Myter

Myten är människans följeslagare. Utan myter skulle vi inte kunna föra oss.

Kanske är sanningen någonting lagt för sig men det är blott hos myten den kan finna ro, låta sig betyda någonting.

Måhända är myten sanningens motsats men det är bara hos den som myten kan finna styrka; få människor att känna sig fram.

Myter är verklighetens potentialer. Hos sanningen kan de bilda rum. Sanningen är potentialens kraft. Hos myten kan den göra verkan.

Det som tidigare var förmedlat – subjektet – blir i vår ordning omedelbart; kroppens öde blir: en konstant men alltid indirekt uppmärksamhet.

Myt

Alla vet att staten inte är jämlik, men folk talar ständigt om att den borde vara det.[1]

Jag skulle vilja kommentera en mytbildning vars status som just myt jag länge betraktat som alltför självklar: trots dess ständiga närvaro har jag aldrig känt något behov att mer konkret utsätta den för ett kritiskt tal.

Myten är nu en aning svår att sätt ord till. Möjligen kan några målande ord locka fram en känsla för vad den handlar om.

Mytens koncentrat ligger i en föreställning om ett godhetens avgränsade rike; d v s i en mycket substantiell tro på vårt eget samhälle som något sammanhållet och äkta, som något av den oskuldsfulla sanningen uppfyllt; ett rike som till sin kärna är fritt från ondska, utan orättvisa, utan hat, utan våld, utan sär- och avskiljning. I detta ljusets rike utgör alla förekommande avarter blott chockerande tillfälligheter; något som alltid måste – ja bara kan – behandlas som olycksfall i arbetet.

Mytens fantastiska naivitet talar nu för att den borde vara någonting övergående, något tillfälligt, något som ingen sansad och reflekterande människa skulle kunna hänge sig åt en längre tid. Nu förefaller det dock som om denna myt kommit att trotsa tankens kraft; som om det mytiska i myten blivit vad människan, idéerna, normerna och systemen helst av allt vill stänga ute. Kanske handlar det om att en förnekelse skulle omöjliggöra så mycket av oss själva (lagen, rätten, kunskapen, sanningen). Kanske handlar det också om att det är först nu som vi kommit till en sådan punkt i vårt eget kulturella läge där vi på ett historiskt mer rättmätigt sätt gjort oss faktiskt förtjänta av ett lättjans begrepp.

Det är ändå märkligt; trots att denna lättjans tid framstår som så motsägelsefull och orimlig; som en tid då det mytiska i vår egen tro på oss själva borde leta sig upp till ytan; förefaller det som om mytens utbredning nu är starkare än någonsin tidigare; som att den tilltar och annekterar istället för att överge och krympa ihop. Godhetens rike gör sig nu påmint i snart sagt varje diskussion, varje kritisk formulering, varje utrop av förskräckelse, varje proklamation och program.

Låt oss därför hjälpas åt att ta död på denna myt.

Den onda, orättvisan, svälten, hatet, makten, hoten och våldet är inte företeelser som hotar det sanna samhället från någon slags utsida. Ur- och särskiljandet är inget externt. Diskrimineringen är något immanent i ett samhälle som vårt. Makten är inget hot mot ordningen; det är ordningens främsta kännetecken, dess kraft.

Drömmen om alla lika värde, allas lika möjligheter och rätt, är just en dröm som aldrig lämnat de stora idealisternas (eller pragmatikernas) ritbord. Drömmen må ha lämnat deras person, för att breda ut sig i de stora systemen, men endast i mytisk mening, aldrig som någon slags genomskinlig praktik.

