Rapport från civilisationen

Rapport från civilisationen Då går det upp För skattemänniskan Man har inget kön Tveksamt kvinnligt privilegium Men män då Manligheten Ja visst Han kan Ta sig an Sin kropp Skyla sluta skyla sig Politisera sig Identifiera sig Identitetspraktik Vill bli svag Vill bli svag Vilja Vara En mun Skattemänniskan är Könlös Somliga utan udd Är Andra Fortsätter vara Starka är Svagsinta Sålda Själar Äger Inga rum De tror Andra väljer Till Slut Slut

köttet
karré i munnen
bindväv
senan om tänderna
rodnad, svullnad,
smärtan

du är livets infektiv

ett märke

ett hemligt

ett tyst

som en antipuckel

över ryggen

växer den

från hudens insida

gröper ur

den perfekta kroppen

leendet svalnar

det blonda håret

byter nyans

ett handjur

dör

av sin egen inre stank

en hel kulturs resa

genom andra

tidigt uppe

arbetar hårt

skapar stolheten

i två generationer

däremellan super en

ihjäl sig

sen reser sig mitten

i dubbel bemärkelse

lagom revolta

inget ansvar båkåt

inget framåt

så kommer vi

med högmodet

förnöjsamt glider vi

i låtsad självkritik

stolta

över våra tomma gester

till oss

som inte har någonting

att visa upp

att säga

utan anföringstecken

talar vi överallt

som upplysningens missbrukare

måste jag tala de andra

gränsfolk

kan allt

tros inte om något

lyftbara

gammelfolk

anar inget

ens sig själva

redan upphävda

jag är utsträckning

i förvandling

gör rum

tar tid

räknar

räknas

bara hellenister

somliga aningslöst

andra välvilligt

Det är öarna

som ser, hör och känner

kan inte tänka utan hjälten

tala utan barbaren

Myten

om de som författade myterna

hos dem är vi slavar

järnen sträcker sig inte genom tiden.

det är vi som kråmar och tänjer oss.

Det finns de

som inte vill

ta i mina ord.

Tängerna

biter av.

Resten

blir hårdare

halare.

Det finns en

som inte alltid kan

ta mina ord.

Du

för mig tillbaka

gör mig redo

som en annan

igen.

taleruptiv
fast med ångest
vill hålla käften
går inte
talandets investeringar för stora
värker förbi
det levande lider
det sagda måste diktas råsa

Den som inte känner ett djur inom sig måste vara ett förstklassigt svin.

Den som inte ser en människa i varje djur en riktig jubelidiot.

daggprydd rödhake

pickar herrens ögonhålor

falnande ljuset

ger andra andning dräkt

I mellanrummet

Tankens möjlighet

är som det otänkbara utrymmet

mellan ett av och på

mellan aningslöshet och fullständighet.

Det som tidigare var förmedlat – subjektet – blir i vår ordning omedelbart; kroppens öde blir: en konstant men alltid indirekt uppmärksamhet.

Talad, sedd, känd

Den som är talande, seende och kännande är inte den som talar, ser och känner. Den som är intalande, inseende och inkännande är den som är talad, sedd och känd.

Det framhävda, sagda och förnumna.

Det skylda, undertryckta och obskyra.

Ljuset, talet, känseln

Mörkret, tystnaden, osinnligheten

Ljusets föreställda andra är inget mörker,
det osagda ingen tystnad,
det känslolösa ingen osinnlighet.

Det framhävda ljuset,
det sagda talet,
och det förnumna känslolivet.

Det skylda seendet,
det undertryckta talet,
och det obskyra känslolivet.

Det sanna och det lögnaktiga

Nietzsches art

där överlevnad är allt blir form en bagatell

WE

ber
så grunt
gör
så tunnt
en masse

Utan botten

Den siste medborgaren
matade sig själv -
ett älskande fä.
Den sista investeringen
skulle gödas fram -
en omättlig gås.
Den sista konsumenten
sprättade sin buk -
en leende mun.
Den sista gourmén
skulle äta
och ätas.

Ofrånkomlighet

När platsen är naglad
och tiden stillad.
Vad gör vi då
i vår oavbrutna förvandling
Vad säger vi då
i ensamhetens förhandling

Modiga

stackarna
de sorgsna
de lite långsamma
de så lyckliga dårarna
alla med geist