Vägen vid rikets slut, del 3

DECADENCE

Elmehagen, det låter ungefär som han Anderhage i Den ofrivillige golfaren.

Ett ord, en botten, eller vägen vid rikets slut, del 2

DEKADENS

DEKADENS

DEKADENS

Detta är också lustigt

Då och då får jag ett infall att samla på citat ur samtiden. Språket är ju lite av en termometer på detta för den levande människan så centrala fenomen (samtiden alltså). Ibland noterar jag ett uttryck e dy till höger (!) på bloggen. Ibland noterar jag att jag noterat där. Idag var ett sådant ibland.

I mitten av september uttalade sig Fredrik Reinfeldt med anledningen av det som vi dag har kommit att kalla för finanskris (den värsta sen trettiotalet skriker somliga fast i den konsumerande medelklassen hör vi ingenting eftersom Rotavdraget sitter intryckt i örat):

Byt jobb och bygg hus!

Fredrik Reinfeldt 2008-09-17 i SR P1

Reinfeldt då, lät som en Bush d y i början av 2000-talet som i sin tur då uppmanade amerikanerna att konsumera landet ut ur den med dagens mått mätt lilla krisen, d v s IT-bubblan som sprack(!?). Reinfeldt idag skulle inte kunna låta en sådan uppmaning till folket falla över sina läppar, inte sant? Renen har fått munkorg av Schlinge, denna gudabenådade strateg, är han månne från en annan planet?

Nåja, det var inte det inlägget skulle handla om. Snarare ville jag bara dela med mig av min förundran över språklighetens dynamiska regelsystem.

Kunskapen är inte fri, del 1

Jo, det är så, kurslitteraturen ligger på Pirate Bay, och det kan man ju ha delade meningar om.

Vägen vid rikets slut

Läste just ett av de mer snuskiga exemplen på temat äckliga män som sitter i toppen av Svea rikes stora byråkratier. Låt mig av ren lathet citera AMF Pensions VD Ingrid Bonde ur gårdagens SvD (17/3 2009):

"...Ingvar Skeberg flyttade en hemlig summa pengar i slutet av förra året, från sitt sparande i så kallade traditionell pensionsförsäkring till fondförsäkring. Syftet var att slippa den förlust som skulle komma när AMF Pension i januari i år gjorde ett återtag av pensionen på grund av finanskrisen och börsrasen.

Återtaget på 8 procent gällde enbart den traditionella pensionsförsäkringen och innebar att exempelvis 100 000 på kontot förvandlades till 92 000 kronor.

– Vår vice vd flyttade pengarna i december innan det var vidare känt bland våra 2,5 miljoner kunder att vi skulle göra ett återtag..."

Ingvar Skeberg (varför har alltid skurkarna namn som gör att de borde ha misstänkts redan på förhand, Skeberg!) får nu sparken från sin post vice VD inom AMF Pension. Han kan då se fram emot ett fallskärm motsvarande ett par årslöner...

Till sist vill jag bara tillägga att inte alla snuskigheter utförs av män och inte heller att alla män är snuskiga, eller kvinnor för den delen. Somliga är snuskiga bara. De borde sluta med det.

Intersektionalitetsproblemet

Alla ser skogen - klart och tydligt - men vi kan inte göra något för alla träd.

Där träden spelas ut mot varandra fungerar helt enkelt inte arbetsmarknadens diskrimineringslagstiftningen.

Förslag någon. Avskaffa arbetsgivar -arbetstagardikotomin? Jag vet inte.

Det är rörigt

Han som satt, sitter eller går därborta hade, har en doktorsavhandling, eller hatt, diktade, var det Ferlin? Jag rör mig i vart fall inte därborta. Jag gör ingenting Framförallt går jag ingenstans.

NA-studien, rapport 9

I lördagens NA (14/3 2009) går store starke Ulf ut och försvarar sin sportchef och hans redaktion.

"De tre forskarna på Örebro universitet som i anslutning till kvinnodagen slog ett slag för mer kvinnor på sportsidorna gjorde det lite lätt för sig, tycker jag."

