Studentbay

Jöran Enqvist på Sveriges läromedelsförfattares förbund (SLFF) verkar påläst. Inte särskilt klok.

Intervjuad i DN ger han sin syn på kunskap.

"Jöran Enqvist tycker också det är allvarligt att Studentbay uppmanar studenter att dela med sig av kurslitteratur."

Ja det är verkligen hemskt. Det borde skämmas. Kreativitet är synd!!!

Det finns författare som inte har sålt någonting sedan Studentbay började lägga ut material, säger Jöran Enqvist, ordförande i SLFF.

Ja det är inte klokt. Kunskap skall kosta!!!

I ett pressmeddelande på SLFF:s hemsida säger Jöran vidare:

Stöld är stöld, oavsett om man stjäl andras saker eller andras texter, säger Jöran Enqvist, ordförande i SLFF.

Med denna inställning står åklagarna inför en kämpig tid, hela litteraturhistorien, ja språkhistorien är ju en stor stöldhärva. Det vore fan om inte hela arten var en slags kopiator/lagringsmedium. Vilket får mig att tänka på... borde inte varje kvinna betala pengar till stim för varje barn som framställs. Varför har ingen tänkt på det, eller, näh kan det va så, ja, det är redan fallet!!!

PS. Hörde att universitetsåklagare Zorn Jahvle Zniiken börjat skissa på en inlaga rörande upphovsrätten (och då särskilt den kommersiella) till de verk som författats på arbetstid. Hmm intressant utveckling. Vem var det nu som var vems intressent var någonstans, när då...

Ett krig för minuterna i ljuset

Det finns ett liv efter detta
Ta inte min dröm
Jag är troende
Låt mig va
i fred

Kunskapen är inte fri, del 1

Jo, det är så, kurslitteraturen ligger på Pirate Bay, och det kan man ju ha delade meningar om.

Min dikt är inte min

En Mats Söderlund har skrivit en debattartikel i DN, klicka här. Min dikt är min är rubriken och argumentationen går ut på att poeten och verket har en mystisk och personlig relation till varandra:

"Poetens förhållande till sitt verk är personligt på ett djupt och orubbligt sätt, poeten och verket är i själva verket oskiljaktiga."

Mystiskt var ordet. Tanken om människan som ett slutet tänkande kärl trodde jag hade upplösts i atomer inom såväl filosofin som poesin. Så fel man kan ha. Det blir minst sagt något onanistiskt romantiskt över Söderlunds utspel. Känns inte så samtida men det är klart, tiden har väl inte bara en riktning.

För mig är poesin och poesins kraft något bortom mig själv. Därför är det också enormt svårt att genomleva upphovrättens kultur. Det handlar om en kraftmätning, mellan å ena sidan det logiskt omöjliga (det slutna kärlet) och den kulturella prägling (jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag) vår samtida subjektivitet bär.

Här och nu sliter och drar upphovsrätten som, skall vi säga ideologiskt uttryck, i varje tänkande varelse (och ja, öppna kärl kan tänka, det är själva förutsättningen).

För de allra flesta känns det som ett oöverstigligt hinder att överge namnet: att skilja mitt uttryck från mig själv. Det må så vara, men det betyder inte att spridningen av uttryck måste produktifieras och kommersialiseras till varje pris.

Sin egen obetydelse, det trodde jag i min naivitet, varje poet ristat in i sin kropp för länge sedan. Kanske gäller det bara oss pekoralister.

Läsvärda bloggkommentarer här och här. F. ö är Mats Söderlund visst ordförande för Sveriges författarförbund.

Sprattlar och gör sig till

Förstår inte sprattlet. Den akademiska litteraturen utgör som bekant ingen kioskvältartradition. Utom möjligen i några få undantagsfall. Det finns knappast några stora pengar att tjäna för författarna. Siffrorna ser väl inte särskilt bra ut för förlagen heller. Inte blir denna situation bättre av att studenter i allmänhet inte upplever sig ha råd att köpa böckerna utan istället lånar och kopierar på bibliotek, kopierar av varandra eller, vanligare idag, laddar hem en inskannad version från nätet.

Inom mitt eget ämnesområde laddar nu ett av de stora förlagen - Liber - den stora kanonen och ger ut en serie böcker som försöker ta ett pedagogiskt grepp om ofta svårtillgängliga teoretiska begrepp, som makt, identitet, etnicitet, queer, erkännande. Serien kallar de för BeGreppbart. Vällovligt och intressant.

