En ny samtalston

Vi genomlever ett tänkande, eller snarare en samtalston som tar vår kultur - vår livsstil - för given och dessutom betraktar den som en höjdpunkt i vad som förutsätts vara en mänsklighetens utveckling; en höjdpunkt som till sin natur innebär att alla framtida former av mänsklig samvaro, för att betecknas som utvecklade, måste ta ett avstamp och behålla kärnan i denna vår stil.

Jag skulle önska att vi kunde försöka oss på ett tonskifte. Det är svårt. Kanske det svåraste vi kan försöka oss på. Trots det skulle jag vilja uppmana alla att försöka bryta sig fria från det invanda förhållningssättet och avkräva vår tankeförmåga dess genuina form, d v s en konstant aktivitet i att försöka bryta med sig självt, sin egen stilistik.

Denna nya ton skulle - trots det paradoxala i varje sådant påstående – kunna sägas ställa sig mer ödmjuk inför varat och dess former; avvisa tron på höjdpunkten; endast lockas av skiftande punkter där människor lyckats etablerar sätt att leva samman med sig själva och andra som kroppar i sina egenhändigt formulerade miljöer. Denna ton skulle således innebära en frigörelse från uppfattningen om oss själva som moderna, stående över såväl samtidens former som historiens dito; säga att tillvarons former inte kan befinna sig på olika nivåer utan bara ligga bredvid varandra som korsande och tvärsande band av såpbubblor; att avancerad teknologi – vare sig det handlar om läkekonst eller bekvämlighet – inte har att göra med höjd; att vi inte äger några svulstiga mätmetoder, att vi blott kan befinna oss på olika platser för argumentation.
Min förhoppning är att denna nya samtalston skulle kunna hjälpa oss att dels kasta av oss de vanor vi inte längre anser oss behöva, dels uppfinna nya.