WE

ber
så grunt
gör
så tunnt
en masse

En medlens man

Att skita på en tisdag är numera ingen enkel sak för en medlens man. Det krävs en hel jälvla massa apparater, instruktioner och pyssel. Händer, hammare, sten, glas, olja, besin, asfalt, träd, papper, kol, gummi, krom, stål... Mycket skall till, gärna från Långtbortistan.

För att en medlens man skall skita måste någon i Kina slita.

På nära håll måste dessutom ett och annat fruntimmer - lämpligt placerat i tablåns tjänsteruta - torka undan kollegans exkrementrester från skitmaskinens vita porslin och se till att rullen för avtorkning är välfylld, tvättstället är rent och golvet sopat.

Närhet kan göras fjärran och fjärran bli nära i bokföringens namn.

Utan botten

Den siste medborgaren
matade sig själv -
ett älskande fä.
Den sista investeringen
skulle gödas fram -
en omättlig gås.
Den sista konsumenten
sprättade sin buk -
en leende mun.
Den sista gourmén
skulle äta
och ätas.

Asfalt

När jag var yngre såg jag upp till de stora. Att vara äldre (egentligen räckte det med bara något år, på pappret) var någonting viktigt, någonting smart och klokt. De kunde så mycket. De visste så mycket. När jag blev äldre, tänkte jag, skulle jag också bli intelligent.

Jag minns en gång när jag var runt 12-13 och träffade på en lite äldre bekant på väg hem från skolan. Jag vill inte kalla honom kompis eftersom han stod en bit ifrån eller bortom mig (kändes det som; han var väl något år äldre än mig och framförallt var han en mycket erkänd talang inom vår gemensamma sport; ishockey, dessutom var han då ihop med den numera ”kända” Eva Röse).

Hursomhelst: vårt sammanträffande utspelade sig vid tiden för det första s k ”Gulfkriget”, d v s USA första ”försiktiga” invasion av Irak. Vi, min bekant och jag, kom att tala om saken. Hans åsikt var något i stil med: Asfaltera skiten!. Jag kommer ihåg att jag funderade mycket på detta hans utspel: det lät så coolt och rättfram på något sätt. Jag minns också en känsla av olust: Asfaltera skiten!. Det lät helt klart coolt, men om det verkligen var rätt kände jag mig mer osäker på? Ändå ville jag så gärna vara som honom... och känna mig sådär självsäker i omdömena.

Nu på senare år har jag fått höra att jag skulle vara intelligent, vilket jag nu som då ofta känner mig främmande inför (det finns ju fortfarande de som är äldre), men som jag samtidigt också känt mig tvungen att erkänna i vissa sammanhang. Detta har återigen fått mig att tänka på min äldre bekant från ungdomen. Vilka är egentligen mina asfaltprojekt? Vad är det som hamnar under min vält?