Vari ligger slugheten?

Om kroppen är tiden och rummet, i bokstavlig mening. Om tiden och rummet är en ur kroppsligheten erupterad konkretion; om det är utsträckningen som ger rummet betydelse och det är förvandlingen som gör tiden beräknelig.

Vad innebär då den byråkratiska regim som anser sig kunna kontrollera och hantera detta rum och denna tid som om de hade en isolerad existens bortom kroppens utsträckning och förvandling? Vilka ramar för liv upprättar dess kontrakt? Vilken är den anställde människans ontologi? Vad skall den människa som genomlever denna ordning göra med den sluga kropp som, innan den lömskt lade sig att vila, en gång upprättade de två storheter – tid och rum – vilka den byråkratiska regimen nu försöker använda för att manipulera deras egen skapare?

Jag har förstås inga svar på denna något obskyra fråga, men det kanske beror på att frågan är fel ställd. Möjligen råder det ingen tvekan om vad som kontrollerar vad, ty även om det kan förefalla som att den byråkratiska regimen håller på att tillskansa sig kontrollen över kroppen med hjälp av dess två egna uttrycksformer – tid och rum – är detta i själva verket bara är en dimridå. Den sluga kroppen har kanske aldrig övergivit rodret. Vår påtagliga ångest och förvirring i denna byråkratins tid handlar kanske bara om att denna kropp inte alls röner något intresse för själslivet: Själen har således aldrig varit en kroppens fånge än mindre har kroppen utgjort en själens fängelse. Ty själen är kanske bara en fantasi, en kropplighetens tillfälliga nyck och uttryck.