”… man är omgiven av en sorts spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant sammansmältning av självgod borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattsedlar och Hobbeska begär. De utgör en form av mycket kompetenta konsumenter, högutbildade kunder. De har en suverän självuppfattning, inkarnerar en sorts liberal metafysik, trots den påtagliga estetiska obildningen, och kan verkligen betala för sig. De kräver och förväntar sig omfattande service: av butiksbiträden, av hantverkare, av vårdpersonal, av dagispersonal, av lärare, av omsorgspersonal, av barnflickor, av städarna i sina hem, av servitriser, av poliser, av väktare, av politiker, av tjänstemän, av böcker, av kultursidor. Det är därför de hatar lapplisor så självklart och intensivt. Lapplisor ger ingen service till den monadiske konsumenten, utan påminner tvärtom, som ett demokratiskt nej, om det bortträngt men alltid återkommande reala, eftersom de tjänar det kollektiva”
I Johan Jönssons text till DN:s serie om 00-talet läser jag något som känns. För det första är det sant. För det andra handlar det om mig och mitt oss. Vi personifierar denna dekadenta, självupptagna parasit som står i centrum för Jönssons betraktelse över alliansens tid.
Att läsa Jönsson, det är som att läsa Joseph Heller (se t ex nederst på denna sida) fast helt i avsaknad av den ironi som gjorde Moment 22 möjlig att ta sig igenom (och inte minst till en bästsäljare). Det är också som att läsa Max Weber i slutet av Den protestantiska etiken och kapitalismens andafast där någon mellan raderna proppat in alla de andra (dom som faktiskt skulle göra det samhälle Weber drömde mar om möjligt).
Frågan är då vad man skall ta sig till när man möter någon som ser en från andra sidan, som säger nästan samma saker fast från en helt annan, mycket påtagligare, horisont? Lägga sig ner och dö? Suveränt skrocka över poetens olyckliga lott? Vinka glatt över ravinen? (Att hoppa över är inget alternativ, ingen skulle kunna föra sig på den andres sida.) Kanske en tävling i vem som vandrar det torraste gräset? Vända blad och gå vidare vända blad och gå vidare vända blad och gå vidare
PS. Läs gärna de andra delarna i DN:s artikelserie: Del 1 Amanda Svensson, Del 2 Malte Persson och Del 3 Gertrud Hellbrand.
Inlägg
