I lördagens NA (14/3 2009) går store starke Ulf ut och försvarar sin sportchef och hans redaktion.
"De tre forskarna på Örebro universitet som i anslutning till kvinnodagen slog ett slag för mer kvinnor på sportsidorna gjorde det lite lätt för sig, tycker jag."
Ja du Ulf Johansson, Chefredaktör för NA, det är precis så enkelt som bilderna säger att det är. NA:s sportrapportering är skev, orättvis och extremt intressestyrd. Detta drabbar nu inte bara kvinnors idrottsutövande, utan alla de idrotter och människor som sysslar med sådant som inte passar in i en viss redaktionell mall.
Vidare skriver Ulf:
"... som chefredaktör är jag ganska stolt över NA:s sportredaktion..."
Jag minns en rondelldebatt för en tid sedan. Somliga saker och människor går tydligen att protestera högljutt mot. Annat som ligger närmare en själv är tydligen svårare att acceptera. Detta handlar inte bara om en förkärlek till populistism utan också om en oförmåga att ställa sig utanför sig själv och sin egen kära spelplan. NA har, minst sagt, problem. Kanske kan vi tillsammans också göra NA till en bättre tidning, den är ju, privatägd eller inte, en angelägenhet för en stor region med en mångfald av människor.
Till sist två tips på modigt beteende till NA:
Släpp ut NA-debatt på nätet.
Öppna upp för direkta kommentarer och länkar till bloggar.
En Mats Söderlund har skrivit en debattartikel i DN, klicka här. Min dikt är min är rubriken och argumentationen går ut på att poeten och verket har en mystisk och personlig relation till varandra:
"Poetens förhållande till sitt verk är personligt på ett djupt och orubbligt sätt, poeten och verket är i själva verket oskiljaktiga."
Mystiskt var ordet. Tanken om människan som ett slutet tänkande kärl trodde jag hade upplösts i atomer inom såväl filosofin som poesin. Så fel man kan ha. Det blir minst sagt något onanistiskt romantiskt över Söderlunds utspel. Känns inte så samtida men det är klart, tiden har väl inte bara en riktning.
För mig är poesin och poesins kraft något bortom mig själv. Därför är det också enormt svårt att genomleva upphovrättens kultur. Det handlar om en kraftmätning, mellan å ena sidan det logiskt omöjliga (det slutna kärlet) och den kulturella prägling (jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag) vår samtida subjektivitet bär.
Här och nu sliter och drar upphovsrätten som, skall vi säga ideologiskt uttryck, i varje tänkande varelse (och ja, öppna kärl kan tänka, det är själva förutsättningen).
För de allra flesta känns det som ett oöverstigligt hinder att överge namnet: att skilja mitt uttryck från mig själv. Det må så vara, men det betyder inte att spridningen av uttryck måste produktifieras och kommersialiseras till varje pris.
Sin egen obetydelse, det trodde jag i min naivitet, varje poet ristat in i sin kropp för länge sedan. Kanske gäller det bara oss pekoralister.
Läsvärda bloggkommentarer här och här. F. ö är Mats Söderlund visst ordförande för Sveriges författarförbund.
Det är lustigt. Förhandlingarna mellan LO och SN bryter samman (LO vill inte skära in anställningstryggheten, vilket motparten förstås vill)
En kommentar på SvD (se också DN, Sydsvenskan, GP) fick mig att tänka på hur olika somliga människor verkar tro att olika människor är och fungerar. Ett vanligt argument för bonusar och fallskärmsavtal bland högre chefer är ju att dessa krävs för att man skall få rätt person på rätt plats och att den rätte skall göra ett bra jobb. Samma chefer anser tydligen att andra psykologiska regler verkar på "arbetaren". Sämre anställningsskydd och sänkta löner skall här motivera personalen.
Det är så logiskt jag fattar ingenting sjunger en känd och fildelad artist, om jag inte missminner mig. Jag fattar direkt. Orwell för länge sen´
Klyftorna mellan rik och fattig ökar i Sverige som bekant. Läs hela LO:rapporten här eller ett kort utdrag nedan:
"LO har granskat inkomsterna för makteliten mellan 1950 och 2007. I denna grupp ingår 198 elitpositioner hämtade från tre olika elitgrupper – den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska eliten. Rapporten från LO visar att den genomsnittliga inkomsten för makteliten under 2007 motsvarade 18 industriarbetarlöner. 1998 var motsvarande siffra 12,5 industriarbetarlöner.