Ja du Ulf Johansson, Chefredaktör för NA, det är precis så enkelt som bilderna säger att det är. NA:s sportrapportering är skev, orättvis och extremt intressestyrd. Detta drabbar nu inte bara kvinnors idrottsutövande, utan alla de idrotter och människor som sysslar med sådant som inte passar in i en viss redaktionell mall.

Vidare skriver Ulf:

"... som chefredaktör är jag ganska stolt över NA:s sportredaktion..."

Jag minns en rondelldebatt för en tid sedan. Somliga saker och människor går tydligen att protestera högljutt mot. Annat som ligger närmare en själv är tydligen svårare att acceptera. Detta handlar inte bara om en förkärlek till populistism utan också om en oförmåga att ställa sig utanför sig själv och sin egen kära spelplan. NA har, minst sagt, problem. Kanske kan vi tillsammans också göra NA till en bättre tidning, den är ju, privatägd eller inte, en angelägenhet för en stor region med en mångfald av människor.

Till sist två tips på modigt beteende till NA:

• Släpp ut NA-debatt på nätet.
• Öppna upp för direkta kommentarer och länkar till bloggar.

Min dikt är inte min

En Mats Söderlund har skrivit en debattartikel i DN, klicka här. Min dikt är min är rubriken och argumentationen går ut på att poeten och verket har en mystisk och personlig relation till varandra:

"Poetens förhållande till sitt verk är personligt på ett djupt och orubbligt sätt, poeten och verket är i själva verket oskiljaktiga."

Mystiskt var ordet. Tanken om människan som ett slutet tänkande kärl trodde jag hade upplösts i atomer inom såväl filosofin som poesin. Så fel man kan ha. Det blir minst sagt något onanistiskt romantiskt över Söderlunds utspel. Känns inte så samtida men det är klart, tiden har väl inte bara en riktning.

För mig är poesin och poesins kraft något bortom mig själv. Därför är det också enormt svårt att genomleva upphovrättens kultur. Det handlar om en kraftmätning, mellan å ena sidan det logiskt omöjliga (det slutna kärlet) och den kulturella prägling (jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag) vår samtida subjektivitet bär.

Här och nu sliter och drar upphovsrätten som, skall vi säga ideologiskt uttryck, i varje tänkande varelse (och ja, öppna kärl kan tänka, det är själva förutsättningen).

För de allra flesta känns det som ett oöverstigligt hinder att överge namnet: att skilja mitt uttryck från mig själv. Det må så vara, men det betyder inte att spridningen av uttryck måste produktifieras och kommersialiseras till varje pris.

Sin egen obetydelse, det trodde jag i min naivitet, varje poet ristat in i sin kropp för länge sedan. Kanske gäller det bara oss pekoralister.

Läsvärda bloggkommentarer här och här. F. ö är Mats Söderlund visst ordförande för Sveriges författarförbund.

NA-studien, rapport 8

Hej igen. Idag (d v s 13/3 2009) publicerade NA vårt svar till Anders Uddling. Det följer nedan.

Tack Anders Uddling för ditt svar. Vi uppskattar det. Men blev, uppriktigt sagt, förvånade över det sätt du försvarar NA-sportens rapportering på.

Innan vi går vidare vill vi dock säga att vi i första hand inte är intresserade av att gå i polemik med NA-sporten. Vi tycker, naivt kanske, att det inte skall behövas i denna fråga. Mönstret i medielandskapet är relativt samstämmigt; kvinnors idrottande diskrimineras i förhållande till manlig idrott. Omfattande forskning stärker detta. Vi tycker oss med det enkla greppet att räkna människor på bild kunna se att NA-sporten följer detta mönster. Alla bilder säger kanske inte tusen ord men det råder ingen tvekan om bildens stora betydelse för den moderna journalistiken.

