Angående Anna Odells konstprojekt och debatten på Newsmill.
Skall konsten ha en särskild frizon? Förtjänare den det? Mer än något annat? Vet vi vad konst är för någonting, från en stund till en annan?
På den sista frågan måste vi nog svara nej – i ett givet ögonblick vet vi aldrig riktigt vad konst är eller kan vara för något. Därmed måste vi också svara nej på de andra frågorna. Konsten förtjänar det inte och skall inte ha en mer upphöjd position än något annat. Konst och konstnärer kan inte vara friare än några andra människor. Däremot bör vi förvänta oss (och de själva) att de skall utrycka eller utnyttja den frihet vi alla delar på ett mer explicit, utstuderat och kritiskt sätt.
Frågan är således om Anna Odell gör det i sitt projekt? Jag vet inte riktigt (och konstigt vore väl annars med tanke på mina inledande kommentarer). Även om jag är skeptisk måste jag erkänna att jag delvis är inne på P Hollenders tanke om att vi bör vara beredda att avvakta och se vad som kommer ut av projektet innan vi kategoriskt dömer såväl projekt som konstnärsaspirant. Att jag tänker delvis beror på att jag samtidigt måste medge att t ex J Lundberg har åtminstone någon poäng.
Hur ser Anna Odell på sig själv och konsten och den värld och de människor hon delar världen med? Jag har inte kunnat hitta några kommentarer av Odell själv i denna fråga. Det verkar dock i mitt tycke som att hon inte riktigt tagit till sig kritikbegreppet. Lundberg påstår att hon skulle vara marinerade i Foucault och Derrida. Detta har jag ingen aning om, men om det skulle gälla Foucault verkar det vara en simmig marinad. Hos Foucault finner åtminstone jag ett mer nyanserat förhållningssätt till kritiken och självkritiken. (Observera att jag säger detta endast med utgångspunkt i konstprojektets mediala rapportering.)
Ett kritiskt förhållningssätt hos en noggrann samhälls- och kulturkritiker kan inte komma runt självreflektionen och självkritiken som en del av varje projekt. Det kräver ett ifrågasättande av sin egen position och sin relation till den värld (och de människor) man lever i. Det handlar t ex om att inte falla för frestelsen att låta verket oreflekterat isolera, lyfta fram och underförstått hylla det egna konstnärliga jaget; hennes eller hans världsliga sinnesnärvaro.
Självklart vore det naivt, fåfängt (för att inte säga motsägelsefullt) att tro sig om möjligheten att komma runt sig själv (precis som det inte är rimligt att vi skulle kunna ta oss ur vår kultur eller vårt språk) men det måste, i mitt tycke åtminstone, vara en verklig dröm. Med detta vill jag nu inte förringa de som använder sig själva som konstverk i olika sammanhang. Tvärtom, jag skulle vilja säga att vi hos många av dem kan finna just detta kritiska förhållningssätt, försöket att till varje pris komma runt sig själva för att illustrera eller komma åt någonting, inte sällan makten och överhetens relation till somliga medborgare eller icke-medborgare. Kanske är det just det, vilket någon varit inne på, som Odells projekt handlar om? Jag är osäker, för mig förefaller det som att hon rör sig farligt nära frestelsen.
Ett problem, demokratiskt kanske, med att inte reflektera över sig själv och sin position är att man missar att ta hänsyn till andra. Odell bryr sig om något det är uppenbart, kanske de människor som råkar illa ut i psykbrytarvården. Att de finns är jag övertygad om, även om jag också tror att många människor har fått hjälp från samma vård och känner tacksamhet. Om den ovan nämnde Foucault lärt oss något så är det väl just det att ingenting är svart eller vitt, ont eller gott, vilket återigen får mig att misstro dennes, åtminstone i vederhäftig mening, inflytande över Odell.
Till saken hör nu att psykbrytarvården under lång tid varit utsatt för massiv (ofta befogad) kritik, bl a som en följd av Foucaults arbete i mitten av förra seklet, men också andras i t ex USA och Sverige. Reformer och utveckling har också skett på detta område (som på många andra). Kritiken har dock fortsatt (vilket är bra men tyvärr är den alltför ofta svart eller vitt). Psykbrytarvården har alltså sedan lång tid varit öppen för både seriös kritik och pajkastning. Det gör den till ett tacksamt objekt för ett projekt som Odells. Det är dock inte säkert att blott detta faktum ger hennes konstprojekt konstnärlig status. Det som framförallt är problematiskt med hennes projekt är som ovan påpekat hennes till synes bristande hänsyn till de iblandade människor som tog hennes skådespeleri på allvar. (Hur det blir med hänsynen i slutändan kan vi dock inte veta, varför vi, återigen, bör vara försiktiga innan vi slutgiltigt dömer såväl Odell som projektet).
Även om jag velar något här vill jag försöka att kort illustrera problemet med hänsynen till andra i Odells projekt enligt nedan. (Om någon tycker att jämförelsen haltar ber jag om ursäkt, men jag vill hävda att den har en poäng.)
Jag är säker på att de allra flesta skulle ha svårt att acceptera om jag som ett led i ett konstnärligt projekt för att öppna bevisligen och uppenbarligen slutna rum spökade ut mig i diverse nazisymboler av tyskt tidigt 1940-talssnitt och började antasta överlevare från de tyska koncentrationslägren på Sergels Torg eller i deras hem. Om vi enas om att helt oproblematiskt definiera Odells projekt som seriös och viktig samtidskonst, vad är det då som hindrar mitt ovanstående förslag samma bedömning? Inget? Eller kanske det som jag i all hast berörde ovan; konstnärens position, kulturellt, rumsligt och tidsligt. Psykbrytarkritik kan vara konst för att det finns ett såväl moraliskt kapital som ett trovärdighetskapital att dra på. I det hypotetiska fallet med naziförklädnaden ovan är det förmodligen tvärtom.
Konst är vad som kan vara konst vid ett givet tillfälle. Det medför (minst) två saker. Rent faktiskt: en historisk öppenhet - Odells verk inte behöver dö för alltid även om det skulle dö nu; det är som för samtida terrorister och nyvalda demokrater, alla är de i historisk mening potentiella revolutionärer eller tyranner. Moraliskt: att konstnärer bör reflektera över sig själva, sin omvärld, sina medmänniskor och motståndare samt varför det är möjligt att genomföra ett särskilt projekt just nu men inte något annat.
Avslutningsvis; jag delar definitivt Odells påstående/budskap (som jag förstått det) om att det finns slutna rum som vi bör öppna upp. Här spelar såväl den kritiskt orienterade konsten som vetenskapen en viktig roll. Det är dock inte säkert eller självklart att alla tillvägagångssätt är bra. Det är en fråga för konstnärernas egen kontinuerliga kritik av sig själva och sina verk, samt för den ofta så förhatliga publiken, såväl recensenter som pöbel (och numera relativt ofta de "medverkande"). Det kräver hårt arbete och självdistans. I detta delar jag också Johanna Rytels mening: "Konst är viktig skit!". Jag skulle dock vilja tillägga att det inte kan betyda att konsten, särskilt inte konstnären, skulle vara viktigare än allt annat, alla andra värden. Det vore en fullständigt orimlig hållning.
Konst? Klicka på följande namn Alfredo Jaar, Åsa Jungnelius. PS. Glöm heller inte Gert Fylkings häcklande av överheten under ett antal år med de årligen återkommande orden äntligen. Roligt första gången, stor konst mot slutet då kultureliten var trött och arg.
Inlägg
