Till två kära vänner

I de minst sagt friktionsfyllda tider vi lever myllrar det av sammanstötningar mellan människor. Alla är inte av godo. Somliga av oss gråter lika mycket varje dag som vi skrattar och gläds. Ändå är det till mötet och dess möjligheter som vi måste sätta vårt hopp. Ty i möten - mellan kulturer, unga och gamla, kvinnor och män - har livet alltid en chans att börja om; att lämna oförrätterna, att hitta glädjen. Detta är utan tvekan en ynnest för en art med fallenhet för så mycket dåraktigt.

En god vän till mig har sagt följande: Det är i motsägelsen själva livet utkristalliseras. Sant som det är sagt. Människor träffas inte som likar utan för att de skiljer sig åt. Möten kräver alltid en viss spänning. Det lika känner inget sådant.

Jag menar nu inte att det lika skulle vara betydelselöst, tvärtom, bara att det inte kan vara något för sig. Precis som likheten är en förutsättning för mötet mellan det åtskilda är skillnaden en förutsättning för att vi skall kunna uppfatta det lika. Det lika kan bara få kontur som det åtskildas andra.

Vi föds alla lika in i en värld av olikheter. Att möta andra handlar därför nästan alltid om att tränga igenom det olikgjorda; hitta oss själva i andra och andra i oss själva. Ofta känns detta omöjligt. Insnärjda i gamla relationer blir det nya svårt och smärtsamt, inte bara för de två som möts utan också för alla de andra vi genom kärlek och måsten bundits och låtit oss bindas till. I en värld fylld till bredden av slutna förväntningar blir det nya ofta det oväntade och farliga. Att mötas kräver tveklöst mod.

Vanans påtryckningar och makt är nu inte det enda hotet mot mötets möjligheter. Vi bör även iaktta fenomenets allmänna bräcklighet. Var gång vi möter en annan människa - känner igen oss hos någon och förstår att någon annan känner igen sig i oss - lurar förfallet; vi slutar tala med varandra, slutar se och ses hos varandra, slutar leva genom varandra. Mänskliga möten lämnar inga garantier för framtiden. Åtskillnaden är en kraft starkare än någon annan. Jag menar inte att den skulle vara felaktig eller ond. Den är som allt annat. Bara farligare. Som en av pelarna i gemenskapens möjlighetspar är åtskillnaden också det som ger främlingskap näring. Det måste vi hålla i minnet.

Vad jag vill säga är alltså följande: Älska genom att se er själva och låta er ses hos varandra. Slå er inte till ro. Låt inte skillnaderna begränsa er. Försök inte heller radera dem. Ta vara på dem för vad de är, Er möjlighet.