Som Uddling mycket riktigt påpekar beror antalet bilder förstås på hur man räknar. Markus Klinton som står för huvudräkningen har räknat alla urskiljbara personer på bilderna under februari månad (minus den 1 februari), d v s idrottare, ledare, politiker, tjänstemän, publik, inklusive annonser och bilder i tv-tablån. Redaktionen bär, menar vi, ett publicistiskt ansvar för hela sportsektionen. Den fördelning som Uddling kommer fram till med 100 (30 %) bilder på kvinnor mot 231 (70 %) förändrar inte bilden av NA-sportens rapportering. Den skiljer sig endast marginellt från vår beräkning.

Angående publikfrågan anser vi att Uddling möjligen underskattar relationen mellan medial uppmärksamhet och publikintresse. Vi måste rimligen anta att mängden bevakning påverkar vilket publikintresse olika sporter får.

Självklart vore det intressant att mer ingående studera antalet artiklar, innehåll, textmängd och de kommentarer som ägnas åt män respektive kvinnor av redaktionen. Det kan antingen göras av någon inom forskarvärlden som ett led i en vetenskaplig undersökning, av NA-sporten själv som en del i kvalitetsarbetet eller varför inte i samarbete mellan de båda. Diskriminering är ett samhällsproblem som vi förmodligen aldrig kan komma helt till rätta med. Tillsammans kan vi dock arbeta för att minska den. Om NA-sportens redaktion är intresserad deltar vi gärna i en diskussion om kvinnor och män i idrottens mediarapportering.

Markus Klinton

Jenny Ahlberg

Daniel Arvidsson

Här har ni Anders Uddlings korta replik (publicerad i NA samma dag, d v s idag, d v s 13/3 2009):

I en grundläggande sak skiljer sig vårt resonemang åt. Jag tror inte NA-sporten, eller andra medier, i längden kan skapa ett intresse för något som saknar förankring i läsarnas eller publikens verklighet. Lagen eller idrotten måste skapa detta sug själva genom sina prestationer. I det läget kan vi i media fånga upp och emellanåt förstärka ett intresse som redan finns.

Anders Uddling

I stort går argumentet ut alltså på att vi inte delar ett grundläggande synsätt i denna fråga. Det är väl ett understatement om något.

För den som vill läsa vår första artikel och Anders Uddlings första svar, klicka här och här.

PS. Läs gårdagens NA (d v s 12/3 2009), familjedelen. Jenny Ahlberg intervjuas om sin avhandling: Efter kärnfamiljen. Familjepraktiker efter skilsmässa. Läs även den, klicka här.

bestyren kräver
avyttring
icke-viljan
kväver krämet
jag är liten nu
på obestånd
händerna tomma
huvudet fullt
begär mig
herre
syssla din slav

Det är lustigt

Det är lustigt. Förhandlingarna mellan LO och SN bryter samman (LO vill inte skära in anställningstryggheten, vilket motparten förstås vill)

En kommentar på SvD (se också DN, Sydsvenskan, GP) fick mig att tänka på hur olika somliga människor verkar tro att olika människor är och fungerar. Ett vanligt argument för bonusar och fallskärmsavtal bland högre chefer är ju att dessa krävs för att man skall få rätt person på rätt plats och att den rätte skall göra ett bra jobb. Samma chefer anser tydligen att andra psykologiska regler verkar på "arbetaren". Sämre anställningsskydd och sänkta löner skall här motivera personalen.

Det är så logiskt jag fattar ingenting sjunger en känd och fildelad artist, om jag inte missminner mig. Jag fattar direkt. Orwell för länge sen´

Årets strut, igen

2009 Viktor Westerlind
2008 Tom Sjöstedt
2007 Tommy Myllymäki
2006 Peter J Sjöström
2005 Stefan Eriksson
2004 Markus Aujalay
/.../ (bla bla bla)
1988 Kristina Pettersson
/.../ bla bla bla
1983 Mats Ödman

Jag tyckte mjölken smakade gammalt. 1800-tal, 1900-tal. Urk. Arla meddelar stolt alla barn på baksidan av mellanmjölken (!): "Arla har stått bakom Året Kock /.../ i 26 år. Tillsammans vill vi hjälpa till att förbättra den svenska matkulturen." Listar de fem senaste åren pristagare med fin bild och allt. Jo man tackar, därav urvalet kan man tänka, det måste väl till några rediga karlar (f´låt Kristina 1988!!!) för att rätta till all skit matmödrarna slängt ihop genom åren...

