FRÅNVÄXT

Samtidens fullständiga resignation inför framtidens möjligheter till något annat, något bättre, är för mig en gåta. Hur kan vi tro att mer av något som uppenbarligen fungerar riktigt sunkigt ur såväl ett välmående- som fördelningsperspektiv skall leda till något gott. Vi behöver inte tillväxt genom mer lönearbete. Vi behöver växa ifrån det.

Välgörenhetsavdrag

Förstått att Reinfeldt är bekymrad över hur missunsamheten spridit sig bland de unga, vid matbordet under vardagskvällarna och i soffan under fredagsmyset. 

Det är märkligt: aldrig har så många svenska barn haft så mycket och velat dela med sig så lite. 

Nu kommer förslaget, vi kommer att få ett tredje välgörenhetsavdrag, som delfinansieras av det tänkta 12 jobbskatteavdraget - alltså en bit fram. 

De barn som delar med sig (och delar med sig sin givmildhet på IG  - dokumentation/FRA) och når upp till en viss kvot innan 18 års ålder kommer att slippa, eller, ja dennes arbetsgivare, arbetsgivaravgiften helt mellan 18 och 21. 

På kvällstid alltså.

Rottingens lärande kraft

Björklund vill ha mer katederundervisning (och läxor, fast rätt läxor). Vad han inte tycks inse är att katedern fungerade tack var rottingen. 

Vi som lämnade grundskolan (och gymnasiet) för dryga 20 år sedan fungerade relativt väl framför katedern genom just rottingen, trots att dess faktiska avskaffande sedan länge genomförts. Dess disciplin fortsatte helt enkelt vina för en tid, genom våra föräldrar och våra mor- och farföräldrar. 

Björklunds romantiserande kring katedern kräver alltså ett återinförande av denna symbol och detta maktmedel. 

Problemet är att det kommer ta minst en generation att uppnå. En generation barn och unga som vi måste låta lärarkåren slå skiten ur. Först då kommer deras barn i sin tur förstå att uppskatta katederundervisningen igen.

Kanske är detta just vad Björklund drömmer om.

Värderingen av det mänskliga

Alla vet att det är skit som det är och därför orkar ingen tala om det. 

Attendos VD kungör en sparv

" – När man väl klämt ut kaviaren ur tuben är det rätt svårt att få in den igen."

Attendos VD Henrik Borelius, ang de höjda rösterna för en begränsning av vinstuttag inom vården till förmån för återinvestering av överskott i verksamheten, DN 22/9 -13

Men det är väl snarast självklart att liv inte uppstår på jorden eller någon annan planet. Det far förstås förbi och landar lite varstans. På somliga ställen kan det beroende på förutsättningarna förhäva sig.

Det finns ett bortglömt perspektiv på Lundsbergaffären. Stängningen kommer nämligen att medföra färre resor mellan Storfors och Stockholm, via Örebro. Vad det betyder kan man ju nu ha delade meningar om. Bra, om man önskar färre trafikfarliga ekipage på vägarna. Dåligt, om man uppskattar att då och då få se läckra bilar i miljonklassen.

Höj skatten!

“People who dismiss the unemployed and dependent as ‘parasites’ fail to understand economics and parasitism. A successful parasite is one that is not recognized by its host, one that can make its host work for it without appearing as a burden. Such is the ruling class in a capitalist society.” Jason Read

Vi har byggt ett skitsamhälle

Den moderna demokratin innebar inte en befrielse eller en utväg - från makten och underordningen. Den innebar endast en ny ordning, en justering av spelreglerna och möjligen en viss minskning av godtycklighet, möjligen ett större utrymme för somliga grupper och individer. Tro dock inte att makten reducerades. Det är alltid ett nollsummespel. Makten är som skuggan - alltid närvarande. När vi inte ser den beror det bara på att ljuset falnat för en tid.  När makten inte syns eller synliggörs - när vi lever i tystnad och utan provocerande bilder - då är makten som starkast och farligast. 

Politik är vilja... eller ovilja. Folkpartiet i Örebro personifieras verkligen av en oviljans politiker. De' går aldri'

Den kommer kanske inte förändra världen men om den inte skakar om topplistorna på andra sidan Atlanten skall jag äta upp min egen hatt. Zara Larssons EP - den är verkligen en makalös produktion. 

Det råder ingen skillnad mellan gästabetaren från Kamerun eller Lena som åker från förorten till jobbet i stan, eller ens Mourad som i blanka skinnskor går ett kvarter bort till kontoret varje vardagsmorgon.

Alla tre lever sitt liv i exil för att kunna ta med sig pengar hem. Alla tre är gäster i en värld åtskild från deras egen. Det är bara en fråga om nyanser och geografi.

Det är som med den sorgsne (eller varför inte lycklige) baronen och den sorgsne städaren - båda är lika ledsna (eller glada) - det kan aldrig vara mer synd om den ena eller den andre.

- - -

Den "amerikanska sovstaden" är som hämtad ur en dystopisk skräcknovell. En plats utan mening. Lika naturlig som plasten i våra liv. Vi smälter tillsammans.

Weber kunde kanske inte förutse det (också) men det är förstås en naturlig följd av den utveckling han så förtjänstfullt prognostiserade.

Det samhälle som särskiljt individen från funktionen på snart sagt alla områden behöver förstås ett smörjmedel. Den osäkerhet och ångest ett sådant samhälle skapar kräver stödjande insatser. För att upprätthållas. För att effektiviseras. Människor måste motiveras att fylla funktioner. I skolan. Till ett jobb. I arbetet. I livet.

Coacherna. Inga är mer värdefulla för det moderna samhället. De som motiverar någon till att anta och fylla en form och framförallt att inte misströsta.

En trasig kugge eller en kugge på fel plats fyller ingen funktion. Den är meningslös.

I ett samhälle som vårt finns det därför en sanning som ingen vågar tala om.

Den som inte sköter sig i skolan och de som inte har något jobb eller kan arbeta borde dö. Det är den enda riktiga logiska och moraliska slutsats som ordningen har att följa för att vara sig själv trogen.

Det är bara motståndet som håller verkställandet stången.

Än så länge.

Hittade just ut igen. Verkligen just nu. Vid tvättlinan. Att hänga barnens tvätt, klippa deras naglar, tvätta deras hår, hjälpa dem med deras läxor. För att vilja och orka. Inte för kunna och hinna. Tur och ordning på mening och ont.

Tack

Lycka den som växte som liten och slipper genomleva en förkrympt värld som vuxen.

Ishtar

Vi möttes av frost i morse. Denna halvmesyr till vår skvallrar om det som komma skall. Revolutionen. Vi vet det inte än nu men i backspegeln, i det lilla landet i norr, kommer Andreas Cervenka framstå som rörelsens tidiga inspiratör. Som en ironisk gest skribent i SvD, (talande för tidsandan syster till AB).