Livskraftens yttringar

Det vilar något tilltalande och befriande med den av Dewey, Rorty och övriga pragmatister formulerade insikten att allt det vi upplever av mänsklig art är effekter av livet eller livskraften. Dessa våra mänskliga konster - av handling, syn, känsel, prat och tanke -representerar genom sig ”själva” och sina yttringar bara (om)vägar till liv, till överlevnad, ingenting annat; vare sig av rationell, normal eller moralisk essens. Dessa är så att säga bara derivat av livskraften; verktyg för överlevnaden.

Så bör vi alltså förstå urskiljningsförmågan – den alltmer detaljerade – handlingskraften - den alltmer omfattande - reflektionsförmågan – den alltmer långtgående – liksom kommunikationsförmågan – den alltmer dominerande.

Allt som vi anser vara vårt, eller ha med oss människor att göra, innesluts av detta faktum, såväl följsamhet som motstånd till vanor eller omvänt till nymodigheter. Det ligger inget personligt individuellt i följsamhetens eller motståndets handlingar, syner, känslor, tankar eller uttalanden. Det, till synes, individuella uttrycket bottnar endast i livskraften hos enskilda kroppar. Varje mänsklig yttring - vare sig den är konkret kroppslig, abstrakt mental eller med avtryck miljöformande - utgör således blott en bieffekt av denna livskraft.

Kan det bli enklare än så?