Man har ju sedan länge känt till fakta: Årets kock är en skittävling! Känns dock sorgligt att behöva servera barnen denna röra till frukost. Römjölk imorn då; Bonde söker fru kanske...

NA-studien, rapport 7.1

Här är Anders Uddlings svar i sin helhet, publicerad i NA 10/3 2009.

Svar till Markus Klinton m fl (9/3)
I måndagens NA går tre forskare från Örebro universitet till angrepp mot mediernas sportbevakning i allmänhet och NA-sporten i synnerhet. Trion beskriver vår sportbevakning som "fullständigt skev" vad gäller balansen mellan kvinnlig och manlig idrott. För att styrka denna tes har man räknat publicerade bilder på NA-sporten i februari månad.

Med statistik går det givetvis att bevisa allt. Men att NA-sporten skulle ha publicerat 865 bilder under en månad är en verklighet jag inte känner igen från min egen tidning. Min egen snabba uträkning visar att vi publicerat cirka 330 bilder (osäkerheten beror på hur man ska räkna vinjetter). Av dessa illustrerade 231 nyheter om manlig idrott och 100 kvinnlig.

Jag är den förste att medge att sportjournalistiken säkert kan bli mer jämställd. Men vi måste samtidigt utgå från den verklighet vi har att bevaka.

Rent generellt är det fler manliga publiklag i länet än kvinnliga just nu. Jag anser att vår bevakning av Örebro Volley, Lindesbergs Volley och Kif Örebro håller bra klass.

Att dessutom bara räkna bilder säger inget om den nyhetsvärdering vi i övrigt gör på sport-sidorna.

Anders Uddling

Rapport från civilisationen

Rapport från civilisationen Då går det upp För skattemänniskan Man har inget kön Tveksamt kvinnligt privilegium Men män då Manligheten Ja visst Han kan Ta sig an Sin kropp Skyla sluta skyla sig Politisera sig Identifiera sig Identitetspraktik Vill bli svag Vill bli svag Vilja Vara En mun Skattemänniskan är Könlös Somliga utan udd Är Andra Fortsätter vara Starka är Svagsinta Sålda Själar Äger Inga rum De tror Andra väljer Till Slut Slut

NA-studien, rapport 7

Det går fortfarande inte att läsa NA:s debattartiklar via webben. Märkligt minst sagt. Om DN, SvD, NYTimes, Sydsvenskan, GP... så borde väl NA kunna?

Nåväl idag svarade (i papperstidningen då) NA:s sportchef Anders Uddling på vår debattartikel. Vi har förstås författat en replik som, om vi har fortsatt tur, kommer med i morgondagens pappersupplaga. Den kan jag lägga då lägga ut här, tänkte jag. Uddlings svar får jag väl försöka skanna in e dy (inte tänker jag hacka in det för hand i vart fall).

I stort gick Uddlings svar ut på: att vi räknat fel (!), att det finns fler manliga publiklag (!) i länet, och sist men inte minst att antalet bilder "... säger inget om den nyhetsvärdering vi i övrigt gör på sportsidorna".

Nåväl (#2!) den intresserade får sitta på nålar till imorgon e dy. Vårt svar lär komma nära Dig på eller annat sätt.

köttet
karré i munnen
bindväv
senan om tänderna
rodnad, svullnad,
smärtan

du är livets infektiv

NA-studien, rapport 6

Det går inte att få fram NA:s debattartiklar via deras webbsida. Följer istället nedan i mer eller mindre publicerat skick.

"De flesta bedömare är överens om idrottens positiva betydelse för ungdomars fysiska hälsa och välbefinnande. Riksidrottsförbundets (RF) undersökningar visar att idrotten även har en viktig social betydelse i form av minskad stress och positiva relationer till kamrater och ledare (RF 2005:5).

