheten och sammanhanget. Två veckor till nästa hemmamatch. Det ser ut att bli en fin vår.

Vägen vid rikets slut, del 3

2009-03-21T05:33:00.004+01:00

DECADENCE

Elmehagen, det låter ungefär som han Anderhage i Den ofrivillige golfaren.

Ett ord, en botten, eller vägen vid rikets slut, del 2

2009-03-20T15:41:00.008+01:00

DEKADENS

DEKADENS

DEKADENS

Detta är också lustigt

2009-03-18T08:41:00.005+01:00

Då och då får jag ett infall att samla på citat ur samtiden. Språket är ju lite av en termometer på detta för den levande människan så centrala fenomen (samtiden alltså). Ibland noterar jag ett uttryck e dy till höger (!) på bloggen. Ibland noterar jag att jag noterat där. Idag var ett sådant ibland.

I mitten av september uttalade sig Fredrik Reinfeldt med anledningen av det som vi dag har kommit att kalla för finanskris (den värsta sen trettiotalet skriker somliga fast i den konsumerande medelklassen hör vi ingenting eftersom Rotavdraget sitter intryckt i örat):

Byt jobb och bygg hus!

Fredrik Reinfeldt 2008-09-17 i SR P1

Reinfeldt då, lät som en Bush d y i början av 2000-talet som i sin tur då uppmanade amerikanerna att konsumera landet ut ur den med dagens mått mätt lilla krisen, d v s IT-bubblan som sprack(!?). Reinfeldt idag skulle inte kunna låta en sådan uppmaning till folket falla över sina läppar, inte sant? Renen har fått munkorg av Schlinge, denna gudabenådade strateg, är han månne från en annan planet?

Nåja, det var inte det inlägget skulle handla om. Snarare ville jag bara dela med mig av min förundran över språklighetens dynamiska regelsystem.

Kunskapen är inte fri, del 1

2009-03-18T08:36:00.002+01:00

Jo, det är så, kurslitteraturen ligger på Pirate Bay, och det kan man ju ha delade meningar om.

Vägen vid rikets slut

2009-03-18T06:16:00.006+01:00

Läste just ett av de mer snuskiga exemplen på temat äckliga män som sitter i toppen av Svea rikes stora byråkratier. Låt mig av ren lathet citera AMF Pensions VD Ingrid Bonde ur gårdagens SvD (17/3 2009):

"...Ingvar Skeberg flyttade en hemlig summa pengar i slutet av förra året, från sitt sparande i så kallade traditionell pensionsförsäkring till fondförsäkring. Syftet var att slippa den förlust som skulle komma när AMF Pension i januari i år gjorde ett återtag av pensionen på grund av finanskrisen och börsrasen.
Återtaget på 8 procent gällde enbart den traditionella pensionsförsäkringen och innebar att exempelvis 100 000 på kontot förvandlades till 92 000 kronor.

– Vår vice vd flyttade pengarna i december innan det var vidare känt bland våra 2,5 miljoner kunder att vi skulle göra ett återtag..."

Ingvar Skeberg (varför har alltid skurkarna namn som gör att de borde ha misstänkts redan på förhand, Skeberg!) får nu sparken från sin post vice VD inom AMF Pension. Han kan då se fram emot ett fallskärm motsvarande ett par årslöner...

Till sist vill jag bara tillägga att inte alla snuskigheter utförs av män och inte heller att alla män är snuskiga, eller kvinnor för den delen. Somliga är snuskiga bara. De borde sluta med det.

Intersektionalitetsproblemet

2009-03-17T12:52:00.002+01:00

Alla ser skogen - klart och tydligt - men vi kan inte göra något för alla träd.

Där träden spelas ut mot varandra fungerar helt enkelt inte arbetsmarknadens diskrimineringslagstiftningen.

Förslag någon. Avskaffa arbetsgivar -arbetstagardikotomin? Jag vet inte.

Det är rörigt

2009-03-17T05:58:00.003+01:00

Han som satt, sitter eller går därborta hade, har en doktorsavhandling, eller hatt, diktade, var det Ferlin? Jag rör mig i vart fall inte därborta. Jag gör ingenting Framförallt går jag ingenstans.

NA-studien, rapport 9

2009-03-15T08:07:00.005+01:00

I lördagens NA (14/3 2009) går store starke Ulf ut och försvarar sin sportchef och hans redaktion.

"De tre forskarna på Örebro universitet som i anslutning till kvinnodagen slog ett slag för mer kvinnor på sportsidorna gjorde det lite lätt för sig, tycker jag."

Ja du Ulf Johansson, Chefredaktör för NA, det är precis så enkelt som bilderna säger att det är. NA:s sportrapportering är skev, orättvis och extremt intressestyrd. Detta drabbar nu inte bara kvinnors idrottsutövande, utan alla de idrotter och människor som sysslar med sådant som inte passar in i en viss redaktionell mall.

Vidare skriver Ulf:

"... som chefredaktör är jag ganska stolt över NA:s sportredaktion..."

Jag minns en rondelldebatt för en tid sedan. Somliga saker och människor går tydligen att protestera högljutt mot. Annat som ligger närmare en själv är tydligen svårare att acceptera. Detta handlar inte bara om en förkärlek till populistism utan också om en oförmåga att ställa sig utanför sig själv och sin egen kära spelplan. NA har, minst sagt, problem. Kanske kan vi tillsammans också göra NA till en bättre tidning, den är ju, privatägd eller inte, en angelägenhet för en stor region med en mångfald av människor.

Till sist två tips på modigt beteende till NA:

Släpp ut NA-debatt på nätet.
Öppna upp för direkta kommentarer och länkar till bloggar.

Min dikt är inte min

2009-03-13T09:12:00.004+01:00

En Mats Söderlund har skrivit en debattartikel i DN, klicka här. Min dikt är min är rubriken och argumentationen går ut på att poeten och verket har en mystisk och personlig relation till varandra:

"Poetens förhållande till sitt verk är personligt på ett djupt och orubbligt sätt, poeten och verket är i själva verket oskiljaktiga."

Mystiskt var ordet. Tanken om människan som ett slutet tänkande kärl trodde jag hade upplösts i atomer inom såväl filosofin som poesin. Så fel man kan ha. Det blir minst sagt något onanistiskt romantiskt över Söderlunds utspel. Känns inte så samtida men det är klart, tiden har väl inte bara en riktning.

För mig är poesin och poesins kraft något bortom mig själv. Därför är det också enormt svårt att genomleva upphovrättens kultur. Det handlar om en kraftmätning, mellan å ena sidan det logiskt omöjliga (det slutna kärlet) och den kulturella prägling (jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag) vår samtida subjektivitet bär.

Här och nu sliter och drar upphovsrätten som, skall vi säga ideologiskt uttryck, i varje tänkande varelse (och ja, öppna kärl kan tänka, det är själva förutsättningen).

För de allra flesta känns det som ett oöverstigligt hinder att överge namnet: att skilja mitt uttryck från mig själv. Det må så vara, men det betyder inte att spridningen av uttryck måste produktifieras och kommersialiseras till varje pris.

Sin egen obetydelse, det trodde jag i min naivitet, varje poet ristat in i sin kropp för länge sedan. Kanske gäller det bara oss pekoralister.

Läsvärda bloggkommentarer här och här. F. ö är Mats Söderlund visst ordförande för Sveriges författarförbund.

NA-studien, rapport 8

2009-03-13T08:31:00.005+01:00

Hej igen. Idag (d v s 13/3 2009) publicerade NA vårt svar till Anders Uddling. Det följer nedan.

Tack Anders Uddling för ditt svar. Vi uppskattar det. Men blev, uppriktigt sagt, förvånade över det sätt du försvarar NA-sportens rapportering på.

Innan vi går vidare vill vi dock säga att vi i första hand inte är intresserade av att gå i polemik med NA-sporten. Vi tycker, naivt kanske, att det inte skall behövas i denna fråga. Mönstret i medielandskapet är relativt samstämmigt; kvinnors idrottande diskrimineras i förhållande till manlig idrott. Omfattande forskning stärker detta. Vi tycker oss med det enkla greppet att räkna människor på bild kunna se att NA-sporten följer detta mönster. Alla bilder säger kanske inte tusen ord men det råder ingen tvekan om bildens stora betydelse för den moderna journalistiken.

Som Uddling mycket riktigt påpekar beror antalet bilder förstås på hur man räknar. Markus Klinton som står för huvudräkningen har räknat alla urskiljbara personer på bilderna under februari månad (minus den 1 februari), d v s idrottare, ledare, politiker, tjänstemän, publik, inklusive annonser och bilder i tv-tablån. Redaktionen bär, menar vi, ett publicistiskt ansvar för hela sportsektionen. Den fördelning som Uddling kommer fram till med 100 (30 %) bilder på kvinnor mot 231 (70 %) förändrar inte bilden av NA-sportens rapportering. Den skiljer sig endast marginellt från vår beräkning.

Angående publikfrågan anser vi att Uddling möjligen underskattar relationen mellan medial uppmärksamhet och publikintresse. Vi måste rimligen anta att mängden bevakning påverkar vilket publikintresse olika sporter får.

Självklart vore det intressant att mer ingående studera antalet artiklar, innehåll, textmängd och de kommentarer som ägnas åt män respektive kvinnor av redaktionen. Det kan antingen göras av någon inom forskarvärlden som ett led i en vetenskaplig undersökning, av NA-sporten själv som en del i kvalitetsarbetet eller varför inte i samarbete mellan de båda. Diskriminering är ett samhällsproblem som vi förmodligen aldrig kan komma helt till rätta med. Tillsammans kan vi dock arbeta för att minska den. Om NA-sportens redaktion är intresserad deltar vi gärna i en diskussion om kvinnor och män i idrottens mediarapportering.

Markus Klinton

Jenny Ahlberg

Daniel Arvidsson

Här har ni Anders Uddlings korta replik (publicerad i NA samma dag, d v s idag, d v s 13/3 2009):

I en grundläggande sak skiljer sig vårt resonemang åt. Jag tror inte NA-sporten, eller andra medier, i längden kan skapa ett intresse för något som saknar förankring i läsarnas eller publikens verklighet. Lagen eller idrotten måste skapa detta sug själva genom sina prestationer. I det läget kan vi i media fånga upp och emellanåt förstärka ett intresse som redan finns.

Anders Uddling

I stort går argumentet ut alltså på att vi inte delar ett grundläggande synsätt i denna fråga. Det är väl ett understatement om något.

