Tänk dig att du vandrar i en stad. Husen, gatorna och parkerna ligger framför dig. Bakom dig. Vid dina sidor. De höga byggnaderna sträcker sig mot himlen, över och runt dig. Under dig ett myller av gångar, ledningar och källarlokaler. Vägarna och dess trafik går kors och tvärs mellan husen, genom eller runt parkerna. Murar tornar upp sig, staket sträcker ut sig.

Allting lyser. Påbud och förbud. Här får man röra sig. Här får man inte röra sig. Så här skall man föra sig. Så här skall man inte föra sig.

I staden blandas nu alltid det röda och det gröna upp med lite gult. Den där signalen som vi inte riktigt vet vad den betyder. Som vi inte riktigt vill veta vad den betyder. Det röda och det gröna är som ettan och nollan. Det gula är det som gör själva livet möjligt. Den i stunden tänkande handlande varelsens potential.

Inte någonstans har det funnits ett hermetiskt slutet system för mänsklig till- och samvaro. Kanske trodde någon att den byråkratiska maskinen kunde vara eller bli detta. Kanske någon hade fel. Det mest minutiösa system, låt det vara en brottsbalk eller en bokföringslag, lämnar kryphål. Utrymmen för mänsklig handling och kreativitet. För egenmäktigt förfarande.

Staden visar oss var vi skall gå med sina trottoarer och övergångsställ. Med stängsel och öppningar. Med dörrar och väggar. Ändå ser vi överallt nedtrampade gräsmattor, uppbrutna lås, människor som går mitt i vägen och andra som klättrar över staket. Det röda och det gröna blandas med gult. Med liv. Med handling.

Den mänskliga sam- och tillvaron upprättar platser. Strategiskt ordnade platser för den fortsatta sam- och tillvaron. Ingen kan leva som dessa platser. Ingen kan leva livsstilsreklamen full ut. Ingen kan bara gå där man får gå. Ingen kan leva som försäkringskassan vill att man skall leva.

Alla människor stannar visserligen då och då. Ibland mest hela tiden. Broms vid rött och kör vid grönt. Alla måste vi dock leva lite granna. För att kunna fortsätta vara. Spelandes på det gröna och det röda. För att hitta lite av det gula.

För dem som tänkandets gesällbrev utfärdats är det att tänka själv ingen lämplig dygd för dem som ännu inte tänkt färdigt.

Höj skatten!

Den som inte känner ett djur inom sig måste vara ett förstklassigt svin.

Den som inte ser en människa i varje djur en riktig jubelidiot.

Anställningsbarhet

För somliga pekar kanske anställningsbarhet på ett spektrum. En räcka öppningar och valmöjligheter. På försörjningens område.

För de alla flesta handlar det om en skärningspunkt. En ganska exakt plats. Definierad utifrån en mängd korsande linjer. Värdefyllda.

Systemet försöker identifiera dig med utgångspunkt i det sakligt givna. Kategorier som systemet kanske inte själv vurmar men åtminstone hanterar och drivs av.

I det fall det handlar om att fråga medborgaren något vill man bara ha svar som systemet förstår.

Den stora ångesten rör förstås tiden.

Men det handlar inte om våra svårigheter att hinna med fler saker.

Vi behöver snarast göra färre saker som tar längre tid.

Vår oro har inte med planering att göra. Bara en förväxling mellan det meningsfulla och det som ger kraft.

Vi behöver något som gör tanken värd att tänka och kroppen till något att bruka.

Cynism

Det värsta med en sådan som mig är att jag har så nära till en viss borgerlig förnumstighet. En slags cynisk belåtenhet med sakernas tillstånd. Jag avskyr förstås denna ort i mitt inre samtidigt som jag måst inse att den utgör den tillflykt vart jag räddar mig i svåra stunder. När ångesten trycker sig på är cynismen en befrielse.

De med ogrumlad intellektuell heder; vilka de allra flesta någonstans har, vet nu med sig att denna cynism blott är en i vissa sammanhang klädsam maskering. Inget kan dock vara så förrädiskt, så lätt att förväxla med ett verkligt kall; en livsuppgift, något att slipa och måla på.

Belåtenheten är nu, trots människors hederlighet, ganska utspridd i folklagren och vi kan hitta den hos såväl män som kvinnor. När det kommer till kritan är det dock ganska få som har faktiskt råd, med cynism. Kvinnor har det nästan aldrig. Män mer ofta men i ett vidare perspektiv är det också bland dessa endast ett litet fåtal som verkligen kan göra den till en beständig del av sin personlighet (vare sig den är något för offentligheten eller för privata samtal). I slutändan är det nog i ett rike som vårt bara en viss person av Guds nåde som har tillräckligt av det historiska kapital som krävs för att upprätthålla en slags äkta cynism. För honom är den ett arv och så nära ett öde vi kan komma.

