I gränslandet

Är det inte så att de självklaraste företeelserna i våra liv i själva verket framstår som de dunklaste i vår kultur?Jag menar; det finns inget omedelbart oklart med företeelser som graviditet och födelse, åldrande och död, ätande och skitande – vi genomlever dem, vi lever genom dem. Ändå; när vi försöker att komma dem lite närmare, då faller ljuset, vi börjar famla; fumliga och klumpiga. Vår rationalitet blir oss inte längre nyttig, våra teoretiska instrument framstår som slaktarknivar vid ögonkirurgens operationsbord.

I gränslandet mellan det abstrakta och konkreta tvingas vi sträcka vapen; livets självklarheter blir problematiska, ja det kan faktiskt tyckas som om den mänskliga vardagen tynar bort i en obetydlighet, men snarare, faktiskt, brister den ut i något annat, i något normalt; vi får en tydlig abstrakt värld med en, trots sin konkretion, diffus och kanske skrämmande spegelbild som vi försöker, men aldrig riktigt kan, blunda för.

Är det inte just därför som vi kan säga att det är i detta utrymme – den omöjliga icke-platsen mellan konkretionernas värld(slighet) och abstraktionernas (himmels)rike - som slaget om subjektiviteten utspelar sig; ett självets livslånga strid mot väderkvarnar, som förefaller så olika, men aldrig går att riktigt skilja ut från varandra?

Kanske är det så, knappast ordagrant, men som bildspråk duger det hyggligt för att åskådliggöra subjektivitetens problematik. Märk väl, problematik är i detta sammanhang inte någonting som bör tolkas destruktivt. Striden vi talar om är nämligen produktiv - inte negativ - den skapar någonting – bryter inte ner - den är positiv och framhävande – hämmar ingenting. Dess produkt är en subjektivitet, vilken bara kan vara ett ”negativt” problem för det abstrakta tänkandet, knappast för självet som rör sig mellan konkretioner och abstraktioner; för denna kraftfulla onåbarhet är subjektiviteten en ständig följeslagare - dess yta eller utsida, eller kanske snarare dess foder.