För den som vill läsa vår första artikel och Anders Uddlings första svar, klicka här och här.

PS. Läs gårdagens NA (d v s 12/3 2009), familjedelen. Jenny Ahlberg intervjuas om sin avhandling: Efter kärnfamiljen. Familjepraktiker efter skilsmässa. Läs även den, klicka här.

2009-03-12T08:51:00.002+01:00

bestyren kräver
avyttring
icke-viljan
kväver krämet
jag är liten nu
på obestånd
händerna tomma
huvudet fullt
begär mig
herre
syssla din slav

Det är lustigt

2009-03-11T11:57:00.003+01:00

Det är lustigt. Förhandlingarna mellan LO och SN bryter samman (LO vill inte skära in anställningstryggheten, vilket motparten förstås vill)

En kommentar på SvD (se också DN, Sydsvenskan, GP) fick mig att tänka på hur olika somliga människor verkar tro att olika människor är och fungerar. Ett vanligt argument för bonusar och fallskärmsavtal bland högre chefer är ju att dessa krävs för att man skall få rätt person på rätt plats och att den rätte skall göra ett bra jobb. Samma chefer anser tydligen att andra psykologiska regler verkar på "arbetaren". Sämre anställningsskydd och sänkta löner skall här motivera personalen.

Det är så logiskt jag fattar ingenting sjunger en känd och fildelad artist, om jag inte missminner mig. Jag fattar direkt. Orwell för länge sen´

Årets strut, igen

2009-03-11T06:45:00.007+01:00

2009 Viktor Westerlind
2008 Tom Sjöstedt
2007 Tommy Myllymäki
2006 Peter J Sjöström
2005 Stefan Eriksson
2004 Markus Aujalay
/.../ (bla bla bla)
1988 Kristina Pettersson
/.../ bla bla bla
1983 Mats Ödman

Jag tyckte mjölken smakade gammalt. 1800-tal, 1900-tal. Urk. Arla meddelar stolt alla barn på baksidan av mellanmjölken (!): "Arla har stått bakom Året Kock /.../ i 26 år. Tillsammans vill vi hjälpa till att förbättra den svenska matkulturen." Listar de fem senaste åren pristagare med fin bild och allt. Jo man tackar, därav urvalet kan man tänka, det måste väl till några rediga karlar (f´låt Kristina 1988!!!) för att rätta till all skit matmödrarna slängt ihop genom åren...

Man har ju sedan länge känt till fakta: Årets kock är en skittävling! Känns dock sorgligt att behöva servera barnen denna röra till frukost. Römjölk imorn då; Bonde söker fru kanske...

NA-studien, rapport 7.1

2009-03-10T18:00:00.002+01:00

Här är Anders Uddlings svar i sin helhet, publicerad i NA 10/3 2009.

Svar till Markus Klinton m fl (9/3)
I måndagens NA går tre forskare från Örebro universitet till angrepp mot mediernas sportbevakning i allmänhet och NA-sporten i synnerhet. Trion beskriver vår sportbevakning som "fullständigt skev" vad gäller balansen mellan kvinnlig och manlig idrott. För att styrka denna tes har man räknat publicerade bilder på NA-sporten i februari månad.

Med statistik går det givetvis att bevisa allt. Men att NA-sporten skulle ha publicerat 865 bilder under en månad är en verklighet jag inte känner igen från min egen tidning. Min egen snabba uträkning visar att vi publicerat cirka 330 bilder (osäkerheten beror på hur man ska räkna vinjetter). Av dessa illustrerade 231 nyheter om manlig idrott och 100 kvinnlig.

Jag är den förste att medge att sportjournalistiken säkert kan bli mer jämställd. Men vi måste samtidigt utgå från den verklighet vi har att bevaka.

Rent generellt är det fler manliga publiklag i länet än kvinnliga just nu. Jag anser att vår bevakning av Örebro Volley, Lindesbergs Volley och Kif Örebro håller bra klass.

Att dessutom bara räkna bilder säger inget om den nyhetsvärdering vi i övrigt gör på sport-sidorna.

Anders Uddling

Rapport från civilisationen

2009-03-10T15:56:00.003+01:00

Rapport från civilisationen Då går det upp För skattemänniskan Man har inget kön Tveksamt kvinnligt privilegium Men män då Manligheten Ja visst Han kan Ta sig an Sin kropp Skyla sluta skyla sig Politisera sig Identifiera sig Identitetspraktik Vill bli svag Vill bli svag Vilja Vara En mun Skattemänniskan är Könlös Somliga utan udd Är Andra Fortsätter vara Starka är Svagsinta Sålda Själar Äger Inga rum De tror Andra väljer Till Slut Slut

NA-studien, rapport 7

2009-03-10T14:49:00.007+01:00

Det går fortfarande inte att läsa NA:s debattartiklar via webben. Märkligt minst sagt. Om DN, SvD, NYTimes, Sydsvenskan, GP... så borde väl NA kunna?

Nåväl idag svarade (i papperstidningen då) NA:s sportchef Anders Uddling på vår debattartikel. Vi har förstås författat en replik som, om vi har fortsatt tur, kommer med i morgondagens pappersupplaga. Den kan jag lägga då lägga ut här, tänkte jag. Uddlings svar får jag väl försöka skanna in e dy (inte tänker jag hacka in det för hand i vart fall).

I stort gick Uddlings svar ut på: att vi räknat fel (!), att det finns fler manliga publiklag (!) i länet, och sist men inte minst att antalet bilder "... säger inget om den nyhetsvärdering vi i övrigt gör på sportsidorna".

Nåväl (#2!) den intresserade får sitta på nålar till imorgon e dy. Vårt svar lär komma nära Dig på eller annat sätt.

2009-03-10T00:07:00.002+01:00

köttet
karré i munnen
bindväv
senan om tänderna
rodnad, svullnad,
smärtan

du är livets infektiv

NA-studien, rapport 6

2009-03-09T23:00:00.001+01:00

Det går inte att få fram NA:s debattartiklar via deras webbsida. Följer istället nedan i mer eller mindre publicerat skick.

"De flesta bedömare är överens om idrottens positiva betydelse för ungdomars fysiska hälsa och välbefinnande. Riksidrottsförbundets (RF) undersökningar visar att idrotten även har en viktig social betydelse i form av minskad stress och positiva relationer till kamrater och ledare (RF 2005:5).

Glädjande nog är också idrott och träning vanligt bland ungdomar. I en undersökning utförd av RF svarade 51 % av tjejerna och 62 % av killarna mellan 13-20 år ja på frågan om de tränade och tävlade i en idrottsförening. På frågan om man tränade på egen hand svarade hela 74 % av killarna och 72 % bland tjejerna ja (RF 2005:6). Träning och motion är någonting som en majoritet av både tjejer och killar mellan 13-20 år ägnar sig åt.

Mot denna bakgrund är det olyckligt att idrottens medierapportering så fullständigt domineras av män och killar. Historiskt sett har kopplingen mellan idrott och maskulinitet varit stark, vilket bl a betytt att kvinnors idrottsutövande under lång tid har uppfattats med stark skepsis, men detta synsätt borde nu vara just historia (RF 2007:2).

En uppsats från Mittuniversitet (2006) visar att Sundsvalls två lokala tidningar ger mäns idrottande markant mer utrymme jämfört med kvinnors idrottande. I undersökningen av Sundsvalls tidning fick t ex herridrotten nästan åtta gånger mer utrymme än damidrotten och i Dagbladet handlade endast 19 av 131 undersökta artiklar om kvinnors idrottande.

En kartläggning av svensk tv-sport (SVT, TV3, TV4 och Kanal 5) under 2005 visar att kanalerna sände 1273 timmar herridrott jämfört med blott 197 timmar damidrott (RF 2007:2).

En huvudräkning som en av författarna till denna artikel gjort under februari månad 2009 (2/2-28/2) visar på samma tendens hos Nerikes Allehanda (NA). I 865 publicerade bilder på idrottande människor (eller med anknytning till idrotten) valde redaktionen att visa 196 kvinnor mot 669 män.

Sportsidorna har stor betydelse för många ungdomar och medierna bär ett stort ansvar i att försöka representera alla läsare. En viss variation i rapporteringen måste kanske accepteras men den fullständiga skevhet som råder idag är dock svår att motivera och acceptera.

NA är ett nyhetsmedium som gör anspråk på att fylla en viktig demokratisk roll i samhället. Då är det viktigt att rapporteringen från idrottens värld görs på ett så sakligt och trovärdigt sätt som möjligt. Att nästan 80 % av bilderna i NA:s sportsektion under en månad visar män och blott 20 % kvinnor får oss att tänka på förlegade värderingar där idrott kopplas samman med män och manlighet.

Med anledningen av att det idag är den internationella kvinnodagen menar vi att detta är en viktig aspekt att beakta i diskussionen om jämlikheten mellan könen. Givetvis finns det andra områden av lika stor eller större betydelse men med tanke på hur många ungdomar som ägnar sig åt idrott och träning är mediernas rapportering från denna värld central. Medierna speglar samhället men de är också med att forma framtiden. Den som inte ser skymten av potentiella förebilder riskerar också att tappa motivation och möjlighet att se sig själv som idrottare i framtiden.

Vi vill därför uppmana NA att visa gott föredöme i arbetet för ett mer jämställt samhälle och reflektera över den bild som förmedlas av idrotts(män)niskor på sportsidorna. Låt oss se en förändring redan nu till våren.

Markus Klinton
Doktorand och lärare i företagsekonomi, Handelshögskolan och Demokratins villkor, Örebro universitet

Jenny Ahlberg
Forskare i sociologi, Demokratins villkor, Örebro universitet

Daniel Arvidsson
Gymnasielärare i svenska och historia, doktorand i historia, Demokratins villkor, Örebro universitet

Källor
Idrottens sociala betydelse, FoU-rapport 2005:5, RF
Ungdomars tävlings- och motionsvanor, FoU-rapport 2005:6, RF
Tolvhed, H, Sexualisering och trivialisering av kvinnliga idrottare i medier, i FoU-rapport 2007:2, RF
Brohlin, M & Granevik, J, Männen, kvinnorna och sporten, uppsats från Mittuniversitetet, 2006"

NA-studien, rapport 5

2009-03-09T07:10:00.002+01:00

Än finns det hopp. Vi kom med. En dag för sent är bättre än inte alls. Kan inte länka, tror att de lägger upp debattartiklar med förskjutning. Återkommer.

