”… man är omgiven av en sorts spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant sammansmältning av självgod borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattsedlar och Hobbeska begär. De utgör en form av mycket kompetenta konsumenter, högutbildade kunder. De har en suverän självuppfattning, inkarnerar en sorts liberal metafysik, trots den påtagliga estetiska obildningen, och kan verkligen betala för sig. De kräver och förväntar sig omfattande service: av butiksbiträden, av hantverkare, av vårdpersonal, av dagispersonal, av lärare, av omsorgspersonal, av barnflickor, av städarna i sina hem, av servitriser, av poliser, av väktare, av politiker, av tjänstemän, av böcker, av kultursidor. Det är därför de hatar lapplisor så självklart och intensivt. Lapplisor ger ingen service till den monadiske konsumenten, utan påminner tvärtom, som ett demokratiskt nej, om det bortträngt men alltid återkommande reala, eftersom de tjänar det kollektiva”
I Johan Jönssons text till DN:s serie om 00-talet läser jag något som känns. För det första är det sant. För det andra handlar det om mig och mitt oss. Vi personifierar denna dekadenta, självupptagna parasit som står i centrum för Jönssons betraktelse över alliansens tid.
Att läsa Jönsson, det är som att läsa Joseph Heller (se t ex nederst på denna sida) fast helt i avsaknad av den ironi som gjorde Moment 22 möjlig att ta sig igenom (och inte minst till en bästsäljare). Det är också som att läsa Max Weber i slutet av Den protestantiska etiken och kapitalismens andafast där någon mellan raderna proppat in alla de andra (dom som faktiskt skulle göra det samhälle Weber drömde mar om möjligt).
Frågan är då vad man skall ta sig till när man möter någon som ser en från andra sidan, som säger nästan samma saker fast från en helt annan, mycket påtagligare, horisont? Lägga sig ner och dö? Suveränt skrocka över poetens olyckliga lott? Vinka glatt över ravinen? (Att hoppa över är inget alternativ, ingen skulle kunna föra sig på den andres sida.) Kanske en tävling i vem som vandrar det torraste gräset? Vända blad och gå vidare vända blad och gå vidare vända blad och gå vidare
PS. Läs gärna de andra delarna i DN:s artikelserie: Del 1 Amanda Svensson, Del 2 Malte Persson och Del 3 Gertrud Hellbrand.
Inlägg
Vem är du alla gånger du suckar den resignerades suck och tänker att den otrevliga expediten eller verkstadskillen som inte bara kan visa lite professionell empati inför den obil(d)ade bilägarens frågande blick måste ha en riktigt dålig dag och vem är du att dömma eller sätta dig över? 'Everyone You meet is fighting some kind of a battle' tänker du... Eller det kanske än tydligare exemplet när du faktiskt blir FÖRVÅNAD när du får ett närvarande leende och en hälsning på vägen från densamme eller att någon passade på att fylla på din spolarvätska för den var slut... Är inte din förvåning ett bevis för att du faktiskt inte förväntar dig så särskilt mycket idag? Vem är du när du är fylld av Lutherska funderingar och självkrav som gör det svårt att interagera eller reagera? Den dekadenta, självupptagna parasiten syns mig långt borta. /Lisa
SvaraRaderaJag tror att jag fattar poängen, å ena sidan är det är i någon mening synd om alla människor, å den andra är alla människors frihet i grunden densamma, alldeles oavsett situation. Den dagliga driften kräver alltid olika uppoffringar (även om de för somliga är nästan ofattbara). Den klassanalys och kritik som skymtar hos Jönsson är inte bara otillräcklig utan verkar även den från ovan, sätter sig till doms över människor (patroniserar lika mycket som den värsta bruksherre). Vi sitter inte i olika utan i samma båt, somliga ror och andra styr. Det ligger ingen kvalitetsskillnad i detta.
SvaraRaderaÄndå talar om Jönsson om något viktigt. Det finns inget centrum, föreställningen om en sådan referenspunkt hos filosofer eller poeter fria från religiösa eller ideologiska bevekelsegrunder är dödfött (åtminstone i vårt nu). Vad som finns är däremot centreringar, abstrakta men påtagliga centra som skapas just ideologiskt - dessa är kanske inte sanna men de är ytterst verksamma. Den medelklassmänniska som Jönsson talar om utgör något sådant, som det verkar för mig. All uppmärksamhet riktas mot denna typ, såväl den mediala som den politiska. De perifera människor som Jönsson talar om ägnar sig alla åt service riktat mot dessa samhällets fixstjärnor för att de skall kunna upprätthålla sina livsstilsliv. Servicemänniskorna offrar sitt anletes svett för dessa idealmänniskor. Somliga av servicemänniskorna försöker även själva leva upp till detta ideal. För en del går det kanske, de som lever i ett gränsland, bankernas kontorspersonal t ex. För andra är det omöjligt och deras liv blir i någon mening falska på ett ytligt sätt.
Nu till poängen, varför du har rätt och Jönsson kanske missar något (med flit måhända). Medelklassmänniskorna gör i detta "samspel" någon mening den största uppoffringen av alla inför detta ideologiskt producerande och upprätthållna centrum - "den konsumerande medelklassmänniskan"; de servar inte någon utan tillbeder centret, försöker efterlikna dess figur som den framställs i litteraturen, reklamen, filmen och magasinen. För dem handlar det alltså inte om att offra sitt anletes svett för något annat utan om att överlämna hela sin person. De offrar sin själar. I de allra flesta fall sker det helt frivilligt och med en viss glädje. /M