Årstidslösheten är på nåt sätt inte helt fel
för en tid där vi inte har råd att låta något vara stängt;
där vi inte har tid med långa dagar.
De fattiga måste alltid kunna kosta på sig, de stressade göra mer.
Det att inte köpa är numera en lyx, det att inte göra något att leva.

En av våra paradoxer

Som tidigare påpekat är det att inte ta till sig världen som ny i varje ögonblick en förutsättning för det vi nu kommit att kalla mänskligt; för åtrån, begäret, ondskan, glädjen och sorgen. För innehållet och betydelsen.

En störande meningslöshet –likt återkommande anfall - breder samtidigt ut sig i alla lager. Snart är den blott ett bestyr (med sina prylar, piller, bestämmare och helare.)

Det meningslösa utgör dock inget hot mot det meningsfulla. Det handlar inte om någon motsättning. Meningslösheten finner just sin möjlighet i det meningsfyllda.

Vår epok är en väldig uppfylldhet. Fullständig igenkännlighet. Meningslösheten skär i oss, just därför.

Meningslöshet kan, förstås, bara etablera sig där meningen redan fyllt ut rummet. Man kan då tycka att möjligheten ligger i att återskapa det utan mening.

Att suga ur fyllningen. Att mota bort det meningsfyllda för att slippa undan det meningslösa.

Går det, är det möjligt, kan det vara rimligt att tala om det utan mening, om det att skapa omening för att undslippa det meningslösa?

Ta i: mening och meningslöshet, minne och erfarenhet

I mellanrummet

Tankens möjlighet

är som det otänkbara utrymmet

mellan ett av och på

mellan aningslöshet och fullständighet.

Myter

Myten är människans följeslagare. Utan myter skulle vi inte kunna föra oss.

Kanske är sanningen någonting lagt för sig men det är blott hos myten den kan finna ro, låta sig betyda någonting.

Måhända är myten sanningens motsats men det är bara hos den som myten kan finna styrka; få människor att känna sig fram.

Myter är verklighetens potentialer. Hos sanningen kan de bilda rum. Sanningen är potentialens kraft. Hos myten kan den göra verkan.

Det som tidigare var förmedlat – subjektet – blir i vår ordning omedelbart; kroppens öde blir: en konstant men alltid indirekt uppmärksamhet.