Att hindra spridning av kunskap måste alltid i grunden räknas som ett brott mot mänskligheten

Om vi inte har en solid immaterialrätt där "människor" äger rätten till sina patent och verk riskerar vi att inte få några fler fantastiska uppfinningar, låtar eller böcker. Vi riskerar alla att leva i kulturell och teknisk fattigdom.

Så brukar det låta från patent- och upphovsrättens försvarare Jag vet inte hur inskränkta människor kan vara. Lever i ständig förvåning.

Det är klart att det uppstår problem i ett samhälle där tekniken, användningen och rätten inte funnit något sätt att verka samman. Det är klart att vi riskerar en situation där somliga människors kreativitet och förmåga till nytänkande utnyttjas hänsynslöst av stora multinationella företag eller stater. Det är också klart att vi inte vill ha en ordning där somliga människor utan risk kan plagiera andras verk och stoltsera med sina egna namn. Här finns det en hel del frågor som måste redas ut och en hel del att göra. Den desinformativa argumentationen ovan har dock väldigt lite, om något, med detta att göra.

Varför då! Ja, hela argumentationen faller ju på sin egen orimlighet. De allra flesta för mänskligheten nyttiga uppfinningarna och de allra mest betydelse fulla verken har alla utvecklats i sammanhang där vi inte haft någon immaterialrätt. Detsamma gäller än idag, det är bara naivt och dumt att tro att människors drivkraft, kreativitet och skaparförmåga har med immaterialrätt, patent eller ekonomi att göra. Det finns bara en person som har avkastningen som sin primära drivkraft. Denna person är blott juridisk; aktiebolaget vilket t o m är skyldigt enligt lag att generera vinst. Det är dess idé. Även om det kan verka så, gäller det inte vare sig de skapande kreativa människorna eller de som verkar som företagens representanter.

Det är sällan enskilda människor som går till storms mot fildelning och kopiering och andra hemskheter. I själva verket är det som nästan alltid när det kommer till imbicillt försvar av det förlegade stora organisationer och företag som uttalar sig. Dess representanter, onekligen ännu människor, tror att de slåss för sin egen överlevnad. Fel förstås men de slåss inte heller för sina företags eller branschers överlevnad utan blott för gamla affärsmodeller - sätt att tjäna pengar - som spelat ut sin rätt.

Det är stor komik i att de dogmatiska försvararna av det gamla utgöra rena motsatsen till de kreativa och nytänkande människor vars "rättigheter" de säger sig vilja försvara. Maken till inskränkt tänkande har vi sällan skådat. Man kommer inte helt osökt att tänka på det stora svenska företaget FACIT som inte ville att människors skulle sluta använda skrivmaskiner. I dag framstår det som självklart: varför skulle människor agera "tryckpress" när de kunde skriva och lagra information på en dator och skriva ut på papper vid (o)behov?

Förmodligen kommer vi snart - tecken i skyn finns - se ytterligare ett sådant teknikskifte där den tryckta bokens rabiata försvarare kommer att driva hatkampanjer mot elektroniska bokläsare och bibliotek. Det som i sjäva verket innebär enorma miljövinster (på sikt) och fantastiska möjligheter för demokratisering av läsande och lärande (mer direkt) kommer hos somliga att framstå som ett hot mot människan och samhället.

Samtidigt, det går nästan inte att komma runt , är det ett faktum att företagen och dess representanter på kort sikt måste försvara sig och sina affärsmodeller. Det står för stora värden på spel och investeringarna är för stora för att göras ogjorda i en handvändning. Tiden kommer dock att ge dem fel.

Att hindra spridning av kunskap måste alltid i grunden räknas som ett brott mot mänskligheten. Det är möjligt att det kan vara berättigat i vissa fall av somliga skäl. Det betyder alltså att vi måste vända på den ordning vi har idag, där all spridning i grunden anses som farlig och brottslig. Det borde, självklart, vara tvärtom. Detta är en intrikat fråga för våra rättsteoretiker och lagstiftare att hantera.

De dogmatiska försvararna av det gamla, som fortfarande har något av en vidsynthet kvar, torde faktiskt vid närmare eftertanke faktiskt förstå att de driver ett helt orimligt projekt. Att det är som att försöka bygga en sandslott vid en strandkant där vågorna slår. Frågan är hur lång tid det kommer ta innan slottet helt rasar samman. Det behöver nämligen göra det. Som det ser ut nu är det alldeles för många som gräver i onödan. Farorna med detta är nu enorma. På det konstnärliga och litterära området spelar det kanske mindre roll eftersom spridningen inte är helt igenom livsnödvändig men på andra, som t ex medicinens och genetikens, kan vi hamna i (och har hamnat i) mycket obehagliga situationer.

Se vidare t e x Nicklas Lundblads artiklar i SvD, här och här.