Mot liberal drognaivitet

För några dagar sedan "rasade" en debatt på Newsmill om (bl a) droganvändning, drogliberalisering, drogstigmatisering och drogernas betydelse för konstnärers och författares kreativitet. Då hade bl a Carl-Michael Edenborg en debattartikel på Newsmill. Jag kommenterade Edenborgs artikel på Newsmill och återger här min kommentar. PS. Upprinnelsen till debatten är förstås gripandet av den kände ”författaren” med 1(!) gram kokain på fickan.

Det vore fel, t o m orättvisst, att kalla Edenborg för en simpel drogliberal. Känslomässigt engagerad och smått drognaiv vore mer riktigt. Jag vet inte riktigt vad han är ute efter. Utan att vara riktigt insatt i hans livshistoria anar man i vart fall ett politiskt projekt? Frihet verkar vara en viktig idé hos honom. Nu är Edenborgs budskap inte bara drognaivt utan även teoretiskt naivt och smått motsägelsefullt. Några påpekanden följer således nedan.

Jag förringar inte att ”droger” av olika slag ger människor fantastiska upplevelser och erfarenheter. Det är det många saker och händelser som gör. Jag ställer mig dock frågande till varför droger skall prioriteras framför andra? Finns det några vettiga skäl för det? Varför skulle droger av olika slag ha större betydelse för människors skapande än några andra erfarenheter? Jag kan inte finna några vettiga argument för det ena eller det andra i Edenborgs text.

Många med mig vet att upplevelsen av sina barns födsel, att se dem växa upp, prestera saker osv kan skapa en enorm känsla av eufori hos människor. Många skulle nog om inte likställa så åtminstone kunna jämföra dessa känslor med andra, t ex viss droganvändning. Vi har också andra betydelsefulla saker som människor kan vara med om eller utföra. T ex att någon nära vän eller anhörig dör, att du själv blir sjuk eller skadas men överlever. Någon mördas eller dödas framför ens ögon, du själv slåss med någon, skjuter någon, ja dödar någon. Också här kan många vittna om eufori och gränsöverskridande upplevelser.

Somliga njuter också av att själva plågas eller av att själva plåga andra på diverse olika sätt. Andra njuter av sexuellt ”umgänge” med andra eller sig själva. Att se ett berg från dess fot, i horisonten, eller landskapet som breder ut sig från dess topp, även finner många något speciellt. Listan kan som ni förstår göras mycket lång. Somligt är hemskt, somligt är gott. På det stora hela är jag rätt övertygad om att de disparata exempel som jag har givit ovan har haft större betydelse för kvaliteten på världshistoriens litterära verk än ”droger” av olika slag (som säkert funnits i de allra flesta kulturer, liksom ett problem med missbruk). Jag är också övertygad om att ”vanliga” händelser och erfarenheter hade stor inverkan på Freuds arbeten.

I Edenborgs framställning får han det att verka som att droger dels skulle vara någonting överproblematiserat dels något i kreativitetshänseende underskattat. Vad gäller hans syn på droger och kreativitet vill jag med ovanstående säga att det snarare handlar om en överskattning från Edenborgs sida. Han romantiserar och förhärligar drogen och den skapande konstnären. Vid närmare granskning skulle jag inte bli förvånad om ”drogen” (i generella termer) medfört att många mästerverk aldrig kommit att publiceras. Hypotetiskt skulle vi således (det är åtminstone lika rimligt som motsatsen med tanke på alla andra möjliga källor till eufori) utan ”drogandet” ha sett en mängd fantastiska prestationer, av de i historien ”drogande” konstnärerna.

När det gäller Edenborgs syn på ”det sociala” hävdar han på klassiskt drogliberalt manér att den dokumenterade sociala problematik som omgärdar drogtillverkning, -hantering och användning i de flesta av världens länder i själva verket beror på den förhärskande ordningens ideologiska dräkt och maktmedel. Således; om tillverkning, hantering och bruk av droger släpptes fritt skulle det mesta av problemen försvinna.