Vi lever inte i ett frihetens rike vars gränser hotas av barbariet. Den fiende som vår mytbildning målat upp för oss rör sig mitt ibland oss (ty den är vi). Kanske kan vi därför också, som Levi-Strauss för nu länge sedan skrev, säga att ”Barbarer är i första hand de som tror på barbariet.”[2] Hon, han eller det är knappast någon eller någonting som tränger sig på för att bryta ner vår fria livsstil, vårt sanna samhälle. Godhetens rike är ingen plats för liv; det är som en dröm för den febrige; för den som yrar i det moderna begärets regi och rekvisita.[3]

[1] Anne Knudsen i Oscar Hemer (red) Kulturen i den globala byn, s 106, 1994
[2] Levi-Strauss, 1952/1999, s 19
[3] Möjligen säger Walter Benjamins ord mer än tusen bilder: ”Capitalism was a phenomenon of nature (Naturerscheinung) whereby Europe once again fell asleep and began dreaming – bringing a reactivation of mythic force” Citerad i John McCole (1985) Das Passagens-Werk by Walter Benjamin, Theory & Society vol 14 no 4: 497-509. (Utan tvekan var Max Weber inne på ett liknande spår, men om detta må vi tala en annan gång.)

Talad, sedd, känd

Den som är talande, seende och kännande är inte den som talar, ser och känner. Den som är intalande, inseende och inkännande är den som är talad, sedd och känd.

Rester av 1900-talet

Barnets århundrade var den produktiva period som ironiskt nog lämnade vuxenmänniskan som sin klarast lysande artefakt. I vår tid framstår därför också barnet (och barnalstrandet) som blott en belastning; det som måste motiveras och inpassas i de riktiga människornas vardagliga lunk. Hos oss står den stabilt vuxne i centrum för all uppmärksamhet och analys, och vi skall ha klart för oss, att ingen sådan människa vid sina moderna sinnens fulla bruk blir havande, än mindre föder ett barn; att (krävande) ha vid sin sida. I detta vuxenmänniskans samhälle, fullt av galningar, är barnet och barnalstrandet (liksom den gamle och åldrandet bisaker); något utan normalt människovärde.

Vari ligger slugheten?

Om kroppen är tiden och rummet, i bokstavlig mening. Om tiden och rummet är en ur kroppsligheten erupterad konkretion; om det är utsträckningen som ger rummet betydelse och det är förvandlingen som gör tiden beräknelig.

Vad innebär då den byråkratiska regim som anser sig kunna kontrollera och hantera detta rum och denna tid som om de hade en isolerad existens bortom kroppens utsträckning och förvandling? Vilka ramar för liv upprättar dess kontrakt? Vilken är den anställde människans ontologi? Vad skall den människa som genomlever denna ordning göra med den sluga kropp som, innan den lömskt lade sig att vila, en gång upprättade de två storheter – tid och rum – vilka den byråkratiska regimen nu försöker använda för att manipulera deras egen skapare?

Jag har förstås inga svar på denna något obskyra fråga, men det kanske beror på att frågan är fel ställd. Möjligen råder det ingen tvekan om vad som kontrollerar vad, ty även om det kan förefalla som att den byråkratiska regimen håller på att tillskansa sig kontrollen över kroppen med hjälp av dess två egna uttrycksformer – tid och rum – är detta i själva verket bara är en dimridå. Den sluga kroppen har kanske aldrig övergivit rodret. Vår påtagliga ångest och förvirring i denna byråkratins tid handlar kanske bara om att denna kropp inte alls röner något intresse för själslivet: Själen har således aldrig varit en kroppens fånge än mindre har kroppen utgjort en själens fängelse. Ty själen är kanske bara en fantasi, en kropplighetens tillfälliga nyck och uttryck.

Två o:n

Kunskapen om tid och rum är möjligen en tillvarons uttryck. Dess sanningar alltid av disciplinär art. Detta är utan tvekan en central aspekt; något att fundera över, att inte förbise. Tiden och rummets ontologi måste dock vara av ett helt annat slag. En effekt av varats utsträckning och förvandling. Ty utan vår kroppslighet skulle rummet te sig obetydligt, och utan vår förvandling skulle tiden vara oberäknelig.

