En mig närstående person brukar hävda att jag alltid (!), helt i onödan hetsar och stressar när jag skall göra saker. (Om detta skulle vara sant, påpekar nu den insatte, måste det i mitt fall gälla praktiska saker och inte mitt teoretiska förvärv.)
Resultatet av denna påstådda egenhet, menar denna närstående, blir ofta att jag i varje projekt gör minst ett fel som leder till att vissa justeringar blir nödvändiga i efterhand, ja ibland får man faktiskt plocka ner hela rasket och börja om.
Min vana trogen har jag förstås svårt att köpa denna karakterisering av min person. Jag känner mig i vart fall rätt noggrann, Att det blir fel ibland har förstås sina naturliga orsaker, vanligen att hänföra till något materialfel eller att något oväntat dykt upp. Ett exempel på det är det märke jag har över öret och såret i (!) munnen. (Tittar man noga ser man avtrycket av en 7,5 kilos kofot.)
Dessutom, alltså utöver det faktum att fadäserna inte bör belastas mig, är effektiviteten i mina projekt, trots eventuellt extraarbete, minst lika stor som hos den sävligt noggranne (glöm då inte att jag under denna tid också hunnit uppsöka förbandslådan).
Jag är bra . Det är min bestämda uppfattning.
Inlägg
Detta blir extremt uppenbart när man monterar IKEAmöbler. Jag har alltid en skruv, en plugg och en planka/skiva kvar när jag monterat klart. Och något är vänt åt fel håll så de förborrade hålen hamnat så man inte kommer åt dem.
SvaraRaderaFrugan har under samma tid satt ihop en identisk möbel korrekt och hunnit börja på nästa.
Detta har som regel en viss nagitv inverkan negativt på Min Stolta Tekniska Manlighet™
Det brukar gå över när jag ser händiga karlakarlar misslyckas med könsstereotypa kvinnliga uppgifter som jag behärskar till fullo.
Jag är också bra.
BRA!
SvaraRadera