Detta för oss in på min nästa punkt. Varför skulle en avreglerad drogindustri, drogmarknad och droganvändning vara mer frikopplat från ideologi och makt än en reglerad dito? (Som alla elabonnenter blivit smärtsamt medvetna om är en avreglerad elmarknad minst lika, om inte mer, opersonlig, ogin, byråkratiskt, okänslig och övermäktig som en offentligt dito någonsin varit.) Tron på att reglering och avreglering kan likställas med ofrihet och frihet är bland det mest naiva som vi kan inte hitta i dikotomiernas lexikon. Om 1900-talets demokratiseringspolitik lärt oss något så är det att makten aldrig lämnar ifrån sig människan och människan aldrig makten.

Jag förnekar således inte att drogpolitiken och droglagstiftningen i Sverige passar in på stora delar av Edenborgs beskrivning. Det finns problem här som på många andra områden. ”Drogområdet” är säkerligen i ett stort behov av reformer och inte minst avideologisering. Vad jag inte förstår är hur Edenborg för sitt liv kan tro att en avreglering av vissa idag legaliserade droger, dess hantering och nyttjande helt oproblematiskt skulle innebära mer frihet för ett samhälle. För vilka, hur och när frågar man sig?

Makten och dess verkningar skulle knappast försvinna från ”drogområdet” bara för att det avreglerades. Att tro det är minst sagt naivt. Ett alternativt mer liberalt ”system” skulle kanske leda till ett större legalt handlingsutrymme (frihet?) för somliga grupper av människor. På det stora hela skulle knappast friheten öka på ”drogområdet”. Somliga risker och (affärs)möjligheter skulle säkert försvinna, men de skulle snabbt ersättas av nya.

Kanske är nu Edenborg medveten om detta, att makten inte kan lämna oss, bara formeras om. Om så är fallet är min uppmaning: säg det! Stå för att du tror på en annan organisering av människors drogande, handeln med droger, produktionen och beskattningen av droger osv. Var saklig och cynisk, inte känslomässig och romantisk. Erkänn vilka tänkbara offer du är beredd att göra för de vinster du söker. Försök inte leva på myten det fullständigt avreglerade och fria samhällets nytta och gagn för varje medborgare. Det saknar all trovärdighet.

Varje samhälle etablerar normer och värderingar kring olika saker, ja alla saker. I en demokrati är de mest grundläggande bland dessa normer ibland öppna för debatt, kanske också till förändring. Det är bra. Det borde rent av ske lite oftare.

Hos oss är fri barnafödsel och föräldraskap tillåtet. Det uppmuntras till och med. Vi får också se på berg och, om vi orkar, på utsikten där uppifrån. Under vissa omständigheter får vi också slåss med andra. Att döda eller skada andra är dock förbjudet (för det mesta). Somliga substanser som är att beteckna som droger är tillåtna. Väldigt många andra är förbjudna att tillverka och handskas med. Till och från har vi en debatt om drogerna och drogandets avreglering. Det är bra och det är sorgligt att inte statsmakten är mer öppen för dialog och diskussion här. Det föder blott fanatism.

Den klassiskt drogliberala hållningen är dock inte trovärdig. Drogens företeelse och bruk lever inte i ett vakuum och kommer heller inte att göra det i en för drogerna och drogandet särskilt avreglerad och ”privatiserad” framtida miljö. Drogens naiva förespråkare försöker göra det omöjliga konststycket att agitera mot makten för friheten. De flesta hos dem inser inte det motsägelsefulla i sin position. Det är förståeligt. Om de har huvudet på skaft, vilket jag inte för ett ögonblick tvivlar på i Edenborgs fall, och bär tvivlets gåva kanske de innerst inne hoppas på att aldrig segra i sin kamp, att de för alltid skall få leva i opposition.