Asfalt

När jag var yngre såg jag upp till de stora. Att vara äldre (egentligen räckte det med bara något år, på pappret) var någonting viktigt, någonting smart och klokt. De kunde så mycket. De visste så mycket. När jag blev äldre, tänkte jag, skulle jag också bli intelligent.

Jag minns en gång när jag var runt 12-13 och träffade på en lite äldre bekant på väg hem från skolan. Jag vill inte kalla honom kompis eftersom han stod en bit ifrån eller bortom mig (kändes det som; han var väl något år äldre än mig och framförallt var han en mycket erkänd talang inom vår gemensamma sport; ishockey, dessutom var han då ihop med den numera ”kända” Eva Röse).

Hursomhelst: vårt sammanträffande utspelade sig vid tiden för det första s k ”Gulfkriget”, d v s USA första ”försiktiga” invasion av Irak. Vi, min bekant och jag, kom att tala om saken. Hans åsikt var något i stil med: Asfaltera skiten!. Jag kommer ihåg att jag funderade mycket på detta hans utspel: det lät så coolt och rättfram på något sätt. Jag minns också en känsla av olust: Asfaltera skiten!. Det lät helt klart coolt, men om det verkligen var rätt kände jag mig mer osäker på? Ändå ville jag så gärna vara som honom... och känna mig sådär självsäker i omdömena.

Nu på senare år har jag fått höra att jag skulle vara intelligent, vilket jag nu som då ofta känner mig främmande inför (det finns ju fortfarande de som är äldre), men som jag samtidigt också känt mig tvungen att erkänna i vissa sammanhang. Detta har återigen fått mig att tänka på min äldre bekant från ungdomen. Vilka är egentligen mina asfaltprojekt? Vad är det som hamnar under min vält?