Ps. Tålmod är väl inte mitt kännetecken direkt. När artikeln inte var med igår (samtidigt som NA-sporten såg värre ut än någonsin, typ tre uppslag med tveksam lokal herridrott, samt en sida med Wissman) var jag inte nådig i min kritik mot världen och då särskilt NA. Konspiration var bara förnamnet. Såhär i efterhand känns det rätt skönt att vi åkte till Skojandet och att jag inte fullföljde några av mina mest dramatiska planer.

Människor

2009-03-06T07:33:00.004+01:00

Jag passar inte in här. I 2000-talet. Jag tror att jag är en 1900-tals människa. Jag fungerade bra då.

Sa min farmor till mig igår över telefonen. Hon hör inte så bra farmor och när jag frågade någonting om min fasters mailadress kom dessa fantastiska ord över hennes läppar. Jag älskar min farmor och jag vet att hon har det bra just tack vare nämnda faster. Mitt eget dåliga samvete blir dock inte bättre av det. Jag kanske är gjord för 2000-talet, det känns så ibland i vart fall, men nog skulle jag som förr vilja bo närmare alla mina nära och kära.

Som ni förstår av farmors ord har hon inte någon dator än mindre Facebook. Där finns mormor dock. På många sätt tror jag hon å sin sida är en av de tidigaste födda 2000-tals människorna. Jag skall skriva lite i hennes logg nu. Farmor tar jag 1900-tals bilen till. Snart.

PS. För den som undrar hade antikmänniskan Descartes fel, hans uttryck Cogito... ni vet, förlorar varje match mot Facebook ergo sum. Den intresserade kan läsa 1900-talsmänniskan Norbert Elias.

NA-studien, rapport 4

2009-03-05T11:42:00.002+01:00

I samarbete med två eminenta kollegor har en debattartikel skickats till NA. Förhoppningen är en publicering på Internationella kvinnodagen om söndag. Låt oss hoppas på det!

Svinigt

2009-03-04T21:18:00.006+01:00

En välsmakande bit fläskkött. Lätt rosa utan köttsaft. Utskuren av en människovarelse i vita plaskläder medelst en elektrisk kniv. Dessförinnan har en elstav tryckts upp i analen på grisen. Chock!

Lagd på ett löpande band. Stjälpt ned i ett plasttråg. Stängd in i vaakum. Leverarerad. Inhandlad. Ät.

Från ett djur till ett annat. Inte så olika kanske. Människor kan ofta vara svin. Grisen i somligas ögon en skönhet. Det är väl förutsättningarna som skiljer sig. Sånt kan ju som bekant ändras. Det har ju hänt förr att grisar ätit människor. På tv.

Den kritiska konsten går igen

2009-03-04T17:42:00.003+01:00

Som inte alltför många andra vet jag inte vad jag skall ha för bestämd åsikt i frågan om Anna Odells verk, konst eller inte. Främsta anledningen till min tvehågsenhet ligger väl i att jag är någotsånär historiskt informerad. Översvallande majoritetsåsikter brukar ha en tendens att falla sönder över tid.

Läs gärna intervjun med Odell i DN idag, klicka här, och kommentarerna...

...det är helt fantastiskt (skrämmande) vad det myllrar av potentiella lägervakter därute.

Digitala böcker igen

2009-03-03T13:39:00.003+01:00

Som den trogne läsare av denna blogg uppmärksammat när jag ett intresse för möjligheterna med e-bokläsare. Mitt förra inlägg andades t ex något om det. Läste just ett välformulerat inlägg om det på Anna Trobergs blogg. Den intresserade klickar här.

Sprattlar och gör sig till

2009-03-03T11:05:00.013+01:00

Förstår inte sprattlet. Den akademiska litteraturen utgör som bekant ingen kioskvältartradition. Utom möjligen i några få undantagsfall. Det finns knappast några stora pengar att tjäna för författarna. Siffrorna ser väl inte särskilt bra ut för förlagen heller. Inte blir denna situation bättre av att studenter i allmänhet inte upplever sig ha råd att köpa böckerna utan istället lånar och kopierar på bibliotek, kopierar av varandra eller, vanligare idag, laddar hem en inskannad version från nätet.

Inom mitt eget ämnesområde laddar nu ett av de stora förlagen - Liber - den stora kanonen och ger ut en serie böcker som försöker ta ett pedagogiskt grepp om ofta svårtillgängliga teoretiska begrepp, som makt, identitet, etnicitet, queer, erkännande. Serien kallar de för BeGreppbart. Vällovligt och intressant.

Jag har ändå problem att ta till mig detta på ett rakt igenom positivt sätt. Anledningarna är flera. Huvudanledningen - min missunsamhet och avundsjuka - kan vi lämna därhän. Den sekundära huvudanledningen - min, på ett personlig plan ohälsosamma, misandri - är desto viktigare; varför framstår det hela som en manlig uppvisning för i första hand andra män inom ett gebit och möjligen i andra för somliga kvinnor. Åtta pretentiösa böcker av nio män och en kvinna. Jag måste lämna också denna anledning därhän (i någon mån säger väl min korta drapa allt).

Låt mig istället tala om de två andra underanledningarna till min skepticism.

För det första varför gör inte förlagen något? Varför fortsätter de bara i gamla hjuspår? Att tänka nytt, ta till sig nya generationer, handlar inte om att tänka till inom ramarna för det som varit utan om att tänka bortom dessa. Om studenter och människor i allmänhet inte är intresserade av att köpa böcker till sina studier i pappersformat, varför fortsätter man att producera och leverera sådana produkter? Varför tar man inte till sig och utvecklar det digitala formatet? Infrastrukturen ligger ju bara och väntar på mänsklig kreativitet. Studenterna använder den ju redan idag, för egna syften.

Det är, och kommer i än högre utsträckning att bli så, för bokförlagen precis som för skivbolagen: man förlorar inte pengar på att människor stjäl det ostjäbara utan på att man inte levererar produkter som människor vill betala för. Under tiden som jättarna dansar dödsdansen dyker då istället andra kreativa aktörer upp för att tjänar pengar i de luckor och möjligheter som vår rumtid bär med sig.

Möjligheterna för förlagen är utan tvkan enorma på detta område, tänk bara på vilken intressant utveckling vi skulle kunna få se (den kommer var så säker men det vore bra om det skedde nu) om universiteten, biblioteken, studentorganisationerna, förlagen och teknileverantörerna satte sig ner och pratade framtid med varandra. Tänk t ex abbonemang, reklam, kontinuerliga uppdateringar, kringmaterial, ljud och bild, diskussionsforum, arkiverade kommentarer osv. Trångsynthet är ett mänskligt drag. Kreativiteten en sällsynt gåva.

Den andra underanledningen hänger ihop med den första på ett inte helt friktionsfritt sätt. Varför tänker inte forskarna och författarna lite mer kreativt de också? Det är märkligt, möjligen har jag missat något, särskilt som jag har direkta erfarenhter som talar för att de klarar det.

Varför måste undervisningmaterial och litterära alster med forskar- eller studentpublik publiceraras i tryckt form, gärna som riktiga böcker? Varför måste man gå via de traditionella förlagen? Vore det inte bättre, rimligare, friare, flexiblare, mer demorkatiskt (om man har en sådan läggning) och intressantare att istället publicera löpande via den digitala infrastrukturen. Varför inte göra forskningsrapporter, artiklar, essäer, ja t om sådant som påminner om böcker fritt tillgängligt för studenter eller andra med intresse. Det förekommer idag, jag vet, men bara som en komplement eller undantag till de riktiga böckerna. Varför är det i en tid som vår inte huvudregeln? Om mitt forskningsområde och undervisningsområde är makt, varför sammanställer jag då inte inte mitt forsknings- och undervisningsmaterial i lämplig digital form och ger mina studenter eller andra intresserade tillgång till detta material via en egen eller ett universitets webbplats? Varför öppnar jag inte också upp för andra forskare, lärare och studenter från andra lärosäten att ta del av detta fritt?

Möjligen har vi, kanske tillhör jag den sista generationen, ett behov av den fysiska boken. Mycket talar dock för att det snart utgör en förlegad vana, en lyx som vi möjligen kan unna oss som hobby e dy. När det gäller studentlitteratur, och mycket annan litteratur för den delen, finns det ingen anledning att producera och publicera den enligt gamla modeller för sakens egen skull (inte heller av nostalgiska skäl). De kunskaper vi vill förmedla och det utbildningsmaterial som vi vill sprida behöver inte kosta skjortan, det behöver heller inte låsas fast i den fysiska bokens tvångströja. Det finns idag en möjlighet till både frihet, flexbilitet och interaktivitet. Det är en gåta att vi inte ännu har tagit till oss detta. Kostnaderna för den digitala tekniken är i jämförelse så obetydliga jämfört med kostnaderna för den traditionella tekniken att de utan tvivel går att täcka på annat sätt än att studenter eller andra skall behöva betala för det.

I första hand borde, liksom artister i övrigt, akademiska författare (och universitet/forskningsinstitut) se spridningen av sina alster som gratis publicitet. Vem behöver upphovsrätten idag? Knappast forskare, lärare och studenter. Vår verksamhet handlar inte om upphovsrätt och medel utan om något helt annat. Upphovsrätten och dess kluster av människor, saker och ting var ett uttryck för ett en gång nödvändigt ont, ett medel. Det är idag (i teorin) överflödigt. Låt oss därför förändra praktiken.

PS. Jag menar nu inte att förlagsmänniskor och andra som på ett ofta mycket positivt sätt bistår författare i deras arbete skulle vara överflödiga, bara att de just nu befinner sig på vad som är dömt att åtminstone delvis bli fel plats. Å ena sidan kommer, om jag får sia, deras arbetsgivare i framtiden, vad avser de akademiska författarna, i många fall var någon annan. Å andra sidan kommer/bör de traditionella förlagen tänka om, möjligen i stil med punkt 2 ovan.

Na-studien, rapport 3

2009-03-02T08:19:00.001+01:00

Nerikes Allehanda har kontaktats./M

Myopia: på temat fienden finns utanför

2009-03-02T07:20:00.009+01:00

En mig närstående person brukar hävda att jag alltid (!), helt i onödan hetsar och stressar när jag skall göra saker. (Om detta skulle vara sant, påpekar nu den insatte, måste det i mitt fall gälla praktiska saker och inte mitt teoretiska förvärv.)