Glädjande nog är också idrott och träning vanligt bland ungdomar. I en undersökning utförd av RF svarade 51 % av tjejerna och 62 % av killarna mellan 13-20 år ja på frågan om de tränade och tävlade i en idrottsförening. På frågan om man tränade på egen hand svarade hela 74 % av killarna och 72 % bland tjejerna ja (RF 2005:6). Träning och motion är någonting som en majoritet av både tjejer och killar mellan 13-20 år ägnar sig åt.

Mot denna bakgrund är det olyckligt att idrottens medierapportering så fullständigt domineras av män och killar. Historiskt sett har kopplingen mellan idrott och maskulinitet varit stark, vilket bl a betytt att kvinnors idrottsutövande under lång tid har uppfattats med stark skepsis, men detta synsätt borde nu vara just historia (RF 2007:2).

En uppsats från Mittuniversitet (2006) visar att Sundsvalls två lokala tidningar ger mäns idrottande markant mer utrymme jämfört med kvinnors idrottande. I undersökningen av Sundsvalls tidning fick t ex herridrotten nästan åtta gånger mer utrymme än damidrotten och i Dagbladet handlade endast 19 av 131 undersökta artiklar om kvinnors idrottande.

En kartläggning av svensk tv-sport (SVT, TV3, TV4 och Kanal 5) under 2005 visar att kanalerna sände 1273 timmar herridrott jämfört med blott 197 timmar damidrott (RF 2007:2).

En huvudräkning som en av författarna till denna artikel gjort under februari månad 2009 (2/2-28/2) visar på samma tendens hos Nerikes Allehanda (NA). I 865 publicerade bilder på idrottande människor (eller med anknytning till idrotten) valde redaktionen att visa 196 kvinnor mot 669 män.

Sportsidorna har stor betydelse för många ungdomar och medierna bär ett stort ansvar i att försöka representera alla läsare. En viss variation i rapporteringen måste kanske accepteras men den fullständiga skevhet som råder idag är dock svår att motivera och acceptera.

NA är ett nyhetsmedium som gör anspråk på att fylla en viktig demokratisk roll i samhället. Då är det viktigt att rapporteringen från idrottens värld görs på ett så sakligt och trovärdigt sätt som möjligt. Att nästan 80 % av bilderna i NA:s sportsektion under en månad visar män och blott 20 % kvinnor får oss att tänka på förlegade värderingar där idrott kopplas samman med män och manlighet.

Med anledningen av att det idag är den internationella kvinnodagen menar vi att detta är en viktig aspekt att beakta i diskussionen om jämlikheten mellan könen. Givetvis finns det andra områden av lika stor eller större betydelse men med tanke på hur många ungdomar som ägnar sig åt idrott och träning är mediernas rapportering från denna värld central. Medierna speglar samhället men de är också med att forma framtiden. Den som inte ser skymten av potentiella förebilder riskerar också att tappa motivation och möjlighet att se sig själv som idrottare i framtiden.

Vi vill därför uppmana NA att visa gott föredöme i arbetet för ett mer jämställt samhälle och reflektera över den bild som förmedlas av idrotts(män)niskor på sportsidorna. Låt oss se en förändring redan nu till våren.

Markus Klinton
Doktorand och lärare i företagsekonomi, Handelshögskolan och Demokratins villkor, Örebro universitet

Jenny Ahlberg
Forskare i sociologi, Demokratins villkor, Örebro universitet

Daniel Arvidsson
Gymnasielärare i svenska och historia, doktorand i historia, Demokratins villkor, Örebro universitet

Källor
Idrottens sociala betydelse, FoU-rapport 2005:5, RF
Ungdomars tävlings- och motionsvanor, FoU-rapport 2005:6, RF
Tolvhed, H, Sexualisering och trivialisering av kvinnliga idrottare i medier, i FoU-rapport 2007:2, RF
Brohlin, M & Granevik, J, Männen, kvinnorna och sporten, uppsats från Mittuniversitetet, 2006"

NA-studien, rapport 5

Än finns det hopp. Vi kom med. En dag för sent är bättre än inte alls. Kan inte länka, tror att de lägger upp debattartiklar med förskjutning. Återkommer.

