Digitala böcker igen

Som den trogne läsare av denna blogg uppmärksammat när jag ett intresse för möjligheterna med e-bokläsare. Mitt förra inlägg andades t ex något om det. Läste just ett välformulerat inlägg om det på Anna Trobergs blogg. Den intresserade klickar här.

Sprattlar och gör sig till

Förstår inte sprattlet. Den akademiska litteraturen utgör som bekant ingen kioskvältartradition. Utom möjligen i några få undantagsfall. Det finns knappast några stora pengar att tjäna för författarna. Siffrorna ser väl inte särskilt bra ut för förlagen heller. Inte blir denna situation bättre av att studenter i allmänhet inte upplever sig ha råd att köpa böckerna utan istället lånar och kopierar på bibliotek, kopierar av varandra eller, vanligare idag, laddar hem en inskannad version från nätet.

Inom mitt eget ämnesområde laddar nu ett av de stora förlagen - Liber - den stora kanonen och ger ut en serie böcker som försöker ta ett pedagogiskt grepp om ofta svårtillgängliga teoretiska begrepp, som makt, identitet, etnicitet, queer, erkännande. Serien kallar de för BeGreppbart. Vällovligt och intressant.

Jag har ändå problem att ta till mig detta på ett rakt igenom positivt sätt. Anledningarna är flera. Huvudanledningen - min missunsamhet och avundsjuka - kan vi lämna därhän. Den sekundära huvudanledningen - min, på ett personlig plan ohälsosamma, misandri - är desto viktigare; varför framstår det hela som en manlig uppvisning för i första hand andra män inom ett gebit och möjligen i andra för somliga kvinnor. Åtta pretentiösa böcker av nio män och en kvinna. Jag måste lämna också denna anledning därhän (i någon mån säger väl min korta drapa allt).

Låt mig istället tala om de två andra underanledningarna till min skepticism.

För det första varför gör inte förlagen något? Varför fortsätter de bara i gamla hjuspår? Att tänka nytt, ta till sig nya generationer, handlar inte om att tänka till inom ramarna för det som varit utan om att tänka bortom dessa. Om studenter och människor i allmänhet inte är intresserade av att köpa böcker till sina studier i pappersformat, varför fortsätter man att producera och leverera sådana produkter? Varför tar man inte till sig och utvecklar det digitala formatet? Infrastrukturen ligger ju bara och väntar på mänsklig kreativitet. Studenterna använder den ju redan idag, för egna syften.

Det är, och kommer i än högre utsträckning att bli så, för bokförlagen precis som för skivbolagen: man förlorar inte pengar på att människor stjäl det ostjäbara utan på att man inte levererar produkter som människor vill betala för. Under tiden som jättarna dansar dödsdansen dyker då istället andra kreativa aktörer upp för att tjänar pengar i de luckor och möjligheter som vår rumtid bär med sig.

Möjligheterna för förlagen är utan tvkan enorma på detta område, tänk bara på vilken intressant utveckling vi skulle kunna få se (den kommer var så säker men det vore bra om det skedde nu) om universiteten, biblioteken, studentorganisationerna, förlagen och teknileverantörerna satte sig ner och pratade framtid med varandra. Tänk t ex abbonemang, reklam, kontinuerliga uppdateringar, kringmaterial, ljud och bild, diskussionsforum, arkiverade kommentarer osv. Trångsynthet är ett mänskligt drag. Kreativiteten en sällsynt gåva.

Den andra underanledningen hänger ihop med den första på ett inte helt friktionsfritt sätt. Varför tänker inte forskarna och författarna lite mer kreativt de också? Det är märkligt, möjligen har jag missat något, särskilt som jag har direkta erfarenhter som talar för att de klarar det.

Varför måste undervisningmaterial och litterära alster med forskar- eller studentpublik publiceraras i tryckt form, gärna som riktiga böcker? Varför måste man gå via de traditionella förlagen? Vore det inte bättre, rimligare, friare, flexiblare, mer demorkatiskt (om man har en sådan läggning) och intressantare att istället publicera löpande via den digitala infrastrukturen. Varför inte göra forskningsrapporter, artiklar, essäer, ja t om sådant som påminner om böcker fritt tillgängligt för studenter eller andra med intresse. Det förekommer idag, jag vet, men bara som en komplement eller undantag till de riktiga böckerna. Varför är det i en tid som vår inte huvudregeln? Om mitt forskningsområde och undervisningsområde är makt, varför sammanställer jag då inte inte mitt forsknings- och undervisningsmaterial i lämplig digital form och ger mina studenter eller andra intresserade tillgång till detta material via en egen eller ett universitets webbplats? Varför öppnar jag inte också upp för andra forskare, lärare och studenter från andra lärosäten att ta del av detta fritt?