Resultatet av denna påstådda egenhet, menar denna närstående, blir ofta att jag i varje projekt gör minst ett fel som leder till att vissa justeringar blir nödvändiga i efterhand, ja ibland får man faktiskt plocka ner hela rasket och börja om.

Min vana trogen har jag förstås svårt att köpa denna karakterisering av min person. Jag känner mig i vart fall rätt noggrann, Att det blir fel ibland har förstås sina naturliga orsaker, vanligen att hänföra till något materialfel eller att något oväntat dykt upp. Ett exempel på det är det märke jag har över öret och såret i (!) munnen. (Tittar man noga ser man avtrycket av en 7,5 kilos kofot.)

Dessutom, alltså utöver det faktum att fadäserna inte bör belastas mig, är effektiviteten i mina projekt, trots eventuellt extraarbete, minst lika stor som hos den sävligt noggranne (glöm då inte att jag under denna tid också hunnit uppsöka förbandslådan).

Jag är bra . Det är min bestämda uppfattning.

NA-studien, rapport 2

2009-03-01T08:18:00.004+01:00

En snabb avrapportering från NA-studien följer.

Sedan den senaste rapporten (15/2) har Nerikes Allehanda i sin sportdel valt att publicera bilder på 99 idrottande kvinnor (eller med anknytning till idrotten) och på 299 idrottande män (eller med aknytning till idrotten). Sammantaget för hela perioden (2-28/2) ger det 865 bilder med 196 kvinnor och 669 män. I procent för hela perioden handlar det alltså om 77,3 % bilder på män och 22,7% bilder på kvinnor som idrottar eller har anknytning till idrotten.

Jag återkommer inom kort med en utförligare rapport/diskussion.

Noterade märkligheter 2

2009-02-27T09:25:00.002+01:00

En av mina källor uppger att regeringen med Fredrik Reinfeldt i spetsen gett order till Kungahuset och Vickan att förlova sig denna vecka (24:e släpps bomben) då också IPRED-lagen röstade genom i riksdagen (den 25:e). Samma källa avslöjade tidigare år också regeringens avsikter då man valde att hålla omröstningen om FRA-lagen samma dag som Sverige spelade match i Fotbolls-EM (18/6 2008) Ryssland vs. Sverige 2-0.

Ps. Mot bakgrund av ovanstående är min källa knappast längre hemlig. Jag väljer dock ändå att följa de gamla principerna, av principiella skäl.

Noterade märkligheter i TPB-åtalet

2009-02-27T06:25:00.004+01:00

Gick av en händelse igenom listan (se sist i inlägget) med de stackars artister som ingår i åtalet mot The Pirate Bay. Några verkar det faktiskt vara extra synd om. Ja menar, de är ju döda sedan flera år.

Envisa rykten gör också gällande (se t ex DN) att många av artister (alltså de som inte redan dött) skulle vilja hoppa av åtalet (en har gjort det Max Peezay) om det bara inte vore för de ingågna avtal som hindrar det.

Flera av artisterna och de enskilda verken är dessutom plagiat från äldre texter (ja menar det är ju jättemånga som uttnyttjar bokstäver och ord som använts förrut; jag är helt säker på att i och och och affär förekommer många gånger i Philipsson-texten) och melodier (t ex från både den s k klassiska musiken och lika s k folkmusiken). En hel del uttnytjar ju också gamla beprövade känslor kring hat, kärlek och sorg, helt utan referenser till vare sig gamla grekiska tragedier eller mytiska/religiösa texter från historiens alla hörn.

Många har ju dessutom helt fräckt tagit artistnamn som är fullständigt identiska (!) med andra levande människors namn.

Till sist, jag vet inte det är lika relevant dock, är många av artisterna och låtarna rätt sunkiga, såväl då som nu.

Ps. Är det nån´som vet vad de där konstiga namnen och förkortningarna i parantes efter spårnamnen nedan står för?

Håkan Hellström: ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått” (EMI Music)
Per Gessle: ”Son of a Plumber” (EMI Music)
Cornelis Vreeswijk: “Till sist” (Bonnier Amigo)
Coldplay: “X & Y” (EMI Music)
Robbie Williams: “Intensive Care” (EMI Music)
The Beatles: ”Let It Be” (EMI Music)
Snook: ”Snook, svett och tårar” (Playground Music)
Joakim Thåström: ”Skebokvarnsv 209” (Universal Music)
Sophie Zelmani: ”A Decade of Dreams 1995-2005” (Sony BMG)
Kent: ”The Hjärta & Smärta EP” (Sony BMG)
Backyard Babies: ”Stockholm Syndrome” (Sony BMG)
Lena Philipsson: ”Han jobbar i affär” (singel) (Sony BMG)
Petter: “Mitt sjätte sinne”, ”Bananrepubliken”, ”Petter” samt ”Ronin” (Sony BMG)
David Bowie: “Reality” (Sony BMG)
Emilia de Poret: ”A Lifetime in a Moment” (Universal Music)
Cardigans: ”Don’t Blame Your Daughter (Diamonds)” (singel) (Universal Music)
Advance Patrol: ”Aposteln” (Playground Music)
The Rasmus: “Hide from the Sun” (Playground Music)
Amy Diamond: ”This Is Me Now” (Bonnier Amigo)
James Blunt: “Back to Bedlam” (Warner Music)

De hemska e-bokläsarna (vaddå; människorna eller prylarna?)

2009-02-27T06:16:00.001+01:00

Som man kunde misstänka började det nu kravla upp en hel del märkligheter kring E-bokläsaren. Som den trogna läsaren av denna blogg vet är jag intresserad av möjligheterna med denna, såväl privat som yrkesmässigt (i t ex universitetsvärlden). Tyvärr har jag ingen möjlighet att prioritera vare sig ett privat inköp av denna pryl eller ett yrkesmässigt engagemang i den (jag är dock hoppfull vad det gäller båda).

Vi har väl inte sett så mkt ståhej i Sverige ännu, men på andra ställen har det börjat röra på sig. Följ denna länk för att läsa artikeln The Kindel Swindle av Roy Blunt JR (The president of the Authors Guild, i US alltså) i New York Times. Följ sedan denna länk för att läsa en underhållande kommentar till detta utspel.

PS. guild som i gille eller skrå, det måste väl vara själva urtypen för protektionistiskt tänkande och en fientlig inställning till spridning av kunskap och hantverk? Modernt!

Isbjörnstrubbel 2

2009-02-26T16:43:00.003+01:00

Häromdagen skrev jag om de stackars isbjörnarna. Tyvärr glömde jag då tipsa eventuella läsare och möjligheten att bli isbjörnsfadder. Klicka på Jag vill bli isbjörnsfadder, så får du all hjälp du behöver.

Klicka här så kan du också få titta på fadderfilm med Mattias Klum.

En försvinnande art i behov av stöd

För somliga är tiden ur led

2009-02-25T08:16:00.004+01:00

Det är kul att prenumerera på debattartiklar, t ex Dagens Arena. Det kan kickstarta den tröttaste morgon, eller bara piffa upp en mera vanlig vanlig dito. I morse kom t ex ett mail som upplyste om Per Wirtén senaste debattartikel. Läs den här, kort och... näe inte koncis.

Jag var tvungen att skriva en kommentar - se nedan eller på DA. Kanske läste jag som fan läser bibeln, något förblindad och självupptagen (!: hur är man annars, telepatisk?) - övertolkning Wirtén ser väl också fenomenet i rörelse någotsånär. Lite ledsen för det... hm, det gick över. Min huvudpoäng står fast: somliga fattar inte vidden av rörelsen, spänningen mellan kunskapstotalitarianism och frigörandet av mänsklig potential. De pratar på som om de gamla orden fortfarande kontrollerade arenan.

Det var den märkligaste debattartikel jag någonsin sett komma ut från detta forum. Ett kollage av viktigheter som slagna tillsammans framstår som nonsens. Det är som om Wirtén skriver från en annan planet.

Jag har inget till övers för piratkillarna i sig. Känner dem inte och vet inte var de står politiskt e dy. Det spelar ingen roll dock. Det intressanta är hur de uttrycker ett fenomen eller en rörelse i vår tid som hotar det som varit, delvis är. "Piratkillarna" är en liten del av något som händer här och nu, i vår tid. Om och när de faller eller hamnar i medieskugga lär inte denna skakning i vår rumtid gå upp i rök. Att tro det är väl ungefär som att vinna OS-guld i naivitet.

Om det är något som falnat här så är det väl det Wirténs känsla för sin samtid. Kanske är det en generationsfråga, vad vet jag.

Därför äter isbjörnar pingiviner

2009-02-24T20:03:00.008+01:00

Det började med mjölkpaketet.
Ungefär så här: "Varför äter inte isbjörnar pingviner?" Därför att isbjörnar bor på Nordpoolen medan pingvinerna håller till därnere (!) på Sydpoolen (snarast hänger då?). Självklart, inte sant.

Sen dök det upp nåt på radion: "För varmt, ingen mat, för mycket vatten, för lite is..." Stackars isbjörnar!!! Varför gör ingen något!? Kan man inte flytta dom till Sydpoolen, där smälter det ju långsammare? Kanske kunde dom få några fina sista sista år som art där? Kör vi lite sportjakt till Gullet och grabbarna å har vi finansen klar (djurvän som han är har inte skjutit fler djur än han har böcker).

Konstigt att ingen tänkt på det tidigare? Google på det. Såklart några har tänkt. Inga snillen direkt, men de fanns ett par hela trådar på Flashback om det, faktiskt. Som alltid underhållande läsning (undra vad de skriver idag förresten efter den stora icke-nyheten - snaskigt och spännande säkert; Zlatan eller Satan - vad skall det bli ikväll?).

Jag kunde dock inte hitta några mer seriösa diskussioner om det hela. Sydpoolen verkar inte vara ett alternativ i räddapolarbjörnenkampen än (om någon vet annorlunda dela med dig!). Däremot framkom det att man i ett försök tydligen planterat (!) in dom där stora sjungande typerna som det kom en film om för några år sedan, Kungspingvinerna. Dom är grymt stora. Har inga fiender på Sydpoolen (dom där norska skidåkarna med gevär från förra seklet har åkt färdigt - vann gjorde dom också, britternaaaa dog). Pingu och hennes vänner traskade fram där på Nordpools-isen. Rakt in famnen på en art stora vita lurviga köttkvarnar som åt upp hela rasket.

