Tänk dig att du vandrar i en stad. Husen, gatorna och parkerna ligger framför dig. Bakom dig. Vid dina sidor. De höga byggnaderna sträcker sig mot himlen, över och runt dig. Under dig ett myller av gångar, ledningar och källarlokaler. Vägarna och dess trafik går kors och tvärs mellan husen, genom eller runt parkerna. Murar tornar upp sig, staket sträcker ut sig.

Allting lyser. Påbud och förbud. Här får man röra sig. Här får man inte röra sig. Så här skall man föra sig. Så här skall man inte föra sig.

I staden blandas nu alltid det röda och det gröna upp med lite gult. Den där signalen som vi inte riktigt vet vad den betyder. Som vi inte riktigt vill veta vad den betyder. Det röda och det gröna är som ettan och nollan. Det gula är det som gör själva livet möjligt. Den i stunden tänkande handlande varelsens potential.

Inte någonstans har det funnits ett hermetiskt slutet system för mänsklig till- och samvaro. Kanske trodde någon att den byråkratiska maskinen kunde vara eller bli detta. Kanske någon hade fel. Det mest minutiösa system, låt det vara en brottsbalk eller en bokföringslag, lämnar kryphål. Utrymmen för mänsklig handling och kreativitet. För egenmäktigt förfarande.

Staden visar oss var vi skall gå med sina trottoarer och övergångsställ. Med stängsel och öppningar. Med dörrar och väggar. Ändå ser vi överallt nedtrampade gräsmattor, uppbrutna lås, människor som går mitt i vägen och andra som klättrar över staket. Det röda och det gröna blandas med gult. Med liv. Med handling.

Den mänskliga sam- och tillvaron upprättar platser. Strategiskt ordnade platser för den fortsatta sam- och tillvaron. Ingen kan leva som dessa platser. Ingen kan leva livsstilsreklamen full ut. Ingen kan bara gå där man får gå. Ingen kan leva som försäkringskassan vill att man skall leva.

Alla människor stannar visserligen då och då. Ibland mest hela tiden. Broms vid rött och kör vid grönt. Alla måste vi dock leva lite granna. För att kunna fortsätta vara. Spelandes på det gröna och det röda. För att hitta lite av det gula.