Ps. Tålmod är väl inte mitt kännetecken direkt. När artikeln inte var med igår (samtidigt som NA-sporten såg värre ut än någonsin, typ tre uppslag med tveksam lokal herridrott, samt en sida med Wissman) var jag inte nådig i min kritik mot världen och då särskilt NA. Konspiration var bara förnamnet. Såhär i efterhand känns det rätt skönt att vi åkte till Skojandet och att jag inte fullföljde några av mina mest dramatiska planer.

Människor

Jag passar inte in här. I 2000-talet. Jag tror att jag är en 1900-tals människa. Jag fungerade bra då.

Sa min farmor till mig igår över telefonen. Hon hör inte så bra farmor och när jag frågade någonting om min fasters mailadress kom dessa fantastiska ord över hennes läppar. Jag älskar min farmor och jag vet att hon har det bra just tack vare nämnda faster. Mitt eget dåliga samvete blir dock inte bättre av det. Jag kanske är gjord för 2000-talet, det känns så ibland i vart fall, men nog skulle jag som förr vilja bo närmare alla mina nära och kära.

Som ni förstår av farmors ord har hon inte någon dator än mindre Facebook. Där finns mormor dock. På många sätt tror jag hon å sin sida är en av de tidigaste födda 2000-tals människorna. Jag skall skriva lite i hennes logg nu. Farmor tar jag 1900-tals bilen till. Snart.

PS. För den som undrar hade antikmänniskan Descartes fel, hans uttryck Cogito... ni vet, förlorar varje match mot Facebook ergo sum. Den intresserade kan läsa 1900-talsmänniskan Norbert Elias.

NA-studien, rapport 4

I samarbete med två eminenta kollegor har en debattartikel skickats till NA. Förhoppningen är en publicering på Internationella kvinnodagen om söndag. Låt oss hoppas på det!

Svinigt

En välsmakande bit fläskkött. Lätt rosa utan köttsaft. Utskuren av en människovarelse i vita plaskläder medelst en elektrisk kniv. Dessförinnan har en elstav tryckts upp i analen på grisen. Chock!

Lagd på ett löpande band. Stjälpt ned i ett plasttråg. Stängd in i vaakum. Leverarerad. Inhandlad. Ät.

Från ett djur till ett annat. Inte så olika kanske. Människor kan ofta vara svin. Grisen i somligas ögon en skönhet. Det är väl förutsättningarna som skiljer sig. Sånt kan ju som bekant ändras. Det har ju hänt förr att grisar ätit människor. På tv.

Den kritiska konsten går igen

Som inte alltför många andra vet jag inte vad jag skall ha för bestämd åsikt i frågan om Anna Odells verk, konst eller inte. Främsta anledningen till min tvehågsenhet ligger väl i att jag är någotsånär historiskt informerad. Översvallande majoritetsåsikter brukar ha en tendens att falla sönder över tid. 

Läs gärna intervjun med Odell i DN idag, klicka här, och kommentarerna...

...det är helt fantastiskt (skrämmande) vad det myllrar av potentiella lägervakter därute. 

Digitala böcker igen

Som den trogne läsare av denna blogg uppmärksammat när jag ett intresse för möjligheterna med e-bokläsare. Mitt förra inlägg andades t ex något om det. Läste just ett välformulerat inlägg om det på Anna Trobergs blogg. Den intresserade klickar här.

Sprattlar och gör sig till

Förstår inte sprattlet. Den akademiska litteraturen utgör som bekant ingen kioskvältartradition. Utom möjligen i några få undantagsfall. Det finns knappast några stora pengar att tjäna för författarna. Siffrorna ser väl inte särskilt bra ut för förlagen heller. Inte blir denna situation bättre av att studenter i allmänhet inte upplever sig ha råd att köpa böckerna utan istället lånar och kopierar på bibliotek, kopierar av varandra eller, vanligare idag, laddar hem en inskannad version från nätet.

