Det råder ingen skillnad mellan gästabetaren från Kamerun eller Lena som åker från förorten till jobbet i stan, eller ens Mourad som i blanka skinnskor går ett kvarter bort till kontoret varje vardagsmorgon.

Alla tre lever sitt liv i exil för att kunna ta med sig pengar hem. Alla tre är gäster i en värld åtskild från deras egen. Det är bara en fråga om nyanser och geografi.

Det är som med den sorgsne (eller varför inte lycklige) baronen och den sorgsne städaren - båda är lika ledsna (eller glada) - det kan aldrig vara mer synd om den ena eller den andre.

- - -

Den "amerikanska sovstaden" är som hämtad ur en dystopisk skräcknovell. En plats utan mening. Lika naturlig som plasten i våra liv. Vi smälter tillsammans.