Myt

Alla vet att staten inte är jämlik, men folk talar ständigt om att den borde vara det.[1]

Jag skulle vilja kommentera en mytbildning vars status som just myt jag länge betraktat som alltför självklar: trots dess ständiga närvaro har jag aldrig känt något behov att mer konkret utsätta den för ett kritiskt tal.

Myten är nu en aning svår att sätt ord till. Möjligen kan några målande ord locka fram en känsla för vad den handlar om.

Mytens koncentrat ligger i en föreställning om ett godhetens avgränsade rike; d v s i en mycket substantiell tro på vårt eget samhälle som något sammanhållet och äkta, som något av den oskuldsfulla sanningen uppfyllt; ett rike som till sin kärna är fritt från ondska, utan orättvisa, utan hat, utan våld, utan sär- och avskiljning. I detta ljusets rike utgör alla förekommande avarter blott chockerande tillfälligheter; något som alltid måste – ja bara kan – behandlas som olycksfall i arbetet.

Mytens fantastiska naivitet talar nu för att den borde vara någonting övergående, något tillfälligt, något som ingen sansad och reflekterande människa skulle kunna hänge sig åt en längre tid. Nu förefaller det dock som om denna myt kommit att trotsa tankens kraft; som om det mytiska i myten blivit vad människan, idéerna, normerna och systemen helst av allt vill stänga ute. Kanske handlar det om att en förnekelse skulle omöjliggöra så mycket av oss själva (lagen, rätten, kunskapen, sanningen). Kanske handlar det också om att det är först nu som vi kommit till en sådan punkt i vårt eget kulturella läge där vi på ett historiskt mer rättmätigt sätt gjort oss faktiskt förtjänta av ett lättjans begrepp.

Det är ändå märkligt; trots att denna lättjans tid framstår som så motsägelsefull och orimlig; som en tid då det mytiska i vår egen tro på oss själva borde leta sig upp till ytan; förefaller det som om mytens utbredning nu är starkare än någonsin tidigare; som att den tilltar och annekterar istället för att överge och krympa ihop. Godhetens rike gör sig nu påmint i snart sagt varje diskussion, varje kritisk formulering, varje utrop av förskräckelse, varje proklamation och program.

Låt oss därför hjälpas åt att ta död på denna myt.

Den onda, orättvisan, svälten, hatet, makten, hoten och våldet är inte företeelser som hotar det sanna samhället från någon slags utsida. Ur- och särskiljandet är inget externt. Diskrimineringen är något immanent i ett samhälle som vårt. Makten är inget hot mot ordningen; det är ordningens främsta kännetecken, dess kraft.

Drömmen om alla lika värde, allas lika möjligheter och rätt, är just en dröm som aldrig lämnat de stora idealisternas (eller pragmatikernas) ritbord. Drömmen må ha lämnat deras person, för att breda ut sig i de stora systemen, men endast i mytisk mening, aldrig som någon slags genomskinlig praktik.

Vi lever inte i ett frihetens rike vars gränser hotas av barbariet. Den fiende som vår mytbildning målat upp för oss rör sig mitt ibland oss (ty den är vi). Kanske kan vi därför också, som Levi-Strauss för nu länge sedan skrev, säga att ”Barbarer är i första hand de som tror på barbariet.”[2] Hon, han eller det är knappast någon eller någonting som tränger sig på för att bryta ner vår fria livsstil, vårt sanna samhälle. Godhetens rike är ingen plats för liv; det är som en dröm för den febrige; för den som yrar i det moderna begärets regi och rekvisita.[3]

[1] Anne Knudsen i Oscar Hemer (red) Kulturen i den globala byn, s 106, 1994
[2] Levi-Strauss, 1952/1999, s 19
[3] Möjligen säger Walter Benjamins ord mer än tusen bilder: ”Capitalism was a phenomenon of nature (Naturerscheinung) whereby Europe once again fell asleep and began dreaming – bringing a reactivation of mythic force” Citerad i John McCole (1985) Das Passagens-Werk by Walter Benjamin, Theory & Society vol 14 no 4: 497-509. (Utan tvekan var Max Weber inne på ett liknande spår, men om detta må vi tala en annan gång.)