"Poetens förhållande till sitt verk är personligt på ett djupt och orubbligt sätt, poeten och verket är i själva verket oskiljaktiga."Mystiskt var ordet. Tanken om människan som ett slutet tänkande kärl trodde jag hade upplösts i atomer inom såväl filosofin som poesin. Så fel man kan ha. Det blir minst sagt något onanistiskt romantiskt över Söderlunds utspel. Känns inte så samtida men det är klart, tiden har väl inte bara en riktning.
För mig är poesin och poesins kraft något bortom mig själv. Därför är det också enormt svårt att genomleva upphovrättens kultur. Det handlar om en kraftmätning, mellan å ena sidan det logiskt omöjliga (det slutna kärlet) och den kulturella prägling (jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag) vår samtida subjektivitet bär.
Här och nu sliter och drar upphovsrätten som, skall vi säga ideologiskt uttryck, i varje tänkande varelse (och ja, öppna kärl kan tänka, det är själva förutsättningen).
För de allra flesta känns det som ett oöverstigligt hinder att överge namnet: att skilja mitt uttryck från mig själv. Det må så vara, men det betyder inte att spridningen av uttryck måste produktifieras och kommersialiseras till varje pris.
Sin egen obetydelse, det trodde jag i min naivitet, varje poet ristat in i sin kropp för länge sedan. Kanske gäller det bara oss pekoralister.
Läsvärda bloggkommentarer här och här. F. ö är Mats Söderlund visst ordförande för Sveriges författarförbund.
Inlägg
Oss pekoralister? Ditt inlägg var iaf allt annat än ett pekoral. Fast du lägger kanske något i ordet jag inte känner till. Iallafall var det bra, tänkvärd kommentar till Söderlunds ganska märkliga artikel. Men (något helt annat) det är sk*tsvårt att läsa tunna vita bokstäver på svart bakgrund...
SvaraRaderaTack för dina kommentarer Jonas. Särskilt gällande läsbarheten, hade helt glömt denna aspekt, provar en ny layout nu så får vi se.
SvaraRaderaDet här med pekoral. Hmmm i första hand är det väl något att gömma sig bakom... Det kan också vara ett sätt att inte ta sig själv på för stort allvar, det är ju en synnerligen allvarlig åkomma inte inom alla men många områden. För det tredje har jag faktiskt några funderingar kring detta som jag har lite svårt att uttrycka ännu men det handlar väl kanske om det kan finnas någonting mänskligt som inte är pekoral.
Söderlund har naturligtvis rätt till sina känslor, men andra måste också ha rätt att diskutera upphovsrättslagstiftning etc. För en smal poet torde fildelning vara det bästa i världen. Ytterst få poeter lyckas få många bokexemplar sålda. Om deras verk skulle piratkopieras så kanske de får större spridning och poeten tjänar på det; eller så blir det färre böcker sålda och poeten förlorar - därom tvistar de lärde. Men i vilket fall är den ekonomiska förlusten liten, eftersom försäljningsvinsten för poeten i allmänhet är så liten. Men som Söderlund påpekar handlar dikten om djupare ting än pengar. Den är intimt förknippad med poetens liv och innersta. Jag kommer att tänka på Sergej Jesenin som skrev sin sista dikt med pennan doppad i sitt eget blod. Säga vad man vill, men där har dikt och liv bildat en obrytbar legering. När Söderlund drar på om sitt förhållande till dikten är det mer oklart vad han är ute efter. Han är kränkt för att man fildelar; vem har fildelat hans verk? Han struntar i teknikaliteter, han försvarar sin känsla; men är inte de flesta poeters känsla att denna dikt ska spridas, denna dikt ska läsas? Vem bryr sig om teknikaliteter om publiceringslagstiftning i det ögonblicket? Diktare måste ha möjlighet att leva och skapa; ja! Och hur åstadkommer man bäst detta? Genom att hjälpa skivbolagen att genomföra amerikansk lagstiftning som stämmer skiten ur tonåringar som kopierat en Beyoncélåt? Kom igen nu, Söderlund! Fundera på vad Jesenin skulle ha sagt, Mandelstam, Majakovskij, Ekelöf eller Ekelund eller Eluard eller Allen Ginsborg eller Else Lasker-Schüler eller vilken poet som själv. De skulle nog inte börjat jiddra om kränkthet för att någon kopierat låtar... Troligen inte heller om någon kopierat deras dikter. De skulle nog varit glada att få sina verk spridda. I Sovjet lärde sig folk Pasternaks dikter utantill. I Sverige idag skulle man väl bli stämd om man deklamerade en Söderlunddikt ur minnet för sina vänner.
SvaraRaderaHej Anonym! Bra skrivet. Jag tror att vi delar en del tankar och idéer här.
SvaraRaderaDetta till trots har jag svårt att helt anamma tanken om relationen mellan poet och och dikt. Kan det inte snarare vara så att poeten har en intim relation med sin värld, sin tid och att detta kommer till uttryck i dikten? Det blir därmed svårt att se dikten som kommande inifrån poeten. Poeten blir en skall vi säga en processor där världen och tiden sätts ihop på ett särskilt (möjligen kreativt) sätt.
Här kan man då undra om jag vill ifrågasätta ursprunget hos diktaren och istället förlägga det till tiden e dy. Nej, jag tror inte det, jag vill snarare ifrågasätta ursprunget överhuvudtaget. Det är en fix idé som upphovsrätten är en effekt av (hela dess utformning bygger ju på tanken om ett slags ursprung). Denna idé rimmar illa med det faktum att varje varje verk är ett verk av en kopiator, härmare, imitatör, eller varför inte fildelare.