Det förefaller nu som om att cynismens grepp om människor bli allt starkare ju närmare vi kommer denna person. För de riktigt nära måste den vara en livsstil, alla andra alternativ saknas. Den gestaltar dem och ändå, i ett samtal med kungen, är det för var och omöjligt att vara cynisk på allvar. För hans nåd är det tvärtom omöjligt att inte vara det. Vad kungen än yttrar eller företar sig, vilket sammanhanget än må vara, är han tvungen att förkroppsliga en viss belåtenhet. Allt annat vore att abdikera.

Skrivor

Jag gillar skrivor

särskilt min egen

A

O

är en annans skriva

som jag också gillar

Blåsblomma

Det är min blåsblomma

bara min

aldrig din

låt mig få den nu

låt mig andas iväg den

innan vinden inte får tag i den

Jag skall blåsa min blomma

din inte blomma

min blåsblomma

daggprydd rödhake

pickar herrens ögonhålor

falnande ljuset

ger andra andning dräkt

kanningens gräns

barnet

något efter

kannan vattnats

barnet

före

vattnet kannats

det finns

en gräns

somliga

korsar den

andra

vankar av och an

fåtalet

leker med den

Bland gamla gravar och motorleder

När jag var ute och gick en dag för inte så länge sedan kom jag på mig själv med en slags smärta inombords. Jag gick helt enkelt och sörjde trafiken över åkrarna. Då kom en tanke över mig: En dag kommer motorlederna att tystna. Samtidigt kommer alla gravarna i landskapet att bli kvar. De kändes befriande på något sätt. Vid en första anblick kan nämligen den nya motorvägen och dess svarta, inte helt osköna, asfaltsbeläggning kännas enormt stabil, för att inte säga evig. Vid närmare eftertanke stämmer det inte alls. Nästan ingenting som vi människor bygger nuförtiden passar in på en sådan beskrivning. Antingen kastar vi saker när de inte passar oss längre, eller, så kräver de, som motorvägarna, ett konstant underhåll och mänsklig närvaro.

De gamla gravarna har en beständighet över sig som saknar motstycke idag. Visserligen måste väl också gravar finnas i människors medvetanden på ett eller annat sätt för att betyda något, ja i någon mening existera, men de kräver inte de enorma återkommande insatser och resurser som en motorväg gör, på ett väldigt absolut sätt. En grav kan glömmas bort och åter väckas till liv; få betydelser för människor. Hur det blir med motorvägarna får väl framtiden och dess arkeologer utvisa. Jag känner mig dock skeptisk inför deras eventuella plats i våra minnen. Det skulle vara som varnande exempel då.

Forngravar och andra lämningar utövar en enorm dragningskraft på många av oss s k moderna människor. Kanske hänger det ihop med minnets avtagande betydelse. Numera behöver vi inte anstränga oss och arbeta med att minnas saker. Istället låter vi diverse tekniska hjälpmedel sköta den biten. Minnet är dock en del av oss, av vår mänsklighet, som en förmåga vilken kroppen inte önskar göra sig av med, trots det modernas idoga försök. Kanske handlar därför gravarnas dragningskraft på somliga sinnen om en kropp som försöker säga ifrån. I den sorgliga versionen handlar det så om de sista ryckningarna hos ett för evolutionen obsolet element. Det kan nu möjligen vara så att jag, via min romantiska hållning till landskap och liv, helt missförstått detta. I framtiden kommer istället somliga bortglömde och obskyra platser i bloggosfären att ha motsvarande inflytande som hällristningar, gravar, monument och gamla böcker har över vissa i nuet.

Årstidslösheten är på nåt sätt inte helt fel
för en tid där vi inte har råd att låta något vara stängt;
där vi inte har tid med långa dagar.
De fattiga måste alltid kunna kosta på sig, de stressade göra mer.
Det att inte köpa är numera en lyx, det att inte göra något att leva.

En av våra paradoxer

Som tidigare påpekat är det att inte ta till sig världen som ny i varje ögonblick en förutsättning för det vi nu kommit att kalla mänskligt; för åtrån, begäret, ondskan, glädjen och sorgen. För innehållet och betydelsen.

En störande meningslöshet –likt återkommande anfall - breder samtidigt ut sig i alla lager. Snart är den blott ett bestyr (med sina prylar, piller, bestämmare och helare.)

Det meningslösa utgör dock inget hot mot det meningsfulla. Det handlar inte om någon motsättning. Meningslösheten finner just sin möjlighet i det meningsfyllda.

Vår epok är en väldig uppfylldhet. Fullständig igenkännlighet. Meningslösheten skär i oss, just därför.

Meningslöshet kan, förstås, bara etablera sig där meningen redan fyllt ut rummet. Man kan då tycka att möjligheten ligger i att återskapa det utan mening.

Att suga ur fyllningen. Att mota bort det meningsfyllda för att slippa undan det meningslösa.

Går det, är det möjligt, kan det vara rimligt att tala om det utan mening, om det att skapa omening för att undslippa det meningslösa?

Ta i: mening och meningslöshet, minne och erfarenhet

I mellanrummet

Tankens möjlighet

är som det otänkbara utrymmet

mellan ett av och på

mellan aningslöshet och fullständighet.