Det perversa

Det finns många perversiteter i somliga allmänna synpunkter på "mänskligheten". En modern sådan perversitet, vad det gäller samtiden framtiden, handlar om den s k reflexiviteten, det postmoderna samhället och den i någon mening frigjorda människan. Vilka handlar detta om egentligen? Vilka är de där reflekterande, fritt väljande och vrakande människorna; de som inte låter sig hunsas av något eller någon?

Om det av en händelse skulle finnas några sådana människor i vår tid och närmaste framtid skulle de möjligen kunna utgöra en liten klick; vilken i flexibilitetens förlovade namn kan flyta ut, bli och göra vad de vill, när de vill och hur de vill. Frågan är dock varför vi i den rigorösa forskningens namn skulle låta detta ynka lilla befolkningslager representera mänskligheten som helhet? Det är ju knappast en rimlig hållning, men av någon anledning låter många av oss s k akademiker oss lockas av dessa tongångar, och det riskerar att ensidigt färga vår forskning. Kanske beror det på att vi ofta själva hör eller gärna vill höra till klicken?

Problemet, skulle jag säga, är nu inte bara att denna lilla klick knappast är representativ för mänskligheten som helhet, vare sig i samtiden eller framtiden, utan också att de egenskaper och den karaktär som medlemmarna av denna klick tillskrivs i det postmoderna tillståndet ekar ganska ihåligt. Upplysningen och demokratiseringen är en myt om vi förstår dem i naiva frihetstermer. Det finns inget utanför för människan, vilket innebär att vi aldrig har eller kommer att bli moderna (för att parafrasera Bruno Latour) eftersom vi ständigt fångas i nya nät av mening och betydelse; de som vi i våra dagliga göromål spinner runt om oss själva och andra (för att parafrasrera Max Weber och Clifford Geertz). Även om detta nät kan förefalla skört är en bur är alltid en bur oavsett om den är gjord av järn, om den är spunnen av fibertråd eller tryckt på de papper som dimper ner brevlådan och med stor text uppmanar dig att göra ditt personliga val.

Det hela

Jag vet förmodligen inte vad jag talar om. Än mindre vad andra. Trots allt är det kanske just det som är hela grejen. Ty om jag, eller andra visste det, skulle vi ingenting höra.

Det framhävda, sagda och förnumna.

Det skylda, undertryckta och obskyra.

Ljuset, talet, känseln

Mörkret, tystnaden, osinnligheten

Ljusets föreställda andra är inget mörker,
det osagda ingen tystnad,
det känslolösa ingen osinnlighet.

Det framhävda ljuset,
det sagda talet,
och det förnumna känslolivet.

Det skylda seendet,
det undertryckta talet,
och det obskyra känslolivet.

Det sanna och det lögnaktiga

Livsformer

Hittar livskraften alltid den enklaste vägen fram eller tar den sig bara fram, utan hänsyn till enkelhet och komplexitet? Vi måste nog tillstå att det handlar om det senare. Livet värderar ingenting, det är endast ett värde i sig som varande levande. Livet gör inga val och varje försök att införa ett abstrakt sådant före det att marken har brutits av livskraften innebär ett försök att smyga in värdeomdömet före det potentiella värdet självt, d v s det levande.

Det är möjligt att vi skulle kunna beteckna livets vägar eller snarare former som en sådan sak om vilken vi inte må tala, åtminstone inte om vi samtidigt vill framstå som ”ointresserade”. George Canguilhem (1991) säger, som jag förstår det, att det enda som är möjligt att ointresserat konstatera på detta område, är livet, det levande. Allt däromkring – formerna för (över)levnad – rör sig i en annan dimension av vår tankeförmåga, där intresset eller värderingen fullständigt dominerar över det som själv kommer att formulera värdet – d v s livskraften - och utgöra värderingen – d v s det levande.

