Bland gamla gravar och motorleder

När jag var ute och gick en dag för inte så länge sedan kom jag på mig själv med en slags smärta inombords. Jag gick helt enkelt och sörjde trafiken över åkrarna. Då kom en tanke över mig: En dag kommer motorlederna att tystna. Samtidigt kommer alla gravarna i landskapet att bli kvar. De kändes befriande på något sätt. Vid en första anblick kan nämligen den nya motorvägen och dess svarta, inte helt osköna, asfaltsbeläggning kännas enormt stabil, för att inte säga evig. Vid närmare eftertanke stämmer det inte alls. Nästan ingenting som vi människor bygger nuförtiden passar in på en sådan beskrivning. Antingen kastar vi saker när de inte passar oss längre, eller, så kräver de, som motorvägarna, ett konstant underhåll och mänsklig närvaro.

De gamla gravarna har en beständighet över sig som saknar motstycke idag. Visserligen måste väl också gravar finnas i människors medvetanden på ett eller annat sätt för att betyda något, ja i någon mening existera, men de kräver inte de enorma återkommande insatser och resurser som en motorväg gör, på ett väldigt absolut sätt. En grav kan glömmas bort och åter väckas till liv; få betydelser för människor. Hur det blir med motorvägarna får väl framtiden och dess arkeologer utvisa. Jag känner mig dock skeptisk inför deras eventuella plats i våra minnen. Det skulle vara som varnande exempel då.

Forngravar och andra lämningar utövar en enorm dragningskraft på många av oss s k moderna människor. Kanske hänger det ihop med minnets avtagande betydelse. Numera behöver vi inte anstränga oss och arbeta med att minnas saker. Istället låter vi diverse tekniska hjälpmedel sköta den biten. Minnet är dock en del av oss, av vår mänsklighet, som en förmåga vilken kroppen inte önskar göra sig av med, trots det modernas idoga försök. Kanske handlar därför gravarnas dragningskraft på somliga sinnen om en kropp som försöker säga ifrån. I den sorgliga versionen handlar det så om de sista ryckningarna hos ett för evolutionen obsolet element. Det kan nu möjligen vara så att jag, via min romantiska hållning till landskap och liv, helt missförstått detta. I framtiden kommer istället somliga bortglömde och obskyra platser i bloggosfären att ha motsvarande inflytande som hällristningar, gravar, monument och gamla böcker har över vissa i nuet.