Slog mig just kring en fråga om anarkins möjligheter att svaret kan utryckas med hjälp av en invertering av av den gamla metaforen om sandslottsbyggeri vid strandkanten (eller motsvarande rörande Sisyfos stenrullning). Det bör varit denna insikt som också slog ordo-liberalerna då de uppfann den hjälpande handen som den fria marknadens lösning.

med inkomstskillnaden eskalerar kriminaliteten, våldet       sen kriget
hur fascinerande än MMA känns kodar det redan historikerns analys

som Elias: barackerna är aldrig så lumpna som vi trott dem vara
ungdomens skärmytslingar aldrig på skämt
civilisation - rättvis eller inte - är det som tar decennier att bygga upp och dagar att slå sönder

---

det är den fabricerade nöden vi måste byta ut

vad du ser är vad du får

vad du får är vad du tänker

vad du tänker är vad du gör

vad du gör är vad du är

vad du är är vad du inte kan vara

Där det förment seriösa råder är naturligtvis allt pekoral.

Identitetssamhället underminerar politiskt tänkande och handling. Tomma identiteter rör sig mellan beståenda konkreta belägenheter vars problematisering framstår som rationella konsumentfrågor. Det är demokratins villkor - en abstrakt nivellering som utarmar möjligheten till mobilisering.  Identitetssamhället fylls av privata problem.

Utmaningen ligger i att tänka två abstraktioner samtidigt som du ser förtrycket och utsugningen. Det är inget rationellt projekt givet rationalitetens abstraktion.

Mervärde

Mervärdet bottnar inte i arbetet - hos individerna. Det betyder nu inte att Marx analys av mervärdets relation till den lönearbetande individen under ett kapitalistiskt herravvälde är felaktig. Bara att den är ytlig. Individer dör. Arten föds på nytt. Mervärdet är således en möjlighet genom artens reproduktion. Individer framstår som blott förmedlare av artens reproduktiva kraft. Människor är i denna mening simpla uttryck för reproduktionskraften - och mervärdets möjlighet ligger i dess artikulation, organisering och införlivning.   

Människans tillvaro kan således förstås utifrån de tillfälliga och dynamiska pooler som koncentrerar reproduktionskraften: våld, produktion, omsorg, kognition. I förhållande till dessa pooler är reproduktionskraften något annat, mer av en potential, som uttrycks genom dessa ytliga, ofta med djup förväxlan, uttryck. Arten skulle klara sig gott utan specifika uttryck för våld, produktion, omsorg och kognition. Reproduktionens upphörande är dock samma sak som artens upphörande. Ändock bör vi hålla i åtanke att vad som är inte går att skilja åt annat än i analytisk mening. Varje pool är i sin ytlighet och tillfällighet intimt förbunden med den kraft som låter sig utsägas - reproduktionen. Ingenting existerar utanför denna - hur lång härledningen av ett fenomen än kan förefalla ur ett analytiskt perspektiv handlar det i praktiken alltid om något omedelbart.

Noterbart är då att de individer som de facto lägger ner lejonparten av det engagemang som ordningens organisering av reproduktionen avkräver räknas till kategorin kvinnor men att denna kategori (liksom i förekommande fall den andra kategorin männen) i relativt liten grad ersätts för dessa ansträngningar. I ett land som Sverige är ersättningen inte obefintlig men den är i huvudsak härledd genom det ytliga arbete (inkomstbortfallsprincipen) som sker på lönearbetsmarknaden. En marknad som präglas av dess de facto generella uppdelning av män och kvinnor i yrken, branscher, roller, tid, ersättningar, till nackdel för den ena kategorin, d v s kvinnor. Detta är grunderna i det stora bedrägeriet - där de som genom sin karaktär och sitt engagemang grundlägger mervärdet också är de som ersätts i minst utsträckning. 

Mervärdet vore otänkbart utan en kanalisering av reproduktionskraft. Denna naturresurs kan dock inte fogas in i den axiomatiska balansräkningen eftersom det skulle underminera dess funktionalitet. Det är dess uteslutna tredje. I denna mening skiljer sig inte reproduktionens förhållande till den kapitalistiska balansräkningen från andra naturföreteelser, såsom skog, vatten och jord eller andra levande organismer. Det är på dess uteslutande som det kan bilda en logik.

De dubbla eller multipla skiften handlar således om ett logiskt anordnat och löst samhällsproblem. Dilemmat är att det knappast går att förändra lösningen annat än genom att ändra anordningen.

Det finns (minst) två typer av språkliga poliser.

Diskurspolisen - den som motar in diskussioner i rätt fåra.

Den personliga polisen som avskärmar upphöjda individer, avvärjer omvärldens verbaliteter. 

Därtill har vi, möjligen, den icke-diskursiva polis som upprätthåller institutionaliserad lag och ordning.