Nietzsches art

där överlevnad är allt blir form en bagatell

Livskraftens yttringar

Det vilar något tilltalande och befriande med den av Dewey, Rorty och övriga pragmatister formulerade insikten att allt det vi upplever av mänsklig art är effekter av livet eller livskraften. Dessa våra mänskliga konster - av handling, syn, känsel, prat och tanke -representerar genom sig ”själva” och sina yttringar bara (om)vägar till liv, till överlevnad, ingenting annat; vare sig av rationell, normal eller moralisk essens. Dessa är så att säga bara derivat av livskraften; verktyg för överlevnaden.

Så bör vi alltså förstå urskiljningsförmågan – den alltmer detaljerade – handlingskraften - den alltmer omfattande - reflektionsförmågan – den alltmer långtgående – liksom kommunikationsförmågan – den alltmer dominerande.

Allt som vi anser vara vårt, eller ha med oss människor att göra, innesluts av detta faktum, såväl följsamhet som motstånd till vanor eller omvänt till nymodigheter. Det ligger inget personligt individuellt i följsamhetens eller motståndets handlingar, syner, känslor, tankar eller uttalanden. Det, till synes, individuella uttrycket bottnar endast i livskraften hos enskilda kroppar. Varje mänsklig yttring - vare sig den är konkret kroppslig, abstrakt mental eller med avtryck miljöformande - utgör således blott en bieffekt av denna livskraft.

Kan det bli enklare än så?

En ny samtalston

Vi genomlever ett tänkande, eller snarare en samtalston som tar vår kultur - vår livsstil - för given och dessutom betraktar den som en höjdpunkt i vad som förutsätts vara en mänsklighetens utveckling; en höjdpunkt som till sin natur innebär att alla framtida former av mänsklig samvaro, för att betecknas som utvecklade, måste ta ett avstamp och behålla kärnan i denna vår stil.

Jag skulle önska att vi kunde försöka oss på ett tonskifte. Det är svårt. Kanske det svåraste vi kan försöka oss på. Trots det skulle jag vilja uppmana alla att försöka bryta sig fria från det invanda förhållningssättet och avkräva vår tankeförmåga dess genuina form, d v s en konstant aktivitet i att försöka bryta med sig självt, sin egen stilistik.

Denna nya ton skulle - trots det paradoxala i varje sådant påstående – kunna sägas ställa sig mer ödmjuk inför varat och dess former; avvisa tron på höjdpunkten; endast lockas av skiftande punkter där människor lyckats etablerar sätt att leva samman med sig själva och andra som kroppar i sina egenhändigt formulerade miljöer. Denna ton skulle således innebära en frigörelse från uppfattningen om oss själva som moderna, stående över såväl samtidens former som historiens dito; säga att tillvarons former inte kan befinna sig på olika nivåer utan bara ligga bredvid varandra som korsande och tvärsande band av såpbubblor; att avancerad teknologi – vare sig det handlar om läkekonst eller bekvämlighet – inte har att göra med höjd; att vi inte äger några svulstiga mätmetoder, att vi blott kan befinna oss på olika platser för argumentation.
Min förhoppning är att denna nya samtalston skulle kunna hjälpa oss att dels kasta av oss de vanor vi inte längre anser oss behöva, dels uppfinna nya.

WE

ber
så grunt
gör
så tunnt
en masse

En medlens man

Att skita på en tisdag är numera ingen enkel sak för en medlens man. Det krävs en hel jälvla massa apparater, instruktioner och pyssel. Händer, hammare, sten, glas, olja, besin, asfalt, träd, papper, kol, gummi, krom, stål... Mycket skall till, gärna från Långtbortistan.

För att en medlens man skall skita måste någon i Kina slita.

På nära håll måste dessutom ett och annat fruntimmer - lämpligt placerat i tablåns tjänsteruta - torka undan kollegans exkrementrester från skitmaskinens vita porslin och se till att rullen för avtorkning är välfylld, tvättstället är rent och golvet sopat.

Närhet kan göras fjärran och fjärran bli nära i bokföringens namn.

Utan botten

Den siste medborgaren
matade sig själv -
ett älskande fä.
Den sista investeringen
skulle gödas fram -
en omättlig gås.
Den sista konsumenten
sprättade sin buk -
en leende mun.
Den sista gourmén
skulle äta
och ätas.

