Det hela

Jag vet förmodligen inte vad jag talar om. Än mindre vad andra. Trots allt är det kanske just det som är hela grejen. Ty om jag, eller andra visste det, skulle vi ingenting höra.

Det framhävda, sagda och förnumna.

Det skylda, undertryckta och obskyra.

Ljuset, talet, känseln

Mörkret, tystnaden, osinnligheten

Ljusets föreställda andra är inget mörker,
det osagda ingen tystnad,
det känslolösa ingen osinnlighet.

Det framhävda ljuset,
det sagda talet,
och det förnumna känslolivet.

Det skylda seendet,
det undertryckta talet,
och det obskyra känslolivet.

Det sanna och det lögnaktiga

Livsformer

Hittar livskraften alltid den enklaste vägen fram eller tar den sig bara fram, utan hänsyn till enkelhet och komplexitet? Vi måste nog tillstå att det handlar om det senare. Livet värderar ingenting, det är endast ett värde i sig som varande levande. Livet gör inga val och varje försök att införa ett abstrakt sådant före det att marken har brutits av livskraften innebär ett försök att smyga in värdeomdömet före det potentiella värdet självt, d v s det levande.

Det är möjligt att vi skulle kunna beteckna livets vägar eller snarare former som en sådan sak om vilken vi inte må tala, åtminstone inte om vi samtidigt vill framstå som ”ointresserade”. George Canguilhem (1991) säger, som jag förstår det, att det enda som är möjligt att ointresserat konstatera på detta område, är livet, det levande. Allt däromkring – formerna för (över)levnad – rör sig i en annan dimension av vår tankeförmåga, där intresset eller värderingen fullständigt dominerar över det som själv kommer att formulera värdet – d v s livskraften - och utgöra värderingen – d v s det levande.

Nietzsches art

där överlevnad är allt blir form en bagatell

Livskraftens yttringar

Det vilar något tilltalande och befriande med den av Dewey, Rorty och övriga pragmatister formulerade insikten att allt det vi upplever av mänsklig art är effekter av livet eller livskraften. Dessa våra mänskliga konster - av handling, syn, känsel, prat och tanke -representerar genom sig ”själva” och sina yttringar bara (om)vägar till liv, till överlevnad, ingenting annat; vare sig av rationell, normal eller moralisk essens. Dessa är så att säga bara derivat av livskraften; verktyg för överlevnaden.

Så bör vi alltså förstå urskiljningsförmågan – den alltmer detaljerade – handlingskraften - den alltmer omfattande - reflektionsförmågan – den alltmer långtgående – liksom kommunikationsförmågan – den alltmer dominerande.

Allt som vi anser vara vårt, eller ha med oss människor att göra, innesluts av detta faktum, såväl följsamhet som motstånd till vanor eller omvänt till nymodigheter. Det ligger inget personligt individuellt i följsamhetens eller motståndets handlingar, syner, känslor, tankar eller uttalanden. Det, till synes, individuella uttrycket bottnar endast i livskraften hos enskilda kroppar. Varje mänsklig yttring - vare sig den är konkret kroppslig, abstrakt mental eller med avtryck miljöformande - utgör således blott en bieffekt av denna livskraft.

Kan det bli enklare än så?

En ny samtalston

Vi genomlever ett tänkande, eller snarare en samtalston som tar vår kultur - vår livsstil - för given och dessutom betraktar den som en höjdpunkt i vad som förutsätts vara en mänsklighetens utveckling; en höjdpunkt som till sin natur innebär att alla framtida former av mänsklig samvaro, för att betecknas som utvecklade, måste ta ett avstamp och behålla kärnan i denna vår stil.

Jag skulle önska att vi kunde försöka oss på ett tonskifte. Det är svårt. Kanske det svåraste vi kan försöka oss på. Trots det skulle jag vilja uppmana alla att försöka bryta sig fria från det invanda förhållningssättet och avkräva vår tankeförmåga dess genuina form, d v s en konstant aktivitet i att försöka bryta med sig självt, sin egen stilistik.

Denna nya ton skulle - trots det paradoxala i varje sådant påstående – kunna sägas ställa sig mer ödmjuk inför varat och dess former; avvisa tron på höjdpunkten; endast lockas av skiftande punkter där människor lyckats etablerar sätt att leva samman med sig själva och andra som kroppar i sina egenhändigt formulerade miljöer. Denna ton skulle således innebära en frigörelse från uppfattningen om oss själva som moderna, stående över såväl samtidens former som historiens dito; säga att tillvarons former inte kan befinna sig på olika nivåer utan bara ligga bredvid varandra som korsande och tvärsande band av såpbubblor; att avancerad teknologi – vare sig det handlar om läkekonst eller bekvämlighet – inte har att göra med höjd; att vi inte äger några svulstiga mätmetoder, att vi blott kan befinna oss på olika platser för argumentation.
Min förhoppning är att denna nya samtalston skulle kunna hjälpa oss att dels kasta av oss de vanor vi inte längre anser oss behöva, dels uppfinna nya.