Jag har ändå problem att ta till mig detta på ett rakt igenom positivt sätt. Anledningarna är flera. Huvudanledningen - min missunsamhet och avundsjuka - kan vi lämna därhän. Den sekundära huvudanledningen - min, på ett personlig plan ohälsosamma, misandri - är desto viktigare; varför framstår det hela som en manlig uppvisning för i första hand andra män inom ett gebit och möjligen i andra för somliga kvinnor. Åtta pretentiösa böcker av nio män och en kvinna. Jag måste lämna också denna anledning därhän (i någon mån säger väl min korta drapa allt).

Låt mig istället tala om de två andra underanledningarna till min skepticism.

För det första varför gör inte förlagen något? Varför fortsätter de bara i gamla hjuspår? Att tänka nytt, ta till sig nya generationer, handlar inte om att tänka till inom ramarna för det som varit utan om att tänka bortom dessa. Om studenter och människor i allmänhet inte är intresserade av att köpa böcker till sina studier i pappersformat, varför fortsätter man att producera och leverera sådana produkter? Varför tar man inte till sig och utvecklar det digitala formatet? Infrastrukturen ligger ju bara och väntar på mänsklig kreativitet. Studenterna använder den ju redan idag, för egna syften.

Det är, och kommer i än högre utsträckning att bli så, för bokförlagen precis som för skivbolagen: man förlorar inte pengar på att människor stjäl det ostjäbara utan på att man inte levererar produkter som människor vill betala för. Under tiden som jättarna dansar dödsdansen dyker då istället andra kreativa aktörer upp för att tjänar pengar i de luckor och möjligheter som vår rumtid bär med sig.

Möjligheterna för förlagen är utan tvkan enorma på detta område, tänk bara på vilken intressant utveckling vi skulle kunna få se (den kommer var så säker men det vore bra om det skedde nu) om universiteten, biblioteken, studentorganisationerna, förlagen och teknileverantörerna satte sig ner och pratade framtid med varandra. Tänk t ex abbonemang, reklam, kontinuerliga uppdateringar, kringmaterial, ljud och bild, diskussionsforum, arkiverade kommentarer osv. Trångsynthet är ett mänskligt drag. Kreativiteten en sällsynt gåva.

Den andra underanledningen hänger ihop med den första på ett inte helt friktionsfritt sätt. Varför tänker inte forskarna och författarna lite mer kreativt de också? Det är märkligt, möjligen har jag missat något, särskilt som jag har direkta erfarenhter som talar för att de klarar det.

Varför måste undervisningmaterial och litterära alster med forskar- eller studentpublik publiceraras i tryckt form, gärna som riktiga böcker? Varför måste man gå via de traditionella förlagen? Vore det inte bättre, rimligare, friare, flexiblare, mer demorkatiskt (om man har en sådan läggning) och intressantare att istället publicera löpande via den digitala infrastrukturen. Varför inte göra forskningsrapporter, artiklar, essäer, ja t om sådant som påminner om böcker fritt tillgängligt för studenter eller andra med intresse. Det förekommer idag, jag vet, men bara som en komplement eller undantag till de riktiga böckerna. Varför är det i en tid som vår inte huvudregeln? Om mitt forskningsområde och undervisningsområde är makt, varför sammanställer jag då inte inte mitt forsknings- och undervisningsmaterial i lämplig digital form och ger mina studenter eller andra intresserade tillgång till detta material via en egen eller ett universitets webbplats? Varför öppnar jag inte också upp för andra forskare, lärare och studenter från andra lärosäten att ta del av detta fritt?

Möjligen har vi, kanske tillhör jag den sista generationen, ett behov av den fysiska boken. Mycket talar dock för att det snart utgör en förlegad vana, en lyx som vi möjligen kan unna oss som hobby e dy. När det gäller studentlitteratur, och mycket annan litteratur för den delen, finns det ingen anledning att producera och publicera den enligt gamla modeller för sakens egen skull (inte heller av nostalgiska skäl). De kunskaper vi vill förmedla och det utbildningsmaterial som vi vill sprida behöver inte kosta skjortan, det behöver heller inte låsas fast i den fysiska bokens tvångströja. Det finns idag en möjlighet till både frihet, flexbilitet och interaktivitet. Det är en gåta att vi inte ännu har tagit till oss detta. Kostnaderna för den digitala tekniken är i jämförelse så obetydliga jämfört med kostnaderna för den traditionella tekniken att de utan tvivel går att täcka på annat sätt än att studenter eller andra skall behöva betala för det.