Det är framförallt den ekonomiska eliten, bestående av 50 verkställande direktörer i näringslivet, som drar ifrån. Denna grupp har fått kraftigt ökade inkomster i förhållande till en industriarbetare de senaste årtiondena. Den ekonomiska eliten hade en genomsnittlig inkomst på nästan 51 industriarbetarlöner under 2007."
Den akademiska eliten verkar märkligt nog inte vara med. Kanske beror det på att det akademiska inte är någon prioriterad del av den svenska byråkratin och tjänar för lite, jag vet inte?/M
Angående Anna Odells konstprojekt och debatten på Newsmill.
Skall konsten ha en särskild frizon? Förtjänare den det? Mer än något annat? Vet vi vad konst är för någonting, från en stund till en annan?
På den sista frågan måste vi nog svara nej – i ett givet ögonblick vet vi aldrig riktigt vad konst är eller kan vara för något. Därmed måste vi också svara nej på de andra frågorna. Konsten förtjänar det inte och skall inte ha en mer upphöjd position än något annat. Konst och konstnärer kan inte vara friare än några andra människor. Däremot bör vi förvänta oss (och de själva) att de skall utrycka eller utnyttja den frihet vi alla delar på ett mer explicit, utstuderat och kritiskt sätt.
Frågan är således om Anna Odell gör det i sitt projekt? Jag vet inte riktigt (och konstigt vore väl annars med tanke på mina inledande kommentarer). Även om jag är skeptisk måste jag erkänna att jag delvis är inne på P Hollenders tanke om att vi bör vara beredda att avvakta och se vad som kommer ut av projektet innan vi kategoriskt dömer såväl projekt som konstnärsaspirant. Att jag tänker delvis beror på att jag samtidigt måste medge att t ex J Lundberg har åtminstone någon poäng.
Hur ser Anna Odell på sig själv och konsten och den värld och de människor hon delar världen med? Jag har inte kunnat hitta några kommentarer av Odell själv i denna fråga. Det verkar dock i mitt tycke som att hon inte riktigt tagit till sig kritikbegreppet. Lundberg påstår att hon skulle vara marinerade i Foucault och Derrida. Detta har jag ingen aning om, men om det skulle gälla Foucault verkar det vara en simmig marinad. Hos Foucault finner åtminstone jag ett mer nyanserat förhållningssätt till kritiken och självkritiken. (Observera att jag säger detta endast med utgångspunkt i konstprojektets mediala rapportering.)
Ett kritiskt förhållningssätt hos en noggrann samhälls- och kulturkritiker kan inte komma runt självreflektionen och självkritiken som en del av varje projekt. Det kräver ett ifrågasättande av sin egen position och sin relation till den värld (och de människor) man lever i. Det handlar t ex om att inte falla för frestelsen att låta verket oreflekterat isolera, lyfta fram och underförstått hylla det egna konstnärliga jaget; hennes eller hans världsliga sinnesnärvaro.
Självklart vore det naivt, fåfängt (för att inte säga motsägelsefullt) att tro sig om möjligheten att komma runt sig själv (precis som det inte är rimligt att vi skulle kunna ta oss ur vår kultur eller vårt språk) men det måste, i mitt tycke åtminstone, vara en verklig dröm. Med detta vill jag nu inte förringa de som använder sig själva som konstverk i olika sammanhang. Tvärtom, jag skulle vilja säga att vi hos många av dem kan finna just detta kritiska förhållningssätt, försöket att till varje pris komma runt sig själva för att illustrera eller komma åt någonting, inte sällan makten och överhetens relation till somliga medborgare eller icke-medborgare. Kanske är det just det, vilket någon varit inne på, som Odells projekt handlar om? Jag är osäker, för mig förefaller det som att hon rör sig farligt nära frestelsen.
