Vari ligger slugheten?

Om kroppen är tiden och rummet, i bokstavlig mening. Om tiden och rummet är en ur kroppsligheten erupterad konkretion; om det är utsträckningen som ger rummet betydelse och det är förvandlingen som gör tiden beräknelig.

Vad innebär då den byråkratiska regim som anser sig kunna kontrollera och hantera detta rum och denna tid som om de hade en isolerad existens bortom kroppens utsträckning och förvandling? Vilka ramar för liv upprättar dess kontrakt? Vilken är den anställde människans ontologi? Vad skall den människa som genomlever denna ordning göra med den sluga kropp som, innan den lömskt lade sig att vila, en gång upprättade de två storheter – tid och rum – vilka den byråkratiska regimen nu försöker använda för att manipulera deras egen skapare?

Jag har förstås inga svar på denna något obskyra fråga, men det kanske beror på att frågan är fel ställd. Möjligen råder det ingen tvekan om vad som kontrollerar vad, ty även om det kan förefalla som att den byråkratiska regimen håller på att tillskansa sig kontrollen över kroppen med hjälp av dess två egna uttrycksformer – tid och rum – är detta i själva verket bara är en dimridå. Den sluga kroppen har kanske aldrig övergivit rodret. Vår påtagliga ångest och förvirring i denna byråkratins tid handlar kanske bara om att denna kropp inte alls röner något intresse för själslivet: Själen har således aldrig varit en kroppens fånge än mindre har kroppen utgjort en själens fängelse. Ty själen är kanske bara en fantasi, en kropplighetens tillfälliga nyck och uttryck.

Två o:n

Kunskapen om tid och rum är möjligen en tillvarons uttryck. Dess sanningar alltid av disciplinär art. Detta är utan tvekan en central aspekt; något att fundera över, att inte förbise. Tiden och rummets ontologi måste dock vara av ett helt annat slag. En effekt av varats utsträckning och förvandling. Ty utan vår kroppslighet skulle rummet te sig obetydligt, och utan vår förvandling skulle tiden vara oberäknelig.

Det perversa

Det finns många perversiteter i somliga allmänna synpunkter på "mänskligheten". En modern sådan perversitet, vad det gäller samtiden framtiden, handlar om den s k reflexiviteten, det postmoderna samhället och den i någon mening frigjorda människan. Vilka handlar detta om egentligen? Vilka är de där reflekterande, fritt väljande och vrakande människorna; de som inte låter sig hunsas av något eller någon?

Om det av en händelse skulle finnas några sådana människor i vår tid och närmaste framtid skulle de möjligen kunna utgöra en liten klick; vilken i flexibilitetens förlovade namn kan flyta ut, bli och göra vad de vill, när de vill och hur de vill. Frågan är dock varför vi i den rigorösa forskningens namn skulle låta detta ynka lilla befolkningslager representera mänskligheten som helhet? Det är ju knappast en rimlig hållning, men av någon anledning låter många av oss s k akademiker oss lockas av dessa tongångar, och det riskerar att ensidigt färga vår forskning. Kanske beror det på att vi ofta själva hör eller gärna vill höra till klicken?

Problemet, skulle jag säga, är nu inte bara att denna lilla klick knappast är representativ för mänskligheten som helhet, vare sig i samtiden eller framtiden, utan också att de egenskaper och den karaktär som medlemmarna av denna klick tillskrivs i det postmoderna tillståndet ekar ganska ihåligt. Upplysningen och demokratiseringen är en myt om vi förstår dem i naiva frihetstermer. Det finns inget utanför för människan, vilket innebär att vi aldrig har eller kommer att bli moderna (för att parafrasera Bruno Latour) eftersom vi ständigt fångas i nya nät av mening och betydelse; de som vi i våra dagliga göromål spinner runt om oss själva och andra (för att parafrasrera Max Weber och Clifford Geertz). Även om detta nät kan förefalla skört är en bur är alltid en bur oavsett om den är gjord av järn, om den är spunnen av fibertråd eller tryckt på de papper som dimper ner brevlådan och med stor text uppmanar dig att göra ditt personliga val.