Barnets århundrade var den produktiva period som ironiskt nog lämnade vuxenmänniskan som sin klarast lysande artefakt. I vår tid framstår därför också barnet (och barnalstrandet) som blott en belastning; det som måste motiveras och inpassas i de riktiga människornas vardagliga lunk. Hos oss står den stabilt vuxne i centrum för all uppmärksamhet och analys, och vi skall ha klart för oss, att ingen sådan människa vid sina moderna sinnens fulla bruk blir havande, än mindre föder ett barn; att (krävande) ha vid sin sida. I detta vuxenmänniskans samhälle, fullt av galningar, är barnet och barnalstrandet (liksom den gamle och åldrandet bisaker); något utan normalt människovärde.
Inlägg