I första hand borde, liksom artister i övrigt, akademiska författare (och universitet/forskningsinstitut) se spridningen av sina alster som gratis publicitet. Vem behöver upphovsrätten idag? Knappast forskare, lärare och studenter. Vår verksamhet handlar inte om upphovsrätt och medel utan om något helt annat. Upphovsrätten och dess kluster av människor, saker och ting var ett uttryck för ett en gång nödvändigt ont, ett medel. Det är idag (i teorin) överflödigt. Låt oss därför förändra praktiken.

PS. Jag menar nu inte att förlagsmänniskor och andra som på ett ofta mycket positivt sätt bistår författare i deras arbete skulle vara överflödiga, bara att de just nu befinner sig på vad som är dömt att åtminstone delvis bli fel plats. Å ena sidan kommer, om jag får sia, deras arbetsgivare i framtiden, vad avser de akademiska författarna, i många fall var någon annan. Å andra sidan kommer/bör de traditionella förlagen tänka om, möjligen i stil med punkt 2 ovan.

Noterade märkligheter 2

En av mina källor uppger att regeringen med Fredrik Reinfeldt i spetsen gett order till Kungahuset och Vickan att förlova sig denna vecka (24:e släpps bomben) då också IPRED-lagen röstade genom i riksdagen (den 25:e). Samma källa avslöjade tidigare år också regeringens avsikter då man valde att hålla omröstningen om FRA-lagen samma dag som Sverige spelade match i Fotbolls-EM (18/6 2008) Ryssland vs. Sverige 2-0.

Ps. Mot bakgrund av ovanstående är min källa knappast längre hemlig. Jag väljer dock ändå att följa de gamla principerna, av principiella skäl.

Noterade märkligheter i TPB-åtalet

Gick av en händelse igenom listan (se sist i inlägget) med de stackars artister som ingår i åtalet mot The Pirate Bay. Några verkar det faktiskt vara extra synd om. Ja menar, de är ju döda sedan flera år.

Envisa rykten gör också gällande (se t ex DN) att många av artister (alltså de som inte redan dött) skulle vilja hoppa av åtalet (en har gjort det Max Peezay) om det bara inte vore för de ingågna avtal som hindrar det.

Flera av artisterna och de enskilda verken är dessutom plagiat från äldre texter (ja menar det är ju jättemånga som uttnyttjar bokstäver och ord som använts förrut; jag är helt säker på att i och och och affär förekommer många gånger i Philipsson-texten) och melodier (t ex från både den s k klassiska musiken och lika s k folkmusiken). En hel del uttnytjar ju också gamla beprövade känslor kring hat, kärlek och sorg, helt utan referenser till vare sig gamla grekiska tragedier eller mytiska/religiösa texter från historiens alla hörn.

Många har ju dessutom helt fräckt tagit artistnamn som är fullständigt identiska (!) med andra levande människors namn.

Till sist, jag vet inte det är lika relevant dock, är många av artisterna och låtarna rätt sunkiga, såväl då som nu.

Ps. Är det nån´som vet vad de där konstiga namnen och förkortningarna i parantes efter spårnamnen nedan står för?

Håkan Hellström: ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått” (EMI Music)
Per Gessle: ”Son of a Plumber” (EMI Music)
Cornelis Vreeswijk: “Till sist” (Bonnier Amigo)
Coldplay: “X & Y” (EMI Music)
Robbie Williams: “Intensive Care” (EMI Music)
The Beatles: ”Let It Be” (EMI Music)
Snook: ”Snook, svett och tårar” (Playground Music)
Joakim Thåström: ”Skebokvarnsv 209” (Universal Music)
Sophie Zelmani: ”A Decade of Dreams 1995-2005” (Sony BMG)
Kent: ”The Hjärta & Smärta EP” (Sony BMG)
Backyard Babies: ”Stockholm Syndrome” (Sony BMG)
Lena Philipsson: ”Han jobbar i affär” (singel) (Sony BMG)
Petter: “Mitt sjätte sinne”, ”Bananrepubliken”, ”Petter” samt ”Ronin” (Sony BMG)
David Bowie: “Reality” (Sony BMG)
Emilia de Poret: ”A Lifetime in a Moment” (Universal Music)
Cardigans: ”Don’t Blame Your Daughter (Diamonds)” (singel) (Universal Music)
Advance Patrol: ”Aposteln” (Playground Music)
The Rasmus: “Hide from the Sun” (Playground Music)
Amy Diamond: ”This Is Me Now” (Bonnier Amigo)
James Blunt: “Back to Bedlam” (Warner Music)

De hemska e-bokläsarna (vaddå; människorna eller prylarna?)

