Bland ruinerna

Vi står som i en ruinstad av torkat socialt kitt, sprött men stelt, rester av forna människors mönster. Fingrandes, pratandes, stönandes rör vi oss bland ruinerna. Finns det något som lyser klart bland dammet och skramlet? Individen? Knappast, den är ett vrak. Antidepressivt medicinerad. Loj, spak och trött. Balanserades på en tråd spänd över två bråddjup. Förnöjsamhetens och ångestens. Vilka rester är det då som lyser? Kyrkan, familjen, släkten? Ja, möjligen. Nationen, samhället, bruket? Ja, kanske. Modern, fadern, barnet? Ja, troligtvis.