Vet inte vad vi lär oss av detta? Möjligen att isbjörnar visst äter pingviner.

Hjärntvättad

2009-02-23T08:34:00.006+01:00

Häromdagen stod jag och tittade på ett möbelgrupp för barn med en mig närstående person. Bordet och stolarna var målade med diverse sagofigurer från det svenska välfärdsamhällets glansperiod. Det var t ex Tummen och Dockis och spöket Laban. Priset var väl inte direkt lockande, typ 600 SEK för bordet och 400 SEK per stol. Med tanke på att vi ville ha två bord och 4-6 stolar kändes erbjudandet, trots finish och allt, inte särskilt lockande.

"Varför kör vi inte på vårt gamla IKEA-bord, och köper en uppsättning till" sa jag. "Jag kan rita Tummen och Dockis, Spöket Laban och kanske Lilla Anna" fortsatte jag. "Får man det?" kom svaret från min medspekulant "Är inte det..." fortsatte hon innan hon kom av sig.

Jag tror inte att jag behöver fortsätta med min poäng. Ni fattar och känner säkert igen er i något avseende. Vi lever i en märklig tid. Med min hållning tror jag inte på fenomen som det omänskliga eller det onaturliga, det sanna och det rätta men blotta tanken på immaterialrätten och kulten kring upphovsmannen kan få den mest hårdnackade fritänkaren att börja fundera på att byta sida.

Våra signalsubstanser, vår talapparat, ja hela skiten är nu så marinerad i detta att vi snart inte vågar tänka på en melodi utan att skicka en slant till STIM, inte vågar prata om en bok utan att kolla hur många ord man får citera innan man måste ha särskilt tillstånd.

Cyklopernas retorik

2009-02-23T07:20:00.009+01:00

Som alla goda retoriker vet bör man bygga upp sitt tal eller sin artikel kring ett enkelt och klart budskap. Detta budskap kan sedan med fördel bestyckas med ett antal mer eller mindre billiga poänger som slår an hos människor, t ex i form av beundran, intresse, igenkänning, trygghet, seriositet osv. Denna enkelhetens strategi innebär alltid en viss enögdhet; att man väljer bort en eller flera aspekter till fördel för det man vill.

Det vore inte fel att säga att det enkla budskapets retorik alltid är politiskt i att det drar ner komplexiteten och argumenterar för sin sak, inte sällan i termer av den enda vägen. Vi ser det i partipolitiska tal och skrifter varje dag. Vi ser det också hos en sådan organisation som Svenskt Näringsliv, i nästan allt det säger och skriver. Idag på Newsmill går denna organisation, genom sin chef för arbetsmarknadsavdelningen Carina Lindfeldt, åter igen, till synes sakligt, korrekt och självklart, till angrepp mot Lagen om anställningsskydd (LAS). Läs artikeln här!

Lindfeldt ser självklart inget politiskt i sitt budskap. Hon ser t ex ingen motsättning mellan flexibilitet och trygghet. Ett försämrat anställningsskydd innebär i hennes logik mer trygghet arbetsmarknaden. Gott är väl det, hon företräder ju en organisation som vill göra det så enkelt som möjligt att anställa och avskeda människor. Det tragiska är att LAS inte är något så enkelt som Lindfeldt vill påskina, d v s ett simpelt hot mot samhället och människan. Faktum är att LAS har en historia av det precis motsatta.

Jag säger nu inte att Lindfeldts artikel är helt utan poänger. Flexibilitet kan vara nyttigt för båda företag och enskilda arbetstagare. Det hon inte vill tala om, som inte får plats i hennes enkla budskap, är det faktum att en försämrad anställningstrygghet innebär direkta hot mot mot människors fysiska och psykiska välmående.

Den som gör en snabb översikt i arbetsmarknadslitteraturen märker snart att en av de viktigaste om inte viktigaste frågan för människor i arbetslivet är just anställningstrygghet. Det gäller särskilt under de perioder av livet då möjligheterna till att söka och få nya arbeten måste betecknas som svårare, t ex under en graviditet eller då man befinner sig i slutet av sin yrkesverksamma karriär. Tryggheten är också, inte att förglömma i dessa ROT-avdragstider, en avgörande faktor för många människor då de beslutar sig för privata investeringar, d v s konsumtion, vilket bl a Svenskt näringsliv själva borde vara intresserade av.

De enögda är viktiga för samhällsdebatten - vi behöver en mångfald av cykloper - så länge vi minns att de inte ger hela bilden och att de alltid, trots sitt neutrala och välvilliga tonfall, har en politisk agenda.

Rösta bort eller kvar LAS nedan!

Johan Jönsson och den dekadenta självupptagna parasiten

2009-02-18T08:32:00.003+01:00

”… man är omgiven av en sorts spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant sammansmältning av självgod borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattsedlar och Hobbeska begär. De utgör en form av mycket kompetenta konsumenter, högutbildade kunder. De har en suverän självuppfattning, inkarnerar en sorts liberal metafysik, trots den påtagliga estetiska obildningen, och kan verkligen betala för sig. De kräver och förväntar sig omfattande service: av butiksbiträden, av hantverkare, av vårdpersonal, av dagispersonal, av lärare, av omsorgspersonal, av barnflickor, av städarna i sina hem, av servitriser, av poliser, av väktare, av politiker, av tjänstemän, av böcker, av kultursidor. Det är därför de hatar lapplisor så självklart och intensivt. Lapplisor ger ingen service till den monadiske konsumenten, utan påminner tvärtom, som ett demokratiskt nej, om det bortträngt men alltid återkommande reala, eftersom de tjänar det kollektiva”

I Johan Jönssons text till DN:s serie om 00-talet läser jag något som känns. För det första är det sant. För det andra handlar det om mig och mitt oss. Vi personifierar denna dekadenta, självupptagna parasit som står i centrum för Jönssons betraktelse över alliansens tid.

Att läsa Jönsson, det är som att läsa Joseph Heller (se t ex nederst på denna sida) fast helt i avsaknad av den ironi som gjorde Moment 22 möjlig att ta sig igenom (och inte minst till en bästsäljare). Det är också som att läsa Max Weber i slutet av Den protestantiska etiken och kapitalismens andafast där någon mellan raderna proppat in alla de andra (dom som faktiskt skulle göra det samhälle Weber drömde mar om möjligt).

Frågan är då vad man skall ta sig till när man möter någon som ser en från andra sidan, som säger nästan samma saker fast från en helt annan, mycket påtagligare, horisont? Lägga sig ner och dö? Suveränt skrocka över poetens olyckliga lott? Vinka glatt över ravinen? (Att hoppa över är inget alternativ, ingen skulle kunna föra sig på den andres sida.) Kanske en tävling i vem som vandrar det torraste gräset? Vända blad och gå vidare vända blad och gå vidare vända blad och gå vidare

PS. Läs gärna de andra delarna i DN:s artikelserie: Del 1 Amanda Svensson, Del 2 Malte Persson och Del 3 Gertrud Hellbrand.

Ella 7 veckor, på temat man glömmer så snabbt

2009-02-17T13:27:00.007+01:00

De små som fortfarande räknas i veckor. När de ler, då kan man verkligen börja om på nytt. Det är som i sången av Baloo, inte sant? Inga sorger, inga besvär... Först ett darr på läppen. Kissa lite kanske? Sen en doft av sumpgas!!! Var kom den ifrån mitt i allt detta fantastiska? Nåväl, det ingår väl i paketet, trots att hon är tjej och allt, konstigt vore det väl annars.

(andra) Udda människor vi möter i vardagen

2009-02-17T10:33:00.001+01:00

Ibland är det lättare att låta någon annan göra jobbet. Läste ett inlägg hur kul som helst för en stund sedan. Följ denna länk. /M

NA-studien

2009-02-15T08:32:00.005+01:00

Det är dags för en halvtidsrapport i huvudräkningsstudien av Nerikes Allehanda och den könskamp som utspelar sig varje dag i denna tidnings sportdel.

Som den trogne följaren av bloggen uppmärksammat rapporteras under februari månad varje dag antalet kvinnliga respektive manliga idrottare på bild till höger på denna sida.

I dagsläget, efter två veckors ärlig kamp, har NA publicerat mer eller mindre exakt 92 bilder på kvinnliga idrottare, ledare eller personer med anknytning till idrotten. Under samma period har vi sett bilder på inte mindre än 350 manliga dito. Fantastiskt. Det lutar alltså halvvägs in i kampen mot att de konservativa krafterna i åskadarleden får rätt: män är helt enkelt, överlag, bättre på idrott.

Det är kanske för tidigt ännu men det lutar åt att vi snart har Nerikes Allehanda och deras sakliga sportredaktion att tacka för att denna sanning till slut kan komma fram i ljuset. Vi får dock hålla oss till tåls. Kampen fortsätter redan imorgon. Ny rapport om knappt 14 dar.

Tillägg Amazon Kindle - elektroniska bokläsare

2009-02-13T09:16:00.005+01:00

Jag vill bara - som den naiva idiot jag så gärna skulle vilja vara... eller är jag rent av det? hmmm måste fundera över det... klart... jag vet inte... ok den naiva aningslösa naiva idiot jag är, för mångfaldens skull tillägga det finns flera elektroniska bokläsare till försäljning och under utveckling, inte bara Amazons Kindle. Såklart. Kolla på Sonys här och en annan från Plastic Logic här (artikel om PL:s i NYT finns här)./M

PS. Någon som går och funderar på vilka möjligheter som de elektroniska bokläsarna och de digitala biblioteken bär med sig? Jag vill gärna höra mer. Bär själv i tankarna ett uppslag som dels rör sig kring sätt att omvandla bruket av kurslitteratur, dels mitt eget vardagbruk av texter. Det kommer väl publiceras här så smångingom.Till sist: digitala bilblioteken med intressant utbud finns redan, t ex via många universitetsbilbliotek, för de som har tillgång d v s. Google har dock något större på gång, s e t ex denna DN-artikel.

2009-02-13T08:28:00.005+01:00

liten hatt
satt på en katt

ensam liten
åt kak
från tomma fat

den lille i spinn
- världen är min
men,
vart skulle den gå
när det hela redan var på

Tillägg rörande spridning av kunskap

2009-02-12T08:35:00.003+01:00

Se också Eva Hemmungs Wirtén artikel i Computer Sweden. Se även hennes hemsida här./M

Att hindra spridning av kunskap måste alltid i grunden räknas som ett brott mot mänskligheten

2009-02-11T08:18:00.015+01:00

Om vi inte har en solid immaterialrätt där "människor" äger rätten till sina patent och verk riskerar vi att inte få några fler fantastiska uppfinningar, låtar eller böcker. Vi riskerar alla att leva i kulturell och teknisk fattigdom.