Inom mitt eget ämnesområde laddar nu ett av de stora förlagen - Liber - den stora kanonen och ger ut en serie böcker som försöker ta ett pedagogiskt grepp om ofta svårtillgängliga teoretiska begrepp, som makt, identitet, etnicitet, queer, erkännande. Serien kallar de för BeGreppbart. Vällovligt och intressant.

Jag har ändå problem att ta till mig detta på ett rakt igenom positivt sätt. Anledningarna är flera. Huvudanledningen - min missunsamhet och avundsjuka - kan vi lämna därhän. Den sekundära huvudanledningen - min, på ett personlig plan ohälsosamma, misandri - är desto viktigare; varför framstår det hela som en manlig uppvisning för i första hand andra män inom ett gebit och möjligen i andra för somliga kvinnor. Åtta pretentiösa böcker av nio män och en kvinna. Jag måste lämna också denna anledning därhän (i någon mån säger väl min korta drapa allt).

Låt mig istället tala om de två andra underanledningarna till min skepticism.

För det första varför gör inte förlagen något? Varför fortsätter de bara i gamla hjuspår? Att tänka nytt, ta till sig nya generationer, handlar inte om att tänka till inom ramarna för det som varit utan om att tänka bortom dessa. Om studenter och människor i allmänhet inte är intresserade av att köpa böcker till sina studier i pappersformat, varför fortsätter man att producera och leverera sådana produkter? Varför tar man inte till sig och utvecklar det digitala formatet? Infrastrukturen ligger ju bara och väntar på mänsklig kreativitet. Studenterna använder den ju redan idag, för egna syften.

Det är, och kommer i än högre utsträckning att bli så, för bokförlagen precis som för skivbolagen: man förlorar inte pengar på att människor stjäl det ostjäbara utan på att man inte levererar produkter som människor vill betala för. Under tiden som jättarna dansar dödsdansen dyker då istället andra kreativa aktörer upp för att tjänar pengar i de luckor och möjligheter som vår rumtid bär med sig.

Möjligheterna för förlagen är utan tvkan enorma på detta område, tänk bara på vilken intressant utveckling vi skulle kunna få se (den kommer var så säker men det vore bra om det skedde nu) om universiteten, biblioteken, studentorganisationerna, förlagen och teknileverantörerna satte sig ner och pratade framtid med varandra. Tänk t ex abbonemang, reklam, kontinuerliga uppdateringar, kringmaterial, ljud och bild, diskussionsforum, arkiverade kommentarer osv. Trångsynthet är ett mänskligt drag. Kreativiteten en sällsynt gåva.

Den andra underanledningen hänger ihop med den första på ett inte helt friktionsfritt sätt. Varför tänker inte forskarna och författarna lite mer kreativt de också? Det är märkligt, möjligen har jag missat något, särskilt som jag har direkta erfarenhter som talar för att de klarar det.

Varför måste undervisningmaterial och litterära alster med forskar- eller studentpublik publiceraras i tryckt form, gärna som riktiga böcker? Varför måste man gå via de traditionella förlagen? Vore det inte bättre, rimligare, friare, flexiblare, mer demorkatiskt (om man har en sådan läggning) och intressantare att istället publicera löpande via den digitala infrastrukturen. Varför inte göra forskningsrapporter, artiklar, essäer, ja t om sådant som påminner om böcker fritt tillgängligt för studenter eller andra med intresse. Det förekommer idag, jag vet, men bara som en komplement eller undantag till de riktiga böckerna. Varför är det i en tid som vår inte huvudregeln? Om mitt forskningsområde och undervisningsområde är makt, varför sammanställer jag då inte inte mitt forsknings- och undervisningsmaterial i lämplig digital form och ger mina studenter eller andra intresserade tillgång till detta material via en egen eller ett universitets webbplats? Varför öppnar jag inte också upp för andra forskare, lärare och studenter från andra lärosäten att ta del av detta fritt?

