För att förstå vad det innebär att närma sig vad vi kan kalla "naturfenomenen" kan du föreställa dig att du går fram till en brunn och stirrar ner i den. Efter en stund vänjer sig  ögonen. Det förefaller som att du kan se djupare och djupare. Tills slut märker du att mörkret stirrar tillbaka. Det stirrar verkligen tillbaka. Det som är i sig ser igenom dig och ditt seende, tänkande, görande. 

Det går ett rak linje mellan ockrets normalisering och kommersialiseringen av barndom och åldrande. De historiska fibrerna skiljer sig men repet är detsamma.

Ett långsamt uppvaknande som gränslöst övergår i en distanserad men bestämd  blick.

”Jag hatar folk. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. De är som får […] De går i en linje liksom. Är det nån som utstår sig från mängden, ja då blir man slaktad.”

Marcus i Sverige sviker, UR 1/6 2014 (urplay.se)

Läste just en krönika som fångar uttrycket "... hade otur när hen tänkte" på ett alldeles fenomenalt vis. Läs liberalen (?) Gunnar Wetterbergs autoritära hyllning av de sk statsbärarna via länken nedan.  Är det på riktigt, eller en form av satir?

http://www.expressen.se/ledare/gunnar-wetterberg/sverige-behover-statsbarararna/