Så brukar det låta från patent- och upphovsrättens försvarare Jag vet inte hur inskränkta människor kan vara. Lever i ständig förvåning.

Det är klart att det uppstår problem i ett samhälle där tekniken, användningen och rätten inte funnit något sätt att verka samman. Det är klart att vi riskerar en situation där somliga människors kreativitet och förmåga till nytänkande utnyttjas hänsynslöst av stora multinationella företag eller stater. Det är också klart att vi inte vill ha en ordning där somliga människor utan risk kan plagiera andras verk och stoltsera med sina egna namn. Här finns det en hel del frågor som måste redas ut och en hel del att göra. Den desinformativa argumentationen ovan har dock väldigt lite, om något, med detta att göra.

Varför då! Ja, hela argumentationen faller ju på sin egen orimlighet. De allra flesta för mänskligheten nyttiga uppfinningarna och de allra mest betydelse fulla verken har alla utvecklats i sammanhang där vi inte haft någon immaterialrätt. Detsamma gäller än idag, det är bara naivt och dumt att tro att människors drivkraft, kreativitet och skaparförmåga har med immaterialrätt, patent eller ekonomi att göra. Det finns bara en person som har avkastningen som sin primära drivkraft. Denna person är blott juridisk; aktiebolaget vilket t o m är skyldigt enligt lag att generera vinst. Det är dess idé. Även om det kan verka så, gäller det inte vare sig de skapande kreativa människorna eller de som verkar som företagens representanter.

Det är sällan enskilda människor som går till storms mot fildelning och kopiering och andra hemskheter. I själva verket är det som nästan alltid när det kommer till imbicillt försvar av det förlegade stora organisationer och företag som uttalar sig. Dess representanter, onekligen ännu människor, tror att de slåss för sin egen överlevnad. Fel förstås men de slåss inte heller för sina företags eller branschers överlevnad utan blott för gamla affärsmodeller - sätt att tjäna pengar - som spelat ut sin rätt.

Det är stor komik i att de dogmatiska försvararna av det gamla utgöra rena motsatsen till de kreativa och nytänkande människor vars "rättigheter" de säger sig vilja försvara. Maken till inskränkt tänkande har vi sällan skådat. Man kommer inte helt osökt att tänka på det stora svenska företaget FACIT som inte ville att människors skulle sluta använda skrivmaskiner. I dag framstår det som självklart: varför skulle människor agera "tryckpress" när de kunde skriva och lagra information på en dator och skriva ut på papper vid (o)behov?

Förmodligen kommer vi snart - tecken i skyn finns - se ytterligare ett sådant teknikskifte där den tryckta bokens rabiata försvarare kommer att driva hatkampanjer mot elektroniska bokläsare och bibliotek. Det som i sjäva verket innebär enorma miljövinster (på sikt) och fantastiska möjligheter för demokratisering av läsande och lärande (mer direkt) kommer hos somliga att framstå som ett hot mot människan och samhället.

Samtidigt, det går nästan inte att komma runt , är det ett faktum att företagen och dess representanter på kort sikt måste försvara sig och sina affärsmodeller. Det står för stora värden på spel och investeringarna är för stora för att göras ogjorda i en handvändning. Tiden kommer dock att ge dem fel.

Att hindra spridning av kunskap måste alltid i grunden räknas som ett brott mot mänskligheten. Det är möjligt att det kan vara berättigat i vissa fall av somliga skäl. Det betyder alltså att vi måste vända på den ordning vi har idag, där all spridning i grunden anses som farlig och brottslig. Det borde, självklart, vara tvärtom. Detta är en intrikat fråga för våra rättsteoretiker och lagstiftare att hantera.

De dogmatiska försvararna av det gamla, som fortfarande har något av en vidsynthet kvar, torde faktiskt vid närmare eftertanke faktiskt förstå att de driver ett helt orimligt projekt. Att det är som att försöka bygga en sandslott vid en strandkant där vågorna slår. Frågan är hur lång tid det kommer ta innan slottet helt rasar samman. Det behöver nämligen göra det. Som det ser ut nu är det alldeles för många som gräver i onödan. Farorna med detta är nu enorma. På det konstnärliga och litterära området spelar det kanske mindre roll eftersom spridningen inte är helt igenom livsnödvändig men på andra, som t ex medicinens och genetikens, kan vi hamna i (och har hamnat i) mycket obehagliga situationer.

Se vidare t e x Nicklas Lundblads artiklar i SvD, här och här.

Amazon Kindle 2

2009-02-10T15:47:00.007+01:00

“Our vision is every book, ever printed, in any language, all available in less than 60 seconds,” Jeffrey P. Bezos, Amazon

Låter ju rätt schysst. Ja, det verkar rent av bra. Vill ha! Klicka här och här eller här eller här för mer. Men Apple lär väl komma med något bättre, snyggare, smartare och billigare snart. Det blir väl att vänta.

Nu dröjer det inte länge förrän en dinosaurie äldre än skivbranschen vaknar på allvar. Huka er i bänkarne.

Om att växa upp med tre döttrar

2009-02-10T10:51:00.004+01:00

Den senaste tiden har jag fått lära mig två bra saker. Såhär i efterhand känns de rätt självklara.

Man bör använda balsam när man tvättar ett långt hår.

När man torkar det nu tvättade och blöta håret fungerar inte rufsa och dra runt hårt och länge-metoden särskilt bra.

Mottager gärna andra tips kring hårvård mm./M

På vilka grunder kan man bedöma ett samhälle

2009-02-10T10:34:00.008+01:00

Ett samhälle bedöms efter hur deras fångar har det... har någon påpekat. Detta är inget annat än en placerad skröna, som skall döva och skrämma, peka på andra. Det fungerar.

I själva verket kan vi bara pröva ett samhälle efter hur de som vältrar sig (i andras olycka) har det. Avståndet mellan rik och fattig, hög och låg är den sanna grunden. Denna insikt lever sorgligt nog en relativt undanskymd tillvaro i en kultur som vår.

Det sanna, det goda, det sköna

2009-02-10T10:04:00.005+01:00

Det sanna är en punkt av ljus - vad som kan ses i ett givet ögonblick. Det goda är vad som kan uttryckas i myter. Sanningen och myten om det goda är något var för sig, även om de aldrig kan låta varandra vara. Det sköna är å sin sida aldrig något eget - det framträder bara på platser där sanningar och myter långsamt förtär varandra.

Bloggen och människan

2009-02-09T10:44:00.004+01:00

Vad är en blogg? Varför bloggar människor? Vilka gör det? Vem läser?

Gertrud Hellbrand funderar i dagens DN på dessa och några andra frågor. Klicka här!

God mat

2009-02-06T06:16:00.006+01:00

Prova gärna vinnarmenyn för årets kock 2009 Viktor Westerlind. Det är lite etno-cross-cooking med en ekologisk touch, som juryn uttryckte det:

Tamilsk tiger på rad.

Havsvattenrimmad mjölbagge på rygg,

serveras med räkpotatis(!?) och lågtempererad kråka.
Lite grönt på det.

Verkar gott! Något att dricka? Hör med den här killen.

Människor på bild

2009-02-06T06:02:00.003+01:00

Apropå människor på bild. Kolla den här länken för några inte helt vanliga typer tagna av en inte helt vanlig fotograf.

Kan dom inte bara le lite granna

2009-02-05T08:56:00.009+01:00

Vad är det med dessa manliga författare som försöker se svåra ut på bild inför lanseringen av deras första eller senaste bok? Se t ex på Jens Lapidus eller det nya stjärnskottet Kalle Dixelius. Är de nödiga eller bara nördiga? De är säkert jättebra... och deras böcker: Jensans har jag kvar obruten i hyllan och Dixies skall jag väl läsa någon gång (SF är kul!). Men jag vet inte, det är något störande med hela grejen. Kanske har det med en begynnande patologisk misandri att göra. Eller är det bara avundsjuka, en åtrå; det faktum att jag själv i hemlighet skulle älska att vara som dom, nej... att vara dom.

Vilma

2009-02-05T08:33:00.006+01:00

,

pappa!

handen
över armen
vaktar mörkret

sov nu

,

70-talisternas kvinnor tillhör en förlorad generation

2009-02-04T15:48:00.001+01:00

Läs min artikel på newsmill här./M

Makten drar ifrån

2009-02-04T13:29:00.006+01:00

Klyftorna mellan rik och fattig ökar i Sverige som bekant. Läs hela LO:rapporten här eller ett kort utdrag nedan:

"LO har granskat inkomsterna för makteliten mellan 1950 och 2007. I denna grupp ingår 198 elitpositioner hämtade från tre olika elitgrupper – den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska eliten. Rapporten från LO visar att den genomsnittliga inkomsten för makteliten under 2007 motsvarade 18 industriarbetarlöner. 1998 var motsvarande siffra 12,5 industriarbetarlöner.

Det är framförallt den ekonomiska eliten, bestående av 50 verkställande direktörer i näringslivet, som drar ifrån. Denna grupp har fått kraftigt ökade inkomster i förhållande till en industriarbetare de senaste årtiondena. Den ekonomiska eliten hade en genomsnittlig inkomst på nästan 51 industriarbetarlöner under 2007."

Den akademiska eliten verkar märkligt nog inte vara med. Kanske beror det på att det akademiska inte är någon prioriterad del av den svenska byråkratin och tjänar för lite, jag vet inte?/M

2009-02-03T12:55:00.004+01:00

ett märke

ett hemligt

ett tyst

som en antipuckel

över ryggen

växer den

från hudens insida

gröper ur

den perfekta kroppen

leendet svalnar

det blonda håret

byter nyans

ett handjur

dör

av sin egen inre stank

en hel kulturs resa

genom andra

2009-02-03T12:52:00.002+01:00

tidigt uppe

arbetar hårt

skapar stolheten

i två generationer

däremellan super en

ihjäl sig

sen reser sig mitten

i dubbel bemärkelse

lagom revolta

inget ansvar båkåt

inget framåt

så kommer vi

med högmodet

förnöjsamt glider vi

i låtsad självkritik

stolta

över våra tomma gester

Kan psykbrytarkritik vara konst?