Möjligen har vi, kanske tillhör jag den sista generationen, ett behov av den fysiska boken. Mycket talar dock för att det snart utgör en förlegad vana, en lyx som vi möjligen kan unna oss som hobby e dy. När det gäller studentlitteratur, och mycket annan litteratur för den delen, finns det ingen anledning att producera och publicera den enligt gamla modeller för sakens egen skull (inte heller av nostalgiska skäl). De kunskaper vi vill förmedla och det utbildningsmaterial som vi vill sprida behöver inte kosta skjortan, det behöver heller inte låsas fast i den fysiska bokens tvångströja. Det finns idag en möjlighet till både frihet, flexbilitet och interaktivitet. Det är en gåta att vi inte ännu har tagit till oss detta. Kostnaderna för den digitala tekniken är i jämförelse så obetydliga jämfört med kostnaderna för den traditionella tekniken att de utan tvivel går att täcka på annat sätt än att studenter eller andra skall behöva betala för det.

I första hand borde, liksom artister i övrigt, akademiska författare (och universitet/forskningsinstitut) se spridningen av sina alster som gratis publicitet. Vem behöver upphovsrätten idag? Knappast forskare, lärare och studenter. Vår verksamhet handlar inte om upphovsrätt och medel utan om något helt annat. Upphovsrätten och dess kluster av människor, saker och ting var ett uttryck för ett en gång nödvändigt ont, ett medel. Det är idag (i teorin) överflödigt. Låt oss därför förändra praktiken.

PS. Jag menar nu inte att förlagsmänniskor och andra som på ett ofta mycket positivt sätt bistår författare i deras arbete skulle vara överflödiga, bara att de just nu befinner sig på vad som är dömt att åtminstone delvis bli fel plats. Å ena sidan kommer, om jag får sia, deras arbetsgivare i framtiden, vad avser de akademiska författarna, i många fall var någon annan. Å andra sidan kommer/bör de traditionella förlagen tänka om, möjligen i stil med punkt 2 ovan.

Na-studien, rapport 3

Nerikes Allehanda har kontaktats./M

Myopia: på temat fienden finns utanför

En mig närstående person brukar hävda att jag alltid (!), helt i onödan hetsar och stressar när jag skall göra saker. (Om detta skulle vara sant, påpekar nu den insatte, måste det i mitt fall gälla praktiska saker och inte mitt teoretiska förvärv.)

Resultatet av denna påstådda egenhet, menar denna närstående, blir ofta att jag i varje projekt gör minst ett fel som leder till att vissa justeringar blir nödvändiga i efterhand, ja ibland får man faktiskt plocka ner hela rasket och börja om.

Min vana trogen har jag förstås svårt att köpa denna karakterisering av min person. Jag känner mig i vart fall rätt noggrann, Att det blir fel ibland har förstås sina naturliga orsaker, vanligen att hänföra till något materialfel eller att något oväntat dykt upp. Ett exempel på det är det märke jag har över öret och såret i (!) munnen. (Tittar man noga ser man avtrycket av en 7,5 kilos kofot.)

Dessutom, alltså utöver det faktum att fadäserna inte bör belastas mig, är effektiviteten i mina projekt, trots eventuellt extraarbete, minst lika stor som hos den sävligt noggranne (glöm då inte att jag under denna tid också hunnit uppsöka förbandslådan).

Jag är bra . Det är min bestämda uppfattning.

NA-studien, rapport 2

En snabb avrapportering från NA-studien följer.

Sedan den senaste rapporten (15/2) har Nerikes Allehanda i sin sportdel valt att publicera bilder på 99 idrottande kvinnor (eller med anknytning till idrotten) och på 299 idrottande män (eller med aknytning till idrotten). Sammantaget för hela perioden (2-28/2) ger det 865 bilder med 196 kvinnor och 669 män. I procent för hela perioden handlar det alltså om 77,3 % bilder på män och 22,7% bilder på kvinnor som idrottar eller har anknytning till idrotten.

Jag återkommer inom kort med en utförligare rapport/diskussion.