Asfalt

När jag var yngre såg jag upp till de stora. Att vara äldre (egentligen räckte det med bara något år, på pappret) var någonting viktigt, någonting smart och klokt. De kunde så mycket. De visste så mycket. När jag blev äldre, tänkte jag, skulle jag också bli intelligent.

Jag minns en gång när jag var runt 12-13 och träffade på en lite äldre bekant på väg hem från skolan. Jag vill inte kalla honom kompis eftersom han stod en bit ifrån eller bortom mig (kändes det som; han var väl något år äldre än mig och framförallt var han en mycket erkänd talang inom vår gemensamma sport; ishockey, dessutom var han då ihop med den numera ”kända” Eva Röse).

Hursomhelst: vårt sammanträffande utspelade sig vid tiden för det första s k ”Gulfkriget”, d v s USA första ”försiktiga” invasion av Irak. Vi, min bekant och jag, kom att tala om saken. Hans åsikt var något i stil med: Asfaltera skiten!. Jag kommer ihåg att jag funderade mycket på detta hans utspel: det lät så coolt och rättfram på något sätt. Jag minns också en känsla av olust: Asfaltera skiten!. Det lät helt klart coolt, men om det verkligen var rätt kände jag mig mer osäker på? Ändå ville jag så gärna vara som honom... och känna mig sådär självsäker i omdömena.

Nu på senare år har jag fått höra att jag skulle vara intelligent, vilket jag nu som då ofta känner mig främmande inför (det finns ju fortfarande de som är äldre), men som jag samtidigt också känt mig tvungen att erkänna i vissa sammanhang. Detta har återigen fått mig att tänka på min äldre bekant från ungdomen. Vilka är egentligen mina asfaltprojekt? Vad är det som hamnar under min vält?

Ofrånkomlighet

När platsen är naglad
och tiden stillad.
Vad gör vi då
i vår oavbrutna förvandling
Vad säger vi då
i ensamhetens förhandling

Modiga

stackarna
de sorgsna
de lite långsamma
de så lyckliga dårarna
alla med geist

I gränslandet

Är det inte så att de självklaraste företeelserna i våra liv i själva verket framstår som de dunklaste i vår kultur?Jag menar; det finns inget omedelbart oklart med företeelser som graviditet och födelse, åldrande och död, ätande och skitande – vi genomlever dem, vi lever genom dem. Ändå; när vi försöker att komma dem lite närmare, då faller ljuset, vi börjar famla; fumliga och klumpiga. Vår rationalitet blir oss inte längre nyttig, våra teoretiska instrument framstår som slaktarknivar vid ögonkirurgens operationsbord.

I gränslandet mellan det abstrakta och konkreta tvingas vi sträcka vapen; livets självklarheter blir problematiska, ja det kan faktiskt tyckas som om den mänskliga vardagen tynar bort i en obetydlighet, men snarare, faktiskt, brister den ut i något annat, i något normalt; vi får en tydlig abstrakt värld med en, trots sin konkretion, diffus och kanske skrämmande spegelbild som vi försöker, men aldrig riktigt kan, blunda för.

Är det inte just därför som vi kan säga att det är i detta utrymme – den omöjliga icke-platsen mellan konkretionernas värld(slighet) och abstraktionernas (himmels)rike - som slaget om subjektiviteten utspelar sig; ett självets livslånga strid mot väderkvarnar, som förefaller så olika, men aldrig går att riktigt skilja ut från varandra?

Kanske är det så, knappast ordagrant, men som bildspråk duger det hyggligt för att åskådliggöra subjektivitetens problematik. Märk väl, problematik är i detta sammanhang inte någonting som bör tolkas destruktivt. Striden vi talar om är nämligen produktiv - inte negativ - den skapar någonting – bryter inte ner - den är positiv och framhävande – hämmar ingenting. Dess produkt är en subjektivitet, vilken bara kan vara ett ”negativt” problem för det abstrakta tänkandet, knappast för självet som rör sig mellan konkretioner och abstraktioner; för denna kraftfulla onåbarhet är subjektiviteten en ständig följeslagare - dess yta eller utsida, eller kanske snarare dess foder.

