Weber kunde kanske inte förutse det (också) men det är förstås en naturlig följd av den utveckling han så förtjänstfullt prognostiserade.

Det samhälle som särskiljt individen från funktionen på snart sagt alla områden behöver förstås ett smörjmedel. Den osäkerhet och ångest ett sådant samhälle skapar kräver stödjande insatser. För att upprätthållas. För att effektiviseras. Människor måste motiveras att fylla funktioner. I skolan. Till ett jobb. I arbetet. I livet.

Coacherna. Inga är mer värdefulla för det moderna samhället. De som motiverar någon till att anta och fylla en form och framförallt att inte misströsta.

En trasig kugge eller en kugge på fel plats fyller ingen funktion. Den är meningslös.

I ett samhälle som vårt finns det därför en sanning som ingen vågar tala om.

Den som inte sköter sig i skolan och de som inte har något jobb eller kan arbeta borde dö. Det är den enda riktiga logiska och moraliska slutsats som ordningen har att följa för att vara sig själv trogen.

Det är bara motståndet som håller verkställandet stången.

Än så länge.