Mer pekoral

Så måste det vara. Tractatus är det ultimata pekoralet. Pekoralernas pekoral (som alltså inte blott är en matematisk formel eller en bok fylld av rader - utan marginaler - med siffror huller om buller men med en logisk följd, logisk utslängdhet). Allt annat skrivet framstår som icke-pekoral i förhållande till denna text just därför; det speglar mot den ena sidan av Tractatus som en tänkt linje - där pekoralet förment avtar mot sanningen och skönheten, medan det i själva verket speglar mot den andra, där pekoralet tilltar för att fulländas i kitsch. 

De är också därför vi i den digitala tidsåldern succesivt befinner oss på den ena sidan linjen.

Där vi trodde att pekoral var sammansättningen av förflugna ord var det i själva verket numerärt: I/0

Vår ordning är den där en kan fortsätta leva som död (och vice versa).

Leva och leva är två helt olika saker liksom död och död. 

Samtidigt befinner sig alla fyra på samma plan.

Alla är real-ontologiska. 

Som sådana är de också kontingenta.

De kan så byta plats med varandra.

Likväl är de faktiska. 

Som Vilma, en av mina döttrar, brukar säga: 

"Innan folk visste att jorden var rund. Då måste de ha åkt jorden platt."

Men, och det är en viktig lärdom, nu när vi vet att jorden inte är rund. Då fortsätter vi att åka jorden runt. 

... vi behöver inte fler innovationer som bidrar till förmögenhetsansamlingen. Vi behöver innovationer som är allmänna. Fullständigt nivellerade. Ja sådär banala som barnbidrag och mödravård kan framstå. Att återuppfinna det kollektiva, det är utmaningen. 

För att förstå vad det innebär att närma sig vad vi kan kalla "naturfenomenen" kan du föreställa dig att du går fram till en brunn och stirrar ner i den. Efter en stund vänjer sig  ögonen. Det förefaller som att du kan se djupare och djupare. Tills slut märker du att mörkret stirrar tillbaka. Det stirrar verkligen tillbaka. Det som är i sig ser igenom dig och ditt seende, tänkande, görande. 

Det går ett rak linje mellan ockrets normalisering och kommersialiseringen av barndom och åldrande. De historiska fibrerna skiljer sig men repet är detsamma.

Ett långsamt uppvaknande som gränslöst övergår i en distanserad men bestämd  blick.

”Jag hatar folk. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. De är som får […] De går i en linje liksom. Är det nån som utstår sig från mängden, ja då blir man slaktad.”

Marcus i Sverige sviker, UR 1/6 2014 (urplay.se)

Läste just en krönika som fångar uttrycket "... hade otur när hen tänkte" på ett alldeles fenomenalt vis. Läs liberalen (?) Gunnar Wetterbergs autoritära hyllning av de sk statsbärarna via länken nedan.  Är det på riktigt, eller en form av satir?

http://www.expressen.se/ledare/gunnar-wetterberg/sverige-behover-statsbarararna/

Ett annat problem var ett obegripligt hyressystem som straffade skolor som var byggda på en tid när skolpolitikerna hade ambitioner. Nu fick de skolorna betala dyrt för luftiga korridorer och vackra skolbibliotek. Systemet premierar skolorna extra om de kommer ner till åtta (8) kvadratmeter/elev (vilket händelsevis är jämförbart med jordbruksverkets regelverk för grisar). Per Kornhall i DN 20/5 2014

Apropå den inverterade sandslottsmetaforen. Den klassiska frågan om hur samhället är möjligt är alltså en form av kuggfråga, eftersom den tar en helt galen utgångspunkt. Frågan är snarare tvärtom hur samhället kan göras omöjligt.

Pedagogiseringen är sannolikt en del av problemet. 

Det pedagogiska objeket lider av sin såväl institutionella som diskursiva inramning. 

Nu framstår de som i själva verket älskar varandra till döds som varandras motsatser. 

Det är alltså snarare i ett kombinerat anti-mätande och en anti-pedagogik vi torde kunna finna nästa lösningsproblem.

Där mitt tänkande kräver oaning kräver mitt hörande aning. Det är ovissheten som tänker mig, där det är vissheten som gör mig hörande.

Talet är blott som handen. Ett bruk. Vrålet är släkt med viskningen, liksom svärdshugget med pennans drag.

Slog mig just kring en fråga om anarkins möjligheter att svaret kan utryckas med hjälp av en invertering av av den gamla metaforen om sandslottsbyggeri vid strandkanten (eller motsvarande rörande Sisyfos stenrullning). Det bör varit denna insikt som också slog ordo-liberalerna då de uppfann den hjälpande handen som den fria marknadens lösning.

med inkomstskillnaden eskalerar kriminaliteten, våldet       sen kriget
hur fascinerande än MMA känns kodar det redan historikerns analys

som Elias: barackerna är aldrig så lumpna som vi trott dem vara
ungdomens skärmytslingar aldrig på skämt
civilisation - rättvis eller inte - är det som tar decennier att bygga upp och dagar att slå sönder

---

det är den fabricerade nöden vi måste byta ut

vad du ser är vad du får

vad du får är vad du tänker

vad du tänker är vad du gör

vad du gör är vad du är

vad du är är vad du inte kan vara

Där det förment seriösa råder är naturligtvis allt pekoral.

