Cynism

Det värsta med en sådan som mig är att jag har så nära till en viss borgerlig förnumstighet. En slags cynisk belåtenhet med sakernas tillstånd. Jag avskyr förstås denna ort i mitt inre samtidigt som jag måst inse att den utgör den tillflykt vart jag räddar mig i svåra stunder. När ångesten trycker sig på är cynismen en befrielse.

De med ogrumlad intellektuell heder; vilka de allra flesta någonstans har, vet nu med sig att denna cynism blott är en i vissa sammanhang klädsam maskering. Inget kan dock vara så förrädiskt, så lätt att förväxla med ett verkligt kall; en livsuppgift, något att slipa och måla på.

Belåtenheten är nu, trots människors hederlighet, ganska utspridd i folklagren och vi kan hitta den hos såväl män som kvinnor. När det kommer till kritan är det dock ganska få som har faktiskt råd, med cynism. Kvinnor har det nästan aldrig. Män mer ofta men i ett vidare perspektiv är det också bland dessa endast ett litet fåtal som verkligen kan göra den till en beständig del av sin personlighet (vare sig den är något för offentligheten eller för privata samtal). I slutändan är det nog i ett rike som vårt bara en viss person av Guds nåde som har tillräckligt av det historiska kapital som krävs för att upprätthålla en slags äkta cynism. För honom är den ett arv och så nära ett öde vi kan komma.

Det förefaller nu som om att cynismens grepp om människor bli allt starkare ju närmare vi kommer denna person. För de riktigt nära måste den vara en livsstil, alla andra alternativ saknas. Den gestaltar dem och ändå, i ett samtal med kungen, är det för var och omöjligt att vara cynisk på allvar. För hans nåd är det tvärtom omöjligt att inte vara det. Vad kungen än yttrar eller företar sig, vilket sammanhanget än må vara, är han tvungen att förkroppsliga en viss belåtenhet. Allt annat vore att abdikera.