Ett problem, demokratiskt kanske, med att inte reflektera över sig själv och sin position är att man missar att ta hänsyn till andra. Odell bryr sig om något det är uppenbart, kanske de människor som råkar illa ut i psykbrytarvården. Att de finns är jag övertygad om, även om jag också tror att många människor har fått hjälp från samma vård och känner tacksamhet. Om den ovan nämnde Foucault lärt oss något så är det väl just det att ingenting är svart eller vitt, ont eller gott, vilket återigen får mig att misstro dennes, åtminstone i vederhäftig mening, inflytande över Odell.
Till saken hör nu att psykbrytarvården under lång tid varit utsatt för massiv (ofta befogad) kritik, bl a som en följd av Foucaults arbete i mitten av förra seklet, men också andras i t ex USA och Sverige. Reformer och utveckling har också skett på detta område (som på många andra). Kritiken har dock fortsatt (vilket är bra men tyvärr är den alltför ofta svart eller vitt). Psykbrytarvården har alltså sedan lång tid varit öppen för både seriös kritik och pajkastning. Det gör den till ett tacksamt objekt för ett projekt som Odells. Det är dock inte säkert att blott detta faktum ger hennes konstprojekt konstnärlig status. Det som framförallt är problematiskt med hennes projekt är som ovan påpekat hennes till synes bristande hänsyn till de iblandade människor som tog hennes skådespeleri på allvar. (Hur det blir med hänsynen i slutändan kan vi dock inte veta, varför vi, återigen, bör vara försiktiga innan vi slutgiltigt dömer såväl Odell som projektet).
Även om jag velar något här vill jag försöka att kort illustrera problemet med hänsynen till andra i Odells projekt enligt nedan. (Om någon tycker att jämförelsen haltar ber jag om ursäkt, men jag vill hävda att den har en poäng.)
Jag är säker på att de allra flesta skulle ha svårt att acceptera om jag som ett led i ett konstnärligt projekt för att öppna bevisligen och uppenbarligen slutna rum spökade ut mig i diverse nazisymboler av tyskt tidigt 1940-talssnitt och började antasta överlevare från de tyska koncentrationslägren på Sergels Torg eller i deras hem. Om vi enas om att helt oproblematiskt definiera Odells projekt som seriös och viktig samtidskonst, vad är det då som hindrar mitt ovanstående förslag samma bedömning? Inget? Eller kanske det som jag i all hast berörde ovan; konstnärens position, kulturellt, rumsligt och tidsligt. Psykbrytarkritik kan vara konst för att det finns ett såväl moraliskt kapital som ett trovärdighetskapital att dra på. I det hypotetiska fallet med naziförklädnaden ovan är det förmodligen tvärtom.
Konst är vad som kan vara konst vid ett givet tillfälle. Det medför (minst) två saker. Rent faktiskt: en historisk öppenhet - Odells verk inte behöver dö för alltid även om det skulle dö nu; det är som för samtida terrorister och nyvalda demokrater, alla är de i historisk mening potentiella revolutionärer eller tyranner. Moraliskt: att konstnärer bör reflektera över sig själva, sin omvärld, sina medmänniskor och motståndare samt varför det är möjligt att genomföra ett särskilt projekt just nu men inte något annat.
Avslutningsvis; jag delar definitivt Odells påstående/budskap (som jag förstått det) om att det finns slutna rum som vi bör öppna upp. Här spelar såväl den kritiskt orienterade konsten som vetenskapen en viktig roll. Det är dock inte säkert eller självklart att alla tillvägagångssätt är bra. Det är en fråga för konstnärernas egen kontinuerliga kritik av sig själva och sina verk, samt för den ofta så förhatliga publiken, såväl recensenter som pöbel (och numera relativt ofta de "medverkande"). Det kräver hårt arbete och självdistans. I detta delar jag också Johanna Rytels mening: "Konst är viktig skit!". Jag skulle dock vilja tillägga att det inte kan betyda att konsten, särskilt inte konstnären, skulle vara viktigare än allt annat, alla andra värden. Det vore en fullständigt orimlig hållning.
Konst? Klicka på följande namn Alfredo Jaar, Åsa Jungnelius. PS. Glöm heller inte Gert Fylkings häcklande av överheten under ett antal år med de årligen återkommande orden äntligen. Roligt första gången, stor konst mot slutet då kultureliten var trött och arg.