Identitetssamhället underminerar politiskt tänkande och handling. Tomma identiteter rör sig mellan beståenda konkreta belägenheter vars problematisering framstår som rationella konsumentfrågor. Det är demokratins villkor - en abstrakt nivellering som utarmar möjligheten till mobilisering.  Identitetssamhället fylls av privata problem.

Utmaningen ligger i att tänka två abstraktioner samtidigt som du ser förtrycket och utsugningen. Det är inget rationellt projekt givet rationalitetens abstraktion.

Mervärde

Mervärdet bottnar inte i arbetet - hos individerna. Det betyder nu inte att Marx analys av mervärdets relation till den lönearbetande individen under ett kapitalistiskt herravvälde är felaktig. Bara att den är ytlig. Individer dör. Arten föds på nytt. Mervärdet är således en möjlighet genom artens reproduktion. Individer framstår som blott förmedlare av artens reproduktiva kraft. Människor är i denna mening simpla uttryck för reproduktionskraften - och mervärdets möjlighet ligger i dess artikulation, organisering och införlivning.   

Människans tillvaro kan således förstås utifrån de tillfälliga och dynamiska pooler som koncentrerar reproduktionskraften: våld, produktion, omsorg, kognition. I förhållande till dessa pooler är reproduktionskraften något annat, mer av en potential, som uttrycks genom dessa ytliga, ofta med djup förväxlan, uttryck. Arten skulle klara sig gott utan specifika uttryck för våld, produktion, omsorg och kognition. Reproduktionens upphörande är dock samma sak som artens upphörande. Ändock bör vi hålla i åtanke att vad som är inte går att skilja åt annat än i analytisk mening. Varje pool är i sin ytlighet och tillfällighet intimt förbunden med den kraft som låter sig utsägas - reproduktionen. Ingenting existerar utanför denna - hur lång härledningen av ett fenomen än kan förefalla ur ett analytiskt perspektiv handlar det i praktiken alltid om något omedelbart.

Noterbart är då att de individer som de facto lägger ner lejonparten av det engagemang som ordningens organisering av reproduktionen avkräver räknas till kategorin kvinnor men att denna kategori (liksom i förekommande fall den andra kategorin männen) i relativt liten grad ersätts för dessa ansträngningar. I ett land som Sverige är ersättningen inte obefintlig men den är i huvudsak härledd genom det ytliga arbete (inkomstbortfallsprincipen) som sker på lönearbetsmarknaden. En marknad som präglas av dess de facto generella uppdelning av män och kvinnor i yrken, branscher, roller, tid, ersättningar, till nackdel för den ena kategorin, d v s kvinnor. Detta är grunderna i det stora bedrägeriet - där de som genom sin karaktär och sitt engagemang grundlägger mervärdet också är de som ersätts i minst utsträckning. 

Mervärdet vore otänkbart utan en kanalisering av reproduktionskraft. Denna naturresurs kan dock inte fogas in i den axiomatiska balansräkningen eftersom det skulle underminera dess funktionalitet. Det är dess uteslutna tredje. I denna mening skiljer sig inte reproduktionens förhållande till den kapitalistiska balansräkningen från andra naturföreteelser, såsom skog, vatten och jord eller andra levande organismer. Det är på dess uteslutande som det kan bilda en logik.

De dubbla eller multipla skiften handlar således om ett logiskt anordnat och löst samhällsproblem. Dilemmat är att det knappast går att förändra lösningen annat än genom att ändra anordningen.

Det finns (minst) två typer av språkliga poliser.

Diskurspolisen - den som motar in diskussioner i rätt fåra.

Den personliga polisen som avskärmar upphöjda individer, avvärjer omvärldens verbaliteter. 

Därtill har vi, möjligen, den icke-diskursiva polis som upprätthåller institutionaliserad lag och ordning. 

Ingen anställer den gravida lönearbetaren. Ingen vill anställa den gravida lönearbetaren. Ingen kan anställa den gravida lönearbetaren. Den som anställs är en annan. Så länge inte själva produktionen blir att likställa med barnalstringen och barnet som bildas en produkt, kommer det att handla om en annan. 

Kanske det är just så barnafödarens relation med staten ser ut. 

Viljan till modrande fungerar som dess dolda kapital.  En engagerande idé, drift eller mening? 

Jag har ingen aning.

Där identitet representerar drömmen om singularitet utgör individualiteten pluralitet. Förmågan till långsamhet. Att kunna dröja sig kvar i rummen som bildas vid skärningen mellan ja och nej.

Ibland påstås mening representera flöden. I själva verket är det tvärtom. Mening gör avbrott. Somliga skulle hävda inbrott.