2009-01-30T09:45:00.006+01:00

Angående Anna Odells konstprojekt och debatten på Newsmill.

Skall konsten ha en särskild frizon? Förtjänare den det? Mer än något annat? Vet vi vad konst är för någonting, från en stund till en annan?

På den sista frågan måste vi nog svara nej – i ett givet ögonblick vet vi aldrig riktigt vad konst är eller kan vara för något. Därmed måste vi också svara nej på de andra frågorna. Konsten förtjänar det inte och skall inte ha en mer upphöjd position än något annat. Konst och konstnärer kan inte vara friare än några andra människor. Däremot bör vi förvänta oss (och de själva) att de skall utrycka eller utnyttja den frihet vi alla delar på ett mer explicit, utstuderat och kritiskt sätt.

Frågan är således om Anna Odell gör det i sitt projekt? Jag vet inte riktigt (och konstigt vore väl annars med tanke på mina inledande kommentarer). Även om jag är skeptisk måste jag erkänna att jag delvis är inne på P Hollenders tanke om att vi bör vara beredda att avvakta och se vad som kommer ut av projektet innan vi kategoriskt dömer såväl projekt som konstnärsaspirant. Att jag tänker delvis beror på att jag samtidigt måste medge att t ex J Lundberg har åtminstone någon poäng.

Hur ser Anna Odell på sig själv och konsten och den värld och de människor hon delar världen med? Jag har inte kunnat hitta några kommentarer av Odell själv i denna fråga. Det verkar dock i mitt tycke som att hon inte riktigt tagit till sig kritikbegreppet. Lundberg påstår att hon skulle vara marinerade i Foucault och Derrida. Detta har jag ingen aning om, men om det skulle gälla Foucault verkar det vara en simmig marinad. Hos Foucault finner åtminstone jag ett mer nyanserat förhållningssätt till kritiken och självkritiken. (Observera att jag säger detta endast med utgångspunkt i konstprojektets mediala rapportering.)

Ett kritiskt förhållningssätt hos en noggrann samhälls- och kulturkritiker kan inte komma runt självreflektionen och självkritiken som en del av varje projekt. Det kräver ett ifrågasättande av sin egen position och sin relation till den värld (och de människor) man lever i. Det handlar t ex om att inte falla för frestelsen att låta verket oreflekterat isolera, lyfta fram och underförstått hylla det egna konstnärliga jaget; hennes eller hans världsliga sinnesnärvaro.

Självklart vore det naivt, fåfängt (för att inte säga motsägelsefullt) att tro sig om möjligheten att komma runt sig själv (precis som det inte är rimligt att vi skulle kunna ta oss ur vår kultur eller vårt språk) men det måste, i mitt tycke åtminstone, vara en verklig dröm. Med detta vill jag nu inte förringa de som använder sig själva som konstverk i olika sammanhang. Tvärtom, jag skulle vilja säga att vi hos många av dem kan finna just detta kritiska förhållningssätt, försöket att till varje pris komma runt sig själva för att illustrera eller komma åt någonting, inte sällan makten och överhetens relation till somliga medborgare eller icke-medborgare. Kanske är det just det, vilket någon varit inne på, som Odells projekt handlar om? Jag är osäker, för mig förefaller det som att hon rör sig farligt nära frestelsen.

Ett problem, demokratiskt kanske, med att inte reflektera över sig själv och sin position är att man missar att ta hänsyn till andra. Odell bryr sig om något det är uppenbart, kanske de människor som råkar illa ut i psykbrytarvården. Att de finns är jag övertygad om, även om jag också tror att många människor har fått hjälp från samma vård och känner tacksamhet. Om den ovan nämnde Foucault lärt oss något så är det väl just det att ingenting är svart eller vitt, ont eller gott, vilket återigen får mig att misstro dennes, åtminstone i vederhäftig mening, inflytande över Odell.

Till saken hör nu att psykbrytarvården under lång tid varit utsatt för massiv (ofta befogad) kritik, bl a som en följd av Foucaults arbete i mitten av förra seklet, men också andras i t ex USA och Sverige. Reformer och utveckling har också skett på detta område (som på många andra). Kritiken har dock fortsatt (vilket är bra men tyvärr är den alltför ofta svart eller vitt). Psykbrytarvården har alltså sedan lång tid varit öppen för både seriös kritik och pajkastning. Det gör den till ett tacksamt objekt för ett projekt som Odells. Det är dock inte säkert att blott detta faktum ger hennes konstprojekt konstnärlig status. Det som framförallt är problematiskt med hennes projekt är som ovan påpekat hennes till synes bristande hänsyn till de iblandade människor som tog hennes skådespeleri på allvar. (Hur det blir med hänsynen i slutändan kan vi dock inte veta, varför vi, återigen, bör vara försiktiga innan vi slutgiltigt dömer såväl Odell som projektet).

Även om jag velar något här vill jag försöka att kort illustrera problemet med hänsynen till andra i Odells projekt enligt nedan. (Om någon tycker att jämförelsen haltar ber jag om ursäkt, men jag vill hävda att den har en poäng.)

Jag är säker på att de allra flesta skulle ha svårt att acceptera om jag som ett led i ett konstnärligt projekt för att öppna bevisligen och uppenbarligen slutna rum spökade ut mig i diverse nazisymboler av tyskt tidigt 1940-talssnitt och började antasta överlevare från de tyska koncentrationslägren på Sergels Torg eller i deras hem. Om vi enas om att helt oproblematiskt definiera Odells projekt som seriös och viktig samtidskonst, vad är det då som hindrar mitt ovanstående förslag samma bedömning? Inget? Eller kanske det som jag i all hast berörde ovan; konstnärens position, kulturellt, rumsligt och tidsligt. Psykbrytarkritik kan vara konst för att det finns ett såväl moraliskt kapital som ett trovärdighetskapital att dra på. I det hypotetiska fallet med naziförklädnaden ovan är det förmodligen tvärtom.

Konst är vad som kan vara konst vid ett givet tillfälle. Det medför (minst) två saker. Rent faktiskt: en historisk öppenhet - Odells verk inte behöver dö för alltid även om det skulle dö nu; det är som för samtida terrorister och nyvalda demokrater, alla är de i historisk mening potentiella revolutionärer eller tyranner. Moraliskt: att konstnärer bör reflektera över sig själva, sin omvärld, sina medmänniskor och motståndare samt varför det är möjligt att genomföra ett särskilt projekt just nu men inte något annat.

Avslutningsvis; jag delar definitivt Odells påstående/budskap (som jag förstått det) om att det finns slutna rum som vi bör öppna upp. Här spelar såväl den kritiskt orienterade konsten som vetenskapen en viktig roll. Det är dock inte säkert eller självklart att alla tillvägagångssätt är bra. Det är en fråga för konstnärernas egen kontinuerliga kritik av sig själva och sina verk, samt för den ofta så förhatliga publiken, såväl recensenter som pöbel (och numera relativt ofta de "medverkande"). Det kräver hårt arbete och självdistans. I detta delar jag också Johanna Rytels mening: "Konst är viktig skit!". Jag skulle dock vilja tillägga att det inte kan betyda att konsten, särskilt inte konstnären, skulle vara viktigare än allt annat, alla andra värden. Det vore en fullständigt orimlig hållning.

Konst? Klicka på följande namn Alfredo Jaar, Åsa Jungnelius. PS. Glöm heller inte Gert Fylkings häcklande av överheten under ett antal år med de årligen återkommande orden äntligen. Roligt första gången, stor konst mot slutet då kultureliten var trött och arg.

I snoppens och penningens kultur

2009-01-29T08:57:00.002+01:00

I morse sa min mellandotter, två år, till mig: Jag skall köpa en snopp. Det var lustigt, inte sant. Om man betänker vad jag sa till min mamma för 32 år sedan blir det snarare märkligt. Varför har du ingen snopp mamma? Jag skall köpa en snopp till dig. Detta bevisar två saker. För det första hur sorgligt tvåtonig vår kultur är. För det andra hur street-smarta barn är.

2009-01-29T08:48:00.005+01:00

Det här med att få barn, gärna fler, är överskattat som livstilsprojekt. Tveklöst så. Som lins för det att vara människa och inte en pretentiös kulturyttring är det kännbart underskattat. Förmodligen ger det mycket skarpare konturer än diverse stimulantia. (Detta sagt med vetskapen om att skärpa inte alltid är att föredra).

Mot liberal drognaivitet

2009-01-28T15:25:00.003+01:00

För några dagar sedan "rasade" en debatt på Newsmill om (bl a) droganvändning, drogliberalisering, drogstigmatisering och drogernas betydelse för konstnärers och författares kreativitet. Då hade bl a Carl-Michael Edenborg en debattartikel på Newsmill. Jag kommenterade Edenborgs artikel på Newsmill och återger här min kommentar. PS. Upprinnelsen till debatten är förstås gripandet av den kände ”författaren” med 1(!) gram kokain på fickan.

Det vore fel, t o m orättvisst, att kalla Edenborg för en simpel drogliberal. Känslomässigt engagerad och smått drognaiv vore mer riktigt. Jag vet inte riktigt vad han är ute efter. Utan att vara riktigt insatt i hans livshistoria anar man i vart fall ett politiskt projekt? Frihet verkar vara en viktig idé hos honom. Nu är Edenborgs budskap inte bara drognaivt utan även teoretiskt naivt och smått motsägelsefullt. Några påpekanden följer således nedan.

Jag förringar inte att ”droger” av olika slag ger människor fantastiska upplevelser och erfarenheter. Det är det många saker och händelser som gör. Jag ställer mig dock frågande till varför droger skall prioriteras framför andra? Finns det några vettiga skäl för det? Varför skulle droger av olika slag ha större betydelse för människors skapande än några andra erfarenheter? Jag kan inte finna några vettiga argument för det ena eller det andra i Edenborgs text.

Många med mig vet att upplevelsen av sina barns födsel, att se dem växa upp, prestera saker osv kan skapa en enorm känsla av eufori hos människor. Många skulle nog om inte likställa så åtminstone kunna jämföra dessa känslor med andra, t ex viss droganvändning. Vi har också andra betydelsefulla saker som människor kan vara med om eller utföra. T ex att någon nära vän eller anhörig dör, att du själv blir sjuk eller skadas men överlever. Någon mördas eller dödas framför ens ögon, du själv slåss med någon, skjuter någon, ja dödar någon. Också här kan många vittna om eufori och gränsöverskridande upplevelser.