I morse sa min mellandotter, två år, till mig: Jag skall köpa en snopp. Det var lustigt, inte sant. Om man betänker vad jag sa till min mamma för 32 år sedan blir det snarare märkligt. Varför har du ingen snopp mamma? Jag skall köpa en snopp till dig. Detta bevisar två saker. För det första hur sorgligt tvåtonig vår kultur är. För det andra hur street-smarta barn är.
För några dagar sedan "rasade" en debatt på Newsmill om (bl a) droganvändning, drogliberalisering, drogstigmatisering och drogernas betydelse för konstnärers och författares kreativitet. Då hade bl a Carl-Michael Edenborg en debattartikel på Newsmill. Jag kommenterade Edenborgs artikel på Newsmill och återger här min kommentar. PS. Upprinnelsen till debatten är förstås gripandet av den kände ”författaren” med 1(!) gram kokain på fickan.
Det vore fel, t o m orättvisst, att kalla Edenborg för en simpel drogliberal. Känslomässigt engagerad och smått drognaiv vore mer riktigt. Jag vet inte riktigt vad han är ute efter. Utan att vara riktigt insatt i hans livshistoria anar man i vart fall ett politiskt projekt? Frihet verkar vara en viktig idé hos honom. Nu är Edenborgs budskap inte bara drognaivt utan även teoretiskt naivt och smått motsägelsefullt. Några påpekanden följer således nedan.
Jag förringar inte att ”droger” av olika slag ger människor fantastiska upplevelser och erfarenheter. Det är det många saker och händelser som gör. Jag ställer mig dock frågande till varför droger skall prioriteras framför andra? Finns det några vettiga skäl för det? Varför skulle droger av olika slag ha större betydelse för människors skapande än några andra erfarenheter? Jag kan inte finna några vettiga argument för det ena eller det andra i Edenborgs text.
Många med mig vet att upplevelsen av sina barns födsel, att se dem växa upp, prestera saker osv kan skapa en enorm känsla av eufori hos människor. Många skulle nog om inte likställa så åtminstone kunna jämföra dessa känslor med andra, t ex viss droganvändning. Vi har också andra betydelsefulla saker som människor kan vara med om eller utföra. T ex att någon nära vän eller anhörig dör, att du själv blir sjuk eller skadas men överlever. Någon mördas eller dödas framför ens ögon, du själv slåss med någon, skjuter någon, ja dödar någon. Också här kan många vittna om eufori och gränsöverskridande upplevelser.
Somliga njuter också av att själva plågas eller av att själva plåga andra på diverse olika sätt. Andra njuter av sexuellt ”umgänge” med andra eller sig själva. Att se ett berg från dess fot, i horisonten, eller landskapet som breder ut sig från dess topp, även finner många något speciellt. Listan kan som ni förstår göras mycket lång. Somligt är hemskt, somligt är gott. På det stora hela är jag rätt övertygad om att de disparata exempel som jag har givit ovan har haft större betydelse för kvaliteten på världshistoriens litterära verk än ”droger” av olika slag (som säkert funnits i de allra flesta kulturer, liksom ett problem med missbruk). Jag är också övertygad om att ”vanliga” händelser och erfarenheter hade stor inverkan på Freuds arbeten.
I Edenborgs framställning får han det att verka som att droger dels skulle vara någonting överproblematiserat dels något i kreativitetshänseende underskattat. Vad gäller hans syn på droger och kreativitet vill jag med ovanstående säga att det snarare handlar om en överskattning från Edenborgs sida. Han romantiserar och förhärligar drogen och den skapande konstnären. Vid närmare granskning skulle jag inte bli förvånad om ”drogen” (i generella termer) medfört att många mästerverk aldrig kommit att publiceras. Hypotetiskt skulle vi således (det är åtminstone lika rimligt som motsatsen med tanke på alla andra möjliga källor till eufori) utan ”drogandet” ha sett en mängd fantastiska prestationer, av de i historien ”drogande” konstnärerna.