Grader

Det finns knappast några fullständigt plana ytor i "objektvärlden". Vid en närmare betraktelse - med öga eller hud - bär alla ting grader. I detta avseende råder ingen skillnad mellan denna värld av objekt och människans meningsfyllda tillvaro. Ty det finns knappast heller - trots idoga försök att bevisa motsatsen - några rena känslomässiga erfarenheter. Den plana ytan är en abstraktion, och hur manifest varje sådan yta än blivit, hur ren den än påstås vara, bär den med hela sin yta upp en tendens; förändring, sammanbrott eller bara smuts. Bortom abstraktionens nät kan vi knappast tala om rena former - av ondska, glädje, godhet eller sorg. Bara grader av.

Den blinda fläcken

Alltså; man tycker ju att det för en som tror sig se igenom världen (ett lätt helvete) också borde vara möjligt att i detta virrvarr hitta sig själv. Ändå förefaller det som om just denna enkla lokalisering verkar mer eller mindre omöjlig.

Bland ruinerna

Vi står som i en ruinstad av torkat socialt kitt, sprött men stelt, rester av forna människors mönster. Fingrandes, pratandes, stönandes rör vi oss bland ruinerna. Finns det något som lyser klart bland dammet och skramlet? Individen? Knappast, den är ett vrak. Antidepressivt medicinerad. Loj, spak och trött. Balanserades på en tråd spänd över två bråddjup. Förnöjsamhetens och ångestens. Vilka rester är det då som lyser? Kyrkan, familjen, släkten? Ja, möjligen. Nationen, samhället, bruket? Ja, kanske. Modern, fadern, barnet? Ja, troligtvis.

Med varje ögonblick

Vi tar till oss världen
med varje ögonblick som varit.
Detta är vår olyckliga lycka,
ty att i varje ögonblick
behöva ta till sig världen
som ny
vore outhärdligt
för den mänsklighet
vi vant oss att bli.

De svinaktiga

När de svinaktiga samlas till fest
förstår de inte att den är arrangerad.
När svinen skrockar sig samman
inser de inte att de är berusade.
När de lustiga njuter sitt välbehag
känner de inte att de späker sig.
När dårarana skriker efter mer
ser de inte att de genomlever ett fylleslag.
När de riktigt svinaktiga viskar i ditt öra
anar du ingenting.

Krok

Inträngd i det rymliga samhället,
pyntar jag mig fram.
Söker plats med klass.
Frisläppt i det kopplade samhället,
begär jag mig fram.
Köper stil med plast.
Inrutad i det ordnade sammelsuriet,
rör jag mig obetydligt framåt.
Letar krokar.

Domkraft

Vad blir kvar
om vi tar bort alla ögonblick
som kunde ha gjorts annorlunda?
Tunna, sköra, kanske tomma, skal;
impotens,
fulla, bestämda, kanske hårda, kroppar;
potential,
eller, faktiskt, inget alls,
ingen tyngd, ingen utsträckning,
inget som tar plats,
ingen lättnad, inga språng,
inget som ger rymd
Ingen ting.

Defekter

armar kämpande
har aldrig råd

med sked belönade
kan alltid fly

de med måtta strävande
får aldrig ro

Alla de maniskt tänkande
(dom som inte låter sig vara)
vilka (eller snarare vad) är de(t)?

Genom andra

Vi sörjer aldrig livet i vår egen död. Vi sörjer alltid döden i våra egna liv. Att lämnas i grader av ensamhet med andra, däri ligger det avskyvärda. Om döden själv
vet vi inget, den känner vi bara genom andra.

WE

begär
inget vad
bara viljan
att ha mer
av ingenting