Somliga njuter också av att själva plågas eller av att själva plåga andra på diverse olika sätt. Andra njuter av sexuellt ”umgänge” med andra eller sig själva. Att se ett berg från dess fot, i horisonten, eller landskapet som breder ut sig från dess topp, även finner många något speciellt. Listan kan som ni förstår göras mycket lång. Somligt är hemskt, somligt är gott. På det stora hela är jag rätt övertygad om att de disparata exempel som jag har givit ovan har haft större betydelse för kvaliteten på världshistoriens litterära verk än ”droger” av olika slag (som säkert funnits i de allra flesta kulturer, liksom ett problem med missbruk). Jag är också övertygad om att ”vanliga” händelser och erfarenheter hade stor inverkan på Freuds arbeten.

I Edenborgs framställning får han det att verka som att droger dels skulle vara någonting överproblematiserat dels något i kreativitetshänseende underskattat. Vad gäller hans syn på droger och kreativitet vill jag med ovanstående säga att det snarare handlar om en överskattning från Edenborgs sida. Han romantiserar och förhärligar drogen och den skapande konstnären. Vid närmare granskning skulle jag inte bli förvånad om ”drogen” (i generella termer) medfört att många mästerverk aldrig kommit att publiceras. Hypotetiskt skulle vi således (det är åtminstone lika rimligt som motsatsen med tanke på alla andra möjliga källor till eufori) utan ”drogandet” ha sett en mängd fantastiska prestationer, av de i historien ”drogande” konstnärerna.

När det gäller Edenborgs syn på ”det sociala” hävdar han på klassiskt drogliberalt manér att den dokumenterade sociala problematik som omgärdar drogtillverkning, -hantering och användning i de flesta av världens länder i själva verket beror på den förhärskande ordningens ideologiska dräkt och maktmedel. Således; om tillverkning, hantering och bruk av droger släpptes fritt skulle det mesta av problemen försvinna.

Detta för oss in på min nästa punkt. Varför skulle en avreglerad drogindustri, drogmarknad och droganvändning vara mer frikopplat från ideologi och makt än en reglerad dito? (Som alla elabonnenter blivit smärtsamt medvetna om är en avreglerad elmarknad minst lika, om inte mer, opersonlig, ogin, byråkratiskt, okänslig och övermäktig som en offentligt dito någonsin varit.) Tron på att reglering och avreglering kan likställas med ofrihet och frihet är bland det mest naiva som vi kan inte hitta i dikotomiernas lexikon. Om 1900-talets demokratiseringspolitik lärt oss något så är det att makten aldrig lämnar ifrån sig människan och människan aldrig makten.

Jag förnekar således inte att drogpolitiken och droglagstiftningen i Sverige passar in på stora delar av Edenborgs beskrivning. Det finns problem här som på många andra områden. ”Drogområdet” är säkerligen i ett stort behov av reformer och inte minst avideologisering. Vad jag inte förstår är hur Edenborg för sitt liv kan tro att en avreglering av vissa idag legaliserade droger, dess hantering och nyttjande helt oproblematiskt skulle innebära mer frihet för ett samhälle. För vilka, hur och när frågar man sig?

Makten och dess verkningar skulle knappast försvinna från ”drogområdet” bara för att det avreglerades. Att tro det är minst sagt naivt. Ett alternativt mer liberalt ”system” skulle kanske leda till ett större legalt handlingsutrymme (frihet?) för somliga grupper av människor. På det stora hela skulle knappast friheten öka på ”drogområdet”. Somliga risker och (affärs)möjligheter skulle säkert försvinna, men de skulle snabbt ersättas av nya.

Kanske är nu Edenborg medveten om detta, att makten inte kan lämna oss, bara formeras om. Om så är fallet är min uppmaning: säg det! Stå för att du tror på en annan organisering av människors drogande, handeln med droger, produktionen och beskattningen av droger osv. Var saklig och cynisk, inte känslomässig och romantisk. Erkänn vilka tänkbara offer du är beredd att göra för de vinster du söker. Försök inte leva på myten det fullständigt avreglerade och fria samhällets nytta och gagn för varje medborgare. Det saknar all trovärdighet.

Varje samhälle etablerar normer och värderingar kring olika saker, ja alla saker. I en demokrati är de mest grundläggande bland dessa normer ibland öppna för debatt, kanske också till förändring. Det är bra. Det borde rent av ske lite oftare.

Hos oss är fri barnafödsel och föräldraskap tillåtet. Det uppmuntras till och med. Vi får också se på berg och, om vi orkar, på utsikten där uppifrån. Under vissa omständigheter får vi också slåss med andra. Att döda eller skada andra är dock förbjudet (för det mesta). Somliga substanser som är att beteckna som droger är tillåtna. Väldigt många andra är förbjudna att tillverka och handskas med. Till och från har vi en debatt om drogerna och drogandets avreglering. Det är bra och det är sorgligt att inte statsmakten är mer öppen för dialog och diskussion här. Det föder blott fanatism.

Den klassiskt drogliberala hållningen är dock inte trovärdig. Drogens företeelse och bruk lever inte i ett vakuum och kommer heller inte att göra det i en för drogerna och drogandet särskilt avreglerad och ”privatiserad” framtida miljö. Drogens naiva förespråkare försöker göra det omöjliga konststycket att agitera mot makten för friheten. De flesta hos dem inser inte det motsägelsefulla i sin position. Det är förståeligt. Om de har huvudet på skaft, vilket jag inte för ett ögonblick tvivlar på i Edenborgs fall, och bär tvivlets gåva kanske de innerst inne hoppas på att aldrig segra i sin kamp, att de för alltid skall få leva i opposition.

Pekoral mot varans absoluta närvaro

2009-01-27T17:30:00.005+01:00

O vara

vem kan leva

i ett överflöd

O begär

överge mig

gör mig mätt, blind, drucken och stum

låt frosseriet tröttna på mig

må min blotta åsyn

skämma tilltuggen

låt alla kranar rosta

i min närvaro

O varans begär

bara inte allt fanns

så nära

kunde jag då

plågsamt levande

längta igen

Spegel spegel på väggen där

2009-01-27T08:53:00.000+01:00

Jag är enormt fåfäng samtidigt som jag, vad det verkar, lider av en smått kronisk lönnfetma. Du förstår själv. Ångest är bara förnamnet.

Till två kära vänner

2009-01-24T12:05:00.001+01:00

I de minst sagt friktionsfyllda tider vi lever myllrar det av sammanstötningar mellan människor. Alla är inte av godo. Somliga av oss gråter lika mycket varje dag som vi skrattar och gläds. Ändå är det till mötet och dess möjligheter som vi måste sätta vårt hopp. Ty i möten - mellan kulturer, unga och gamla, kvinnor och män - har livet alltid en chans att börja om; att lämna oförrätterna, att hitta glädjen. Detta är utan tvekan en ynnest för en art med fallenhet för så mycket dåraktigt.

En god vän till mig har sagt följande: Det är i motsägelsen själva livet utkristalliseras. Sant som det är sagt. Människor träffas inte som likar utan för att de skiljer sig åt. Möten kräver alltid en viss spänning. Det lika känner inget sådant.

Jag menar nu inte att det lika skulle vara betydelselöst, tvärtom, bara att det inte kan vara något för sig. Precis som likheten är en förutsättning för mötet mellan det åtskilda är skillnaden en förutsättning för att vi skall kunna uppfatta det lika. Det lika kan bara få kontur som det åtskildas andra.

Vi föds alla lika in i en värld av olikheter. Att möta andra handlar därför nästan alltid om att tränga igenom det olikgjorda; hitta oss själva i andra och andra i oss själva. Ofta känns detta omöjligt. Insnärjda i gamla relationer blir det nya svårt och smärtsamt, inte bara för de två som möts utan också för alla de andra vi genom kärlek och måsten bundits och låtit oss bindas till. I en värld fylld till bredden av slutna förväntningar blir det nya ofta det oväntade och farliga. Att mötas kräver tveklöst mod.

Vanans påtryckningar och makt är nu inte det enda hotet mot mötets möjligheter. Vi bör även iaktta fenomenets allmänna bräcklighet. Var gång vi möter en annan människa - känner igen oss hos någon och förstår att någon annan känner igen sig i oss - lurar förfallet; vi slutar tala med varandra, slutar se och ses hos varandra, slutar leva genom varandra. Mänskliga möten lämnar inga garantier för framtiden. Åtskillnaden är en kraft starkare än någon annan. Jag menar inte att den skulle vara felaktig eller ond. Den är som allt annat. Bara farligare. Som en av pelarna i gemenskapens möjlighetspar är åtskillnaden också det som ger främlingskap näring. Det måste vi hålla i minnet.

Vad jag vill säga är alltså följande: Älska genom att se er själva och låta er ses hos varandra. Slå er inte till ro. Låt inte skillnaderna begränsa er. Försök inte heller radera dem. Ta vara på dem för vad de är, Er möjlighet.

Krig

2009-01-23T07:26:00.002+01:00

”…min yngsta, Shaheda, som jag fortfarande ammade, hon ropade mamma tre gånger, men jag hann inte fram till henne innan hon smälte bort…”

Sabah Abu Halima, inlagd på brännskadeavdelningen på ett sjukhus i Gaza, uttalar sig om den israeliska arméns användning av granater med vit fosfor. Sabah förlorade sin man och sin fyra barn då två granater träffade deras hus.

Se vidare Cecilia Uddéns artikel på Sveriges radios hemsida, hör också Sabahs egna ord i Ekot i Sveriges Radios P1, 2009-01-23, 06.30)

”En treårig flicka kom in med ett sår i huvudet som först inte såg allvarligt ut, men efter ett par timmar började det ryka ur huvudet. Flickan kunde inte räddas.”

En läkare vid samma sjukhus som ovan försöker återge en av de scener som utspelats hos dem.

Se vidare Cecilia Uddéns artikel på Sveriges radios hemsida

2009-01-22T10:22:00.006+01:00

till oss

som inte har någonting

att visa upp

att säga

utan anföringstecken

talar vi överallt

som upplysningens missbrukare

måste jag tala de andra

gränsfolk

kan allt

tros inte om något

lyftbara

gammelfolk

anar inget

ens sig själva

redan upphävda

2009-01-20T11:20:00.003+01:00

jag är utsträckning

i förvandling

gör rum

tar tid

räknar

räknas