När det gäller Edenborgs syn på ”det sociala” hävdar han på klassiskt drogliberalt manér att den dokumenterade sociala problematik som omgärdar drogtillverkning, -hantering och användning i de flesta av världens länder i själva verket beror på den förhärskande ordningens ideologiska dräkt och maktmedel. Således; om tillverkning, hantering och bruk av droger släpptes fritt skulle det mesta av problemen försvinna.
Detta för oss in på min nästa punkt. Varför skulle en avreglerad drogindustri, drogmarknad och droganvändning vara mer frikopplat från ideologi och makt än en reglerad dito? (Som alla elabonnenter blivit smärtsamt medvetna om är en avreglerad elmarknad minst lika, om inte mer, opersonlig, ogin, byråkratiskt, okänslig och övermäktig som en offentligt dito någonsin varit.) Tron på att reglering och avreglering kan likställas med ofrihet och frihet är bland det mest naiva som vi kan inte hitta i dikotomiernas lexikon. Om 1900-talets demokratiseringspolitik lärt oss något så är det att makten aldrig lämnar ifrån sig människan och människan aldrig makten.
Jag förnekar således inte att drogpolitiken och droglagstiftningen i Sverige passar in på stora delar av Edenborgs beskrivning. Det finns problem här som på många andra områden. ”Drogområdet” är säkerligen i ett stort behov av reformer och inte minst avideologisering. Vad jag inte förstår är hur Edenborg för sitt liv kan tro att en avreglering av vissa idag legaliserade droger, dess hantering och nyttjande helt oproblematiskt skulle innebära mer frihet för ett samhälle. För vilka, hur och när frågar man sig?
Makten och dess verkningar skulle knappast försvinna från ”drogområdet” bara för att det avreglerades. Att tro det är minst sagt naivt. Ett alternativt mer liberalt ”system” skulle kanske leda till ett större legalt handlingsutrymme (frihet?) för somliga grupper av människor. På det stora hela skulle knappast friheten öka på ”drogområdet”. Somliga risker och (affärs)möjligheter skulle säkert försvinna, men de skulle snabbt ersättas av nya.
Kanske är nu Edenborg medveten om detta, att makten inte kan lämna oss, bara formeras om. Om så är fallet är min uppmaning: säg det! Stå för att du tror på en annan organisering av människors drogande, handeln med droger, produktionen och beskattningen av droger osv. Var saklig och cynisk, inte känslomässig och romantisk. Erkänn vilka tänkbara offer du är beredd att göra för de vinster du söker. Försök inte leva på myten det fullständigt avreglerade och fria samhällets nytta och gagn för varje medborgare. Det saknar all trovärdighet.
Varje samhälle etablerar normer och värderingar kring olika saker, ja alla saker. I en demokrati är de mest grundläggande bland dessa normer ibland öppna för debatt, kanske också till förändring. Det är bra. Det borde rent av ske lite oftare.
Hos oss är fri barnafödsel och föräldraskap tillåtet. Det uppmuntras till och med. Vi får också se på berg och, om vi orkar, på utsikten där uppifrån. Under vissa omständigheter får vi också slåss med andra. Att döda eller skada andra är dock förbjudet (för det mesta). Somliga substanser som är att beteckna som droger är tillåtna. Väldigt många andra är förbjudna att tillverka och handskas med. Till och från har vi en debatt om drogerna och drogandets avreglering. Det är bra och det är sorgligt att inte statsmakten är mer öppen för dialog och diskussion här. Det föder blott fanatism.
Den klassiskt drogliberala hållningen är dock inte trovärdig. Drogens företeelse och bruk lever inte i ett vakuum och kommer heller inte att göra det i en för drogerna och drogandet särskilt avreglerad och ”privatiserad” framtida miljö. Drogens naiva förespråkare försöker göra det omöjliga konststycket att agitera mot makten för friheten. De flesta hos dem inser inte det motsägelsefulla i sin position. Det är förståeligt. Om de har huvudet på skaft, vilket jag inte för ett ögonblick tvivlar på i Edenborgs fall, och bär tvivlets gåva kanske de innerst inne hoppas på att aldrig segra i sin kamp, att de för alltid skall få leva i opposition.
Inlägg