Möjligen har vi, kanske tillhör jag den sista generationen, ett behov av den fysiska boken. Mycket talar dock för att det snart utgör en förlegad vana, en lyx som vi möjligen kan unna oss som hobby e dy. När det gäller studentlitteratur, och mycket annan litteratur för den delen, finns det ingen anledning att producera och publicera den enligt gamla modeller för sakens egen skull (inte heller av nostalgiska skäl). De kunskaper vi vill förmedla och det utbildningsmaterial som vi vill sprida behöver inte kosta skjortan, det behöver heller inte låsas fast i den fysiska bokens tvångströja. Det finns idag en möjlighet till både frihet, flexbilitet och interaktivitet. Det är en gåta att vi inte ännu har tagit till oss detta. Kostnaderna för den digitala tekniken är i jämförelse så obetydliga jämfört med kostnaderna för den traditionella tekniken att de utan tvivel går att täcka på annat sätt än att studenter eller andra skall behöva betala för det.

I första hand borde, liksom artister i övrigt, akademiska författare (och universitet/forskningsinstitut) se spridningen av sina alster som gratis publicitet. Vem behöver upphovsrätten idag? Knappast forskare, lärare och studenter. Vår verksamhet handlar inte om upphovsrätt och medel utan om något helt annat. Upphovsrätten och dess kluster av människor, saker och ting var ett uttryck för ett en gång nödvändigt ont, ett medel. Det är idag (i teorin) överflödigt. Låt oss därför förändra praktiken.

PS. Jag menar nu inte att förlagsmänniskor och andra som på ett ofta mycket positivt sätt bistår författare i deras arbete skulle vara överflödiga, bara att de just nu befinner sig på vad som är dömt att åtminstone delvis bli fel plats. Å ena sidan kommer, om jag får sia, deras arbetsgivare i framtiden, vad avser de akademiska författarna, i många fall var någon annan. Å andra sidan kommer/bör de traditionella förlagen tänka om, möjligen i stil med punkt 2 ovan.

Na-studien, rapport 3

Nerikes Allehanda har kontaktats./M

Myopia: på temat fienden finns utanför

En mig närstående person brukar hävda att jag alltid (!), helt i onödan hetsar och stressar när jag skall göra saker. (Om detta skulle vara sant, påpekar nu den insatte, måste det i mitt fall gälla praktiska saker och inte mitt teoretiska förvärv.)

Resultatet av denna påstådda egenhet, menar denna närstående, blir ofta att jag i varje projekt gör minst ett fel som leder till att vissa justeringar blir nödvändiga i efterhand, ja ibland får man faktiskt plocka ner hela rasket och börja om.

Min vana trogen har jag förstås svårt att köpa denna karakterisering av min person. Jag känner mig i vart fall rätt noggrann, Att det blir fel ibland har förstås sina naturliga orsaker, vanligen att hänföra till något materialfel eller att något oväntat dykt upp. Ett exempel på det är det märke jag har över öret och såret i (!) munnen. (Tittar man noga ser man avtrycket av en 7,5 kilos kofot.)

Dessutom, alltså utöver det faktum att fadäserna inte bör belastas mig, är effektiviteten i mina projekt, trots eventuellt extraarbete, minst lika stor som hos den sävligt noggranne (glöm då inte att jag under denna tid också hunnit uppsöka förbandslådan).

Jag är bra . Det är min bestämda uppfattning.

NA-studien, rapport 2

En snabb avrapportering från NA-studien följer.

Sedan den senaste rapporten (15/2) har Nerikes Allehanda i sin sportdel valt att publicera bilder på 99 idrottande kvinnor (eller med anknytning till idrotten) och på 299 idrottande män (eller med aknytning till idrotten). Sammantaget för hela perioden (2-28/2) ger det 865 bilder med 196 kvinnor och 669 män. I procent för hela perioden handlar det alltså om 77,3 % bilder på män och 22,7% bilder på kvinnor som idrottar eller har anknytning till idrotten.

Jag återkommer inom kort med en utförligare rapport/diskussion.