Som man kunde misstänka började det nu kravla upp en hel del märkligheter kring E-bokläsaren. Som den trogna läsaren av denna blogg vet är jag intresserad av möjligheterna med denna, såväl privat som yrkesmässigt (i t ex universitetsvärlden). Tyvärr har jag ingen möjlighet att prioritera vare sig ett privat inköp av denna pryl eller ett yrkesmässigt engagemang i den (jag är dock hoppfull vad det gäller båda).

Vi har väl inte sett så mkt ståhej i Sverige ännu, men på andra ställen har det börjat röra på sig. Följ denna länk för att läsa artikeln The Kindel Swindle av Roy Blunt JR (The president of the Authors Guild, i US alltså) i New York Times. Följ sedan denna länk för att läsa en underhållande kommentar till detta utspel.

PS. guild som i gille eller skrå, det måste väl vara själva urtypen för protektionistiskt tänkande och en fientlig inställning till spridning av kunskap och hantverk? Modernt!

För somliga är tiden ur led

Det är kul att prenumerera på debattartiklar, t ex Dagens Arena. Det kan kickstarta den tröttaste morgon, eller bara piffa upp en mera vanlig vanlig dito. I morse kom t ex ett mail som upplyste om Per Wirtén senaste debattartikel. Läs den här, kort och... näe inte koncis.

Jag var tvungen att skriva en kommentar - se nedan eller på DA. Kanske läste jag som fan läser bibeln, något förblindad och självupptagen (!: hur är man annars, telepatisk?) - övertolkning Wirtén ser väl också fenomenet i rörelse någotsånär. Lite ledsen för det... hm, det gick över. Min huvudpoäng står fast: somliga fattar inte vidden av rörelsen, spänningen mellan kunskapstotalitarianism och frigörandet av mänsklig potential. De pratar på som om de gamla orden fortfarande kontrollerade arenan.

Det var den märkligaste debattartikel jag någonsin sett komma ut från detta forum. Ett kollage av viktigheter som slagna tillsammans framstår som nonsens. Det är som om Wirtén skriver från en annan planet.

Jag har inget till övers för piratkillarna i sig. Känner dem inte och vet inte var de står politiskt e dy. Det spelar ingen roll dock. Det intressanta är hur de uttrycker ett fenomen eller en rörelse i vår tid som hotar det som varit, delvis är. "Piratkillarna" är en liten del av något som händer här och nu, i vår tid. Om och när de faller eller hamnar i medieskugga lär inte denna skakning i vår rumtid gå upp i rök. Att tro det är väl ungefär som att vinna OS-guld i naivitet.

Om det är något som falnat här så är det väl det Wirténs känsla för sin samtid. Kanske är det en generationsfråga, vad vet jag.

Hjärntvättad

Häromdagen stod jag och tittade på ett möbelgrupp för barn med en mig närstående person. Bordet och stolarna var målade med diverse sagofigurer från det svenska välfärdsamhällets glansperiod. Det var t ex Tummen och Dockis och spöket Laban. Priset var väl inte direkt lockande, typ 600 SEK för bordet och 400 SEK per stol. Med tanke på att vi ville ha två bord och 4-6 stolar kändes erbjudandet, trots finish och allt, inte särskilt lockande.

"Varför kör vi inte på vårt gamla IKEA-bord, och köper en uppsättning till" sa jag. "Jag kan rita Tummen och Dockis, Spöket Laban och kanske Lilla Anna" fortsatte jag. "Får man det?" kom svaret från min medspekulant "Är inte det..." fortsatte hon innan hon kom av sig.

Jag tror inte att jag behöver fortsätta med min poäng. Ni fattar och känner säkert igen er i något avseende. Vi lever i en märklig tid. Med min hållning tror jag inte på fenomen som det omänskliga eller det onaturliga, det sanna och det rätta men blotta tanken på immaterialrätten och kulten kring upphovsmannen kan få den mest hårdnackade fritänkaren att börja fundera på att byta sida.

Våra signalsubstanser, vår talapparat, ja hela skiten är nu så marinerad i detta att vi snart inte vågar tänka på en melodi utan att skicka en slant till STIM, inte vågar prata om en bok utan att kolla hur många ord man får citera innan man måste ha särskilt tillstånd.

Tillägg rörande spridning av kunskap

Se också Eva Hemmungs Wirtén artikel i Computer Sweden. Se även hennes hemsida här./M

Att hindra spridning av kunskap måste alltid i grunden räknas som ett brott mot mänskligheten

Om vi inte har en solid immaterialrätt där "människor" äger rätten till sina patent och verk riskerar vi att inte få några fler fantastiska uppfinningar, låtar eller böcker. Vi riskerar alla att leva i kulturell och teknisk fattigdom.

Så brukar det låta från patent- och upphovsrättens försvarare Jag vet inte hur inskränkta människor kan vara. Lever i ständig förvåning.

Det är klart att det uppstår problem i ett samhälle där tekniken, användningen och rätten inte funnit något sätt att verka samman. Det är klart att vi riskerar en situation där somliga människors kreativitet och förmåga till nytänkande utnyttjas hänsynslöst av stora multinationella företag eller stater. Det är också klart att vi inte vill ha en ordning där somliga människor utan risk kan plagiera andras verk och stoltsera med sina egna namn. Här finns det en hel del frågor som måste redas ut och en hel del att göra. Den desinformativa argumentationen ovan har dock väldigt lite, om något, med detta att göra.

Varför då! Ja, hela argumentationen faller ju på sin egen orimlighet. De allra flesta för mänskligheten nyttiga uppfinningarna och de allra mest betydelse fulla verken har alla utvecklats i sammanhang där vi inte haft någon immaterialrätt. Detsamma gäller än idag, det är bara naivt och dumt att tro att människors drivkraft, kreativitet och skaparförmåga har med immaterialrätt, patent eller ekonomi att göra. Det finns bara en person som har avkastningen som sin primära drivkraft. Denna person är blott juridisk; aktiebolaget vilket t o m är skyldigt enligt lag att generera vinst. Det är dess idé. Även om det kan verka så, gäller det inte vare sig de skapande kreativa människorna eller de som verkar som företagens representanter.

Det är sällan enskilda människor som går till storms mot fildelning och kopiering och andra hemskheter. I själva verket är det som nästan alltid när det kommer till imbicillt försvar av det förlegade stora organisationer och företag som uttalar sig. Dess representanter, onekligen ännu människor, tror att de slåss för sin egen överlevnad. Fel förstås men de slåss inte heller för sina företags eller branschers överlevnad utan blott för gamla affärsmodeller - sätt att tjäna pengar - som spelat ut sin rätt.

Det är stor komik i att de dogmatiska försvararna av det gamla utgöra rena motsatsen till de kreativa och nytänkande människor vars "rättigheter" de säger sig vilja försvara. Maken till inskränkt tänkande har vi sällan skådat. Man kommer inte helt osökt att tänka på det stora svenska företaget FACIT som inte ville att människors skulle sluta använda skrivmaskiner. I dag framstår det som självklart: varför skulle människor agera "tryckpress" när de kunde skriva och lagra information på en dator och skriva ut på papper vid (o)behov?

Förmodligen kommer vi snart - tecken i skyn finns - se ytterligare ett sådant teknikskifte där den tryckta bokens rabiata försvarare kommer att driva hatkampanjer mot elektroniska bokläsare och bibliotek. Det som i sjäva verket innebär enorma miljövinster (på sikt) och fantastiska möjligheter för demokratisering av läsande och lärande (mer direkt) kommer hos somliga att framstå som ett hot mot människan och samhället.

Samtidigt, det går nästan inte att komma runt , är det ett faktum att företagen och dess representanter på kort sikt måste försvara sig och sina affärsmodeller. Det står för stora värden på spel och investeringarna är för stora för att göras ogjorda i en handvändning. Tiden kommer dock att ge dem fel.

Att hindra spridning av kunskap måste alltid i grunden räknas som ett brott mot mänskligheten. Det är möjligt att det kan vara berättigat i vissa fall av somliga skäl. Det betyder alltså att vi måste vända på den ordning vi har idag, där all spridning i grunden anses som farlig och brottslig. Det borde, självklart, vara tvärtom. Detta är en intrikat fråga för våra rättsteoretiker och lagstiftare att hantera.

De dogmatiska försvararna av det gamla, som fortfarande har något av en vidsynthet kvar, torde faktiskt vid närmare eftertanke faktiskt förstå att de driver ett helt orimligt projekt. Att det är som att försöka bygga en sandslott vid en strandkant där vågorna slår. Frågan är hur lång tid det kommer ta innan slottet helt rasar samman. Det behöver nämligen göra det. Som det ser ut nu är det alldeles för många som gräver i onödan. Farorna med detta är nu enorma. På det konstnärliga och litterära området spelar det kanske mindre roll eftersom spridningen inte är helt igenom livsnödvändig men på andra, som t ex medicinens och genetikens, kan vi hamna i (och har hamnat i) mycket obehagliga situationer.

Se vidare t e x Nicklas